Undrar vad han - Felix Baumgartner - tänkte då han stod där på steget i dörröppningen till den lilla heliumballongförsedda kapseln... Hur känns det i kroppen och tanken, att se Moder Tellus med sin rundade horisont, att se kontinenternas konturer, under den blå "auran"...? Hur känns det att 40 000 meter över detta vårt gemensamma hem, plötsligt släppa taget - inte minst mentalt - för att under fyra minuter, falla fritt i en hastighet av över 1 000 kilometer i timmen...?
Alla vi som mist nära och kära, kan med lätthet affirmera känslan. För detta omtalade höghöjdshopp har vi känslomässigt genomlevt och genomlever vi, vid alla årsdagar eller vardagliga påminnelser...
I morse när jag stod och bäddade sängen, lyste solen för en gång skull. Vid denna tiden på året är det en avvikelse från den Västkustska regnperioden... Hur som haver, så stannade jag upp i tanken och eftersom det i dag och i skrivande stund, är ett år sedan Älskade Pappa gick till lika Älskade Lilla Mamma, så funderade jag över meningen med alltsammans... med Livet.
Vem eller Vad tänder Livsgnistan i varje enskild individ? Varför tänds den? Hade jag stått där Baumgartner stod, hade jag definitivt gjort denna reflektion. Den Blå Planeten men sin skönhet och mångfald... Individer med tankar och känslor... som föds och som strävar. Och som Älskar och sörjer...
Var finns alla själar som sedan urminnes tider längtat och hoppats, skrattat och gråtit... Och som stått där på tröskeln, vid sitt livs alla vägskäl...?
Hopp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar