Det senaste decenniet har det hänt för många svåra saker i mitt liv. Och jag tror att det är ganska naturligt att man präglas av sådant. Framförallt präglas ens syn på dem som gjort illa. Man kan kanske tycka att det finns ett egenansvar, att det bara är att packa och "dra". Så enkelt är det inte när man berövats en bit av fysisk funktion, besparingar och sedan sitt Hem...
Och det var fruktansvärt att vara helt och fullt medveten om åt vilket håll det barkade. Jag gjorde vad jag kunde för att påpeka det - utan att ha blivit lyssnad på. Storhetsvansinne i kombination med girighet och dumhet, får förödande konsekvenser - främst för dem som befinner sig i närheten.
Lögnaren är en själsligt mycket liten människa, ofta nertryckt av en dominerande far och därmed feg och konflikträdd. Springer och gömmer sig när han ställs till svars. Han är stor i mun och har vida planer, inom ramen för sina "kompetenser", och drar sig inte för att beskriva sig själv och sin "trovärdighet" i superlativer - för att nå framgång och bekräftelse (och sponsorer). I den ständiga ordlistan förekommer ord som; projekt, investerare, finansiärer som kommer att satsa, enastående koncept, world-wide... och så vidare.
Själva resan är målet, för medvetenheten finns om att väl framme, ställs krav på uppfyllelse - antingen i form av arbetsinsats eller reglering av skuld - demaskering. I det läget ändras attityden radikalt, antingen till ett iklädande av rollen som offer för andras illvilja. Eller i ett skuldbeläggande av den som riktar krav. Lögnaren vänder helt enkelt på rollerna!
Mamma och Pappa var den sortens personer som inte visste till sig, i sin omtanke om andra. Ständigt denna välvilja och uppriktiga Kärlek till nästan / behövande. I Juletid stickade Mamma sockor och vantar och överlämnade till Stadsmissionens hemlösa gäster. Och Pappa var en god lyssnare som kunde bära förtroenden, mer än de flesta. Efter deras bortgång har de som haft förmånen att lära känna dem, sammanfattat; "Helt enkelt Underbara människor". I denna sin omtanke och genom livserfarenhet och referenser förvärvade inställning, att man skall kunna lita på människors ord - blev de av med en stor del av sina besparingar. I min Sorg och Saknad efter dem, berör detta mig så fruktansvärt illa - att lögn och själviskhet kom åt att skada dem.
Frågan är vad som är värst, att bli berövad... tangibler (saker) eller tillit... ? Ekonomi är förvisso frihet, men förlust av förtroendekapital, kan nog bäst liknas vid en mental - och i förlängningen -, social våldtäkt. För den mänskliga hjärnan sorterar inte bort dem man inte litar på, och släpper in de trovärdiga. Skyddsmekanismen slår till och sorterar bort begrepp som "sedan", "längre fram" och "det löser sig snart" - vilka blir utlösande triggerfaktorer. De blir till ord som inte precis öppnar dörrar, utan snarare får dörrar, portar och skyddsgaller, att blixtsnabbt smälla igen. Det är fruktansvärt obehagligt...
...i synnerhet när man befinner sig i tung sorg, och står där bakom själens lås och galler... och behöver en hand att hålla. Och mer än allt behöver få lyss till Värmande ord. Stärkande ord. Glada ord. Begravningarna är över, liksom sorteradet av saker och jag strävar efter att sätta mer färg på mina kläder. Så för en ytlig människa (lögnaren), kanske jag uppfattas ha gått vidare. Men ack vad fel! Alltsammans har gått in i ett annat skede. För så länge man är sysselsatt med de praktiska göromålen, befinner man sig i ett sorgens ingemansland. Dem man sörjer är då fortfarande på ett högst påtagligt och konkret sätt, med en. Men nu... flyttar allting in i en (mig). Flyttar in i hjärta och förstånd. Och alla vet väl hur jobbigt det är att flytta! Och det är oerhört tärande att samtidigt som denna "inflyttningsprocess" pågår, dagligen mötas med tystnad om detta eller nedlåtande och självhävdande kommentarer om allt möjligt vardagligt och världsligt. De uttalas med ett irriterat röstläge och minspel utan ögonkontakt... Varje enskilt ord eller uttryck kan tyckas bagatellartat. Men vid ständig och mycket långvarig upprepning, blir de som droppen som urholkar stenen.
Undrar om inte mytomani är som alkoholism eller annat missbruk. Fabulerande och rollspel blir en drog som ger korta kickar i form av kortvarig bekräftelse och ett ögonblick i andra människors centrum. Självhävdelse i lånta fjädrar - lånade från den sjävkonstruerade verkligheten.
"Skyll inte på mig, det var någon annan som..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar