Som ett lovligt byte, känner jag mig ofta numera. Trodde Saknaden skulle mattas... i alla fall något. När nu nästan ett år gått. De praktiska arrangemangen är avklarde. Tillhörigheter sorterade. Kvar finns nu tiden, minnena och en gigantisk tomhet...
Ett annat perspektiv och en annan nu-medvetenhet (mindfullness) är nya hyresgäster i mitt hjärta. Kan ni förstå det, ni som tycker att jag är förändrad? Vad tror ni egentligen? Nej, Döden förändrar. Så är det bara. Liksom att Kärlek förändrar. Sorg och Saknad är ingenting man skall "ta sig igenom", utan Sorg och Saknad är en logisk konsekvens av Kärlek och gemenskap. Utan Kärlek och samhörighet, ingen Sorg och Saknad. Så skärp er, ni som tror att Saknad är förkylningsvirus.
Jag har skrivit det tidigare - jag är INTE deprimerad - men skör, bräcklig och ömtålig. Hudlös. Visst skrattar jag varje dag åt något. Känner mig även lugn och oftast harmonisk. Men det som stressar mig, är när människor tar sig friheten att kraffsa i mina sår. Vore jag nyoperard, antar jag att det visuella såret lämnades ifred. Men Saknadens sår...
Det är som om, ju mer utsatt jag varit för livets olika skiftningar samt träffat på en del av Vår Herres måndags-exemplar (idioter), desto tåligare och mera härdad, förväntas jag vara. Men ingenting kan vara mer fel! Man vänjer sig inte. Och varför är det alltid de på olika sätt gynnade, som beklagar sig mest, när livet kommer ikapp även dem? Ungefär som att tro att en kroniskt sjuk, har dett lättare, än den friske som råkar bli sjuk. Eller att tro att den som är van att vara sin flocks mittpunkt, mindre förtjänar ensamhet än den ständigt ensamme. Vad är alternativet? Hur väljer en människa bort till exempel sjukdom och ensamhet?
Håll om mig
