tisdag 11 februari 2014

Trohet

Trohet är ett alltid lika aktuellt samtalsämne, som kärlek. Det ena är så att säga beroende av det andra. Och det är definitivt fel att tro, att trohet är lika högt taxerat hos alla. Så är det inte. Först måste man veta om ett förhållande / relation föreligger. Och för att ta reda på det, måste man helt enkelt definiera begreppet "att vara ihop" / "ha sällskap".
 
När är man ihop? Är det när man börjat träffas och gör saker tillsammans? Är det när man pussat varandra första gången? Är det när båda upptäckt att de hyser känslor för varandra - att det sagt "klick"? Eller är det vid insikten om att ömsesidiga känslor långsamt vuxit fram? Eller är man ihop, först när man flyttat samman? Det gäller verkligen att ha samsyn i denna definition!

Att ingå äktenskap, är att ingå ett avtal - en viljeyttring från två parter -, att dela livet, ansvar, ekonomi, glädje, uppmuntran, befrämja varandras utveckling, ge och få, tröst och närhet... Att brista eller svika i dessa delar, är ett avtalsbrott. Om tiden går och åtgärder mot brist, uteblir, kvarstår ett tomt skal. Och då kan man inte anses vara ihop.

Eftersom jag är gammaldags och romantisk, så anser jag att man är ihop, när känslorna är ömsesidiga, man har givit varandra de första ömhetsbevisen i form av beröring, som i det läget inte med automatik behövt leda till sex ännu. Man pussas, håller varandra i handen, håller om varandra... och har mer intimitet att se fram emot. Fysisk längtan som byggs upp. Och den totala gemenskapen sprungen ur det tysta samförståndet - Vi - det kortaste, men starkaste ord som finns. Det är då den börjar... Resan ihop.

Om det på den Resans gång inträffar händelser och man finns där för varandra... så stärker det relationen, om kärleken är djup och genuin.

För mig är kärlek oberoende av geografiskt avstånd. Den är ju en känsla jag bär inom mig, och i hela mitt väsen. Naturligtvis underlättar det om man kan träffas inom rimliga avstånd. Men det finns tillfällen i livet, bortom ens påverkan, då geografiskt avstånd uppstår. Det kan ske, genom studier, utbildning, förflyttning inom arbetet. Det kan röra sig om tillfällig utlandsstationering. Och det kan som sagt uppstå situationer av force majeure. I mitt fall, förlust av närstående och behovet av närhet till mina barn... Men med modern teknik, kan man se varandra i live-samtal, chatta - som en slags kompensation och möjlighet att hålla lågan vid liv.

Jag har vuxit upp med föräldrar, som igenom hela livet var varandra trogna. Monogama. Femtiotre år  fick de tillsammans. Självklart har det påverkat mig och min syn på lojalitet. Denna referens har undermedvetet fått mig att utgå ifrån att andra människor, också har denna syn på trohet och tillit. Så är det ju inte (tyvärr). Och det är jag och med mig likasinnade, som blir sårade.

Vid teven har jag nu en period blivit sittande vid amerikanska serien 2½ Män... Visst, lustig och kul med rappa repliker. Men, samtidigt en bra bild av hur man idag leker relation med någon, under några dygn. Man konsumerar varandra. Och jag kan inte rå för att sådant leverne gör mig illamående. Att roa sig med än den ena, än den andra, handlar bara om ren och skär egoism. Att tillfredsställa sitt eget rastlösa behov av bekräftelse, och att lägga tillfälliga plåster på rädslan för ensamhet.

Trohet, är för mig, inte bara trohet och lojalitet gentemot en partner, utan även trohet mot mig själv och mina värderingar. Att inte göra våld på mig själv, genom att acceptera övertramp.




Infinity
 

 















fredag 7 februari 2014

Genus-inkonsekvens

Genusidealen är synnerligen retarderade och i högsta grad motsägelsefulla...
 
Melodifestivals-jippot med deltävlingar, har åter dragit igång. Och man lägger inte bara tonvikt på röst och musikalitet... utan hur framförandet är förpackat.
 
I helgen deltog en dansbandssångerska, med barnslig uppsyn, iförd baddräkt med paljetter. Där stod hon bredbent på sina höga klackar, med vindmaskinen i ansiktet, flankerad av fullt påklädda män; "Du é en uh, uh, uh, en Cassanova..." och låten presenterades som "kaxig" (!?)
 
Tänker mig hur det kunde se ut, med en man i tighta badbyxor eller dito paljettbeströdda kalsonger... bredbent, ylande något liknande... :-) omgiven av näpna kvinnor. Oj, vad det skulle uppfattas som sexistiskt! Allt artisteri verkar vara beroende av en sexuell underton...
 
Sveriges Mästerkock's återkommande kärntrupp är en tresits-jury bestående av tre pondusmagade medelålders herrar. Vinjettmusiken är en snabb låt, framförd av tjej med överdriven småbarnsröst... Men hallå...!? Lolita-vibbar...
 
Eller teve-reklamen (suck...) Kosmetik-reklam, klädreklam, reklam för medel mot diarré eller förstoppning, textilier, diskmedel osv. Listan kan göras oändlig. Men i alla dessa exempel, visar man upp kvinnor som förundras över magiska speglar som lockar dem på upptäcksfärd, likt Alice in Wonderland, kvinnor som får aha-upplevelser av hudkrämer, som lovar bibehållen ungdom, kvinnor som slickande och sugande avnjuter sin glass, kvinnor med ruffsiga hår som måste utredas, kvinnor i pyamas och underkläder, som står i grupp och ler. Eller så sitter de i stora soffor och börjar busa med varandra, slåss med kuddar... och sjunger "Uhhh, I like Your style..."
 
När kvinnor självmant eller påtvingat, framställs som infantila, efterblivna och debila... kåta och villiga konsumtionsobjekt... kan man undra om det är de pedofila dragen hos män (läs ironin i detta), de appellerar till?
 
 
Var går gränsen?
 
 
 
Kvinno-ideal à la 2014...
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


onsdag 5 februari 2014

Grönköpings Nytt del I

Jag är ledsen idag. Inte sorgsen-ledsen. Nej, mer åt det förbannade hållet. För något av det allra värsta jag överhuvudtaget vet, är idioti. Ren stupiditet. Dumhet. Utövas då denna egenskap av statligt verk / inrättning, då är dårskapen fulländad så att säga. Man hör om sådant på teve och radio. Och man läser om det i tidningen. Tänker att det kan nog inte vara så på riktigt. Men det kan det. Och verkligheten överträffar oftast de vildaste fantasier i ämnet.

Genom att jag de senaste åren flyttat en del, så har det påverkat min möjlighet att ta itu med min egen situation i den inte helt oväsentliga delen som avser min whiplashskada. Skadan tillkom 1996. Diagnos 2000. En effekt av detta, har vid några tillfällen satt mig i förbindelse med den inrättning som bär namnet Arbetsförmedlingen - dock utan syfte att förmedla just arbeten, mer än till dem som verkar där.  Och numera har ju Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, dessutom ingått äktenskap, i den heliga byråkratins namn. Poppis, detta med Allianser... som helt rationaliserat bort grundläggande intellektuella förmågor samt vanligt sunt förnuft.

Att vara kreativ i tanke och gärning, gör en till svårhanterlig för socialismens tjänare i denna koloss på lerfötter. Och att tänka i egna banor utifrån ett individuellt och rationellt utvecklingsperspektiv, förpassar en i värsta fall genom ren utpressning, till det ekonomiska utvisningsbåset... 

Vid gårdagens kontakt med representant för denna Oförnuftets Boning, kungjorde jag glatt mina göranden och planer. Jag skall inte trötta er, kära läsare, med remisser till smärtteam, ortoped och röntgen... Men, jag har så att säga stenkoll på det läget. Efter drygt två och ett halvt år, av Sorg och Saknad efter mina Älskade Föräldrar... erfar jag emellanåt en inre värme och harmoni, som långsamt kommit till mig. Jag köper kläder i glada färger, jag läser böcker (just nu Alice Munro, novellsamling Brinnande Livet - återkommer i senare inlägg om den), njuter av förvåren... Och vaknat har längtan efter att återuppta studier... vilket jag nämnde för AF-representanten. 

"Det kan vi inte gå med på! Våra direktiv säger att studier som ger ersättning från CSN, inte får förekomma, om man får annan ersättning!" Tänk det förstår också jag. Men, enligt CSN får man bara söka medel om studiernas omfattning är minst 50%. De studier som jag avsåg för egen del, ligger på 33%, vilket jag invände. "Nix, inga studier alls!" (?!)

Men, om jag går på ABF motsvarande tid (33%) och då drejar krukor och målar porslinsfiguriner? "Ja, det får du!"

Jag förstår inte logiken. Eller så är jag så chockad, att jag har svårt ta in den. Att detta faktiskt är på riktigt. Det är samma tid som tas i anspråk. Alltså är det VAD jag lägger tiden på, som avses. I mitt fall - med tanke på nacken - är både dreja och måla mer belastande för mig, än om jag ställer kurslitteratur i mitt bokställ, och läser den. Med konsekvens att jag än mer utvecklar min kompetens. Men utbildade människor analyserar och ifrågasätter... = dumhetens fiende... 
 
 
 
Välkommen till Grönköping