Har sträckt ryggen så illa att jag igår blev tvungen ringa Sjukvårdsrådgivningen för att få råd om läkemedel. Den trevliga sjuksköterskan pratade skånska och när hon också hörde min skånska, "sken" hon upp i telefon - hur man nu kan göra det i en telefon - men hon gjorde det. Hon berättade att hennes arbetsplats ligger i Halmstad, och att hon dagligen (av omgivande personer) får höra att hon kommer från Skåne. Hon frågade mig om jag har det likadant.
Och hon berättade vidare - vad jag faktiskt själv erfarit - att hallänningar är de som oftast påpekar för oss skåningar, att vi kommer från Skåne. Som om vi inte visste det själva (!?) Sköterskan och jag fortsatte att tala om våra erfarenheter av att utgöra så kallad "etnisk minoritet" med härkomst från landskapet nästgårds... Inte i något annat landskap fäster man lika stor uppmärksamhet vid att komma från Skåne - som i Halland! Vilket är ett märkligt fenomen, med tanke på att hallänningar är beresta och således borde vara öppensinnade. Varbergsbor har jag mest positiva upplevelser av beträffande landskaplig etnicitet...
Så jag har lovat mig själv att nästa gång en hallänning upplyser mig om att jag kommer från Skåne, så tänker jag be vederbörande att berätta en vits för mig. För det spelar ingen roll hur dialektalt vältalig en nord-hallänning eller invånare i Västra Götaland än är - den inneboende Kållen eller Adan går inte att dölja...
Detta lilla inlägg är skrivet med glimten i ögat, men också med en gnutta allvar... För det är inte utan att jag måste reflektera över, hur det är möjligt att vara utåtriktad - "hallänning - svensk - europé" (som det en gång stod på Carl Bildts t-shirt inför inträdet i EU), utan att Halland framstår som en ankdamm...
När man ser det lite grand så här från ovan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar