Eftersom jag inte kunnat låta bli att läsa i boken Vinteräpplen, av Josefine Sundström, så kommer här en liten delrecension av den. Har sedan i fredagskväll läst 250 sidor av 365. Berättelsen utspelar sig under nästan ett sekel i Finland - Österbottens skärgård. Och beskriver tre generationer starka kvinnor och modet att bryta det sociala arvet. Mycket engagerande och delvis självbiografisk skildring av dessa livsöden. Även om boken är gripande, så rymmer berättelsen så enormt mycket värme och starka kärleksband. Josefine Sundström har i denna sin debutroman, lyckats mycket väl med att förmedla detaljer, stämningar och illustrerar känslor med stor träffsäkerhet och språket liksom "dansar" fram berättelsen, slog det mig mitt i boken. Och när jag senare läste om författaren, så är hon utbildad balettdansös...
Jag känner sådan värme för berättelsen, kanske för att hälften av mina rötter de facto finns i Finland, genom Älskade Mamma som kom från Tampere (Tammerfors). Mamma kom till Sverige som finskt krigsbarn, och adopterades tillsammans med sin lillasyster. Det har forskats en del på olika Socialhögskolor, om finska krigsbarn och deras barn. För ett antal år sedan så blev Mamma och jag tillfrågade om vi ville deltaga och berätta om våra liv. Men vi avböjde båda av samma skäl. För strunt samma vad vi skulle berättat, eftersom dessa undersökningar och uppsatser, initialt förutsätter att det mer eller mindre gått illa för de flesta av de finska krigsbarnen. För så är det verkligen inte! Jag delar Mammas åsikt, om de finska krigsbarn som vuxit upp i Sverige, och fått alkoholproblem. Det skulle de troligtvis också haft det, även om de vuxit upp i Finland.
Under hela mitt liv har det då och då känts som om någon eller något fattas mig. Som att bära en odefinierad saknad och längtan, som med åren bara vuxit och vuxit... Boken Vinteräpplen har fått mig att ana att den odefinierade känslan är en återkommande viskning från mina rötter... som ber mig lyssna på den inre rösten som bejakar ursprunget.
För jag bär det finska kynnet, det finska vemodet och de starka känslorna från sorg till glädje. Jag är passionerat hängiven och lojal dem och det jag tror på. Och jag har sisu och jävlaranamma som får helsvenska så kallat starka kvinnor, att blekna.
Jag känner sådan värme för berättelsen, kanske för att hälften av mina rötter de facto finns i Finland, genom Älskade Mamma som kom från Tampere (Tammerfors). Mamma kom till Sverige som finskt krigsbarn, och adopterades tillsammans med sin lillasyster. Det har forskats en del på olika Socialhögskolor, om finska krigsbarn och deras barn. För ett antal år sedan så blev Mamma och jag tillfrågade om vi ville deltaga och berätta om våra liv. Men vi avböjde båda av samma skäl. För strunt samma vad vi skulle berättat, eftersom dessa undersökningar och uppsatser, initialt förutsätter att det mer eller mindre gått illa för de flesta av de finska krigsbarnen. För så är det verkligen inte! Jag delar Mammas åsikt, om de finska krigsbarn som vuxit upp i Sverige, och fått alkoholproblem. Det skulle de troligtvis också haft det, även om de vuxit upp i Finland.
Under hela mitt liv har det då och då känts som om någon eller något fattas mig. Som att bära en odefinierad saknad och längtan, som med åren bara vuxit och vuxit... Boken Vinteräpplen har fått mig att ana att den odefinierade känslan är en återkommande viskning från mina rötter... som ber mig lyssna på den inre rösten som bejakar ursprunget.
För jag bär det finska kynnet, det finska vemodet och de starka känslorna från sorg till glädje. Jag är passionerat hängiven och lojal dem och det jag tror på. Och jag har sisu och jävlaranamma som får helsvenska så kallat starka kvinnor, att blekna.
Tampere - Suomi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar