Äntligen!
Det är sååå längesedan jag skrev här. Men det har hela tiden varit något som stört mina tankar. Och nu skriver jag från min telefon. Så det är högst troligt att det smyger sig in tryckfel. Har ett tag funderat över hur jag vill definiera den här bloggen. Det är drygt tio år sedan jag startade den. Då - ett sätt för mig att skriva om sorg och saknad efter mina Älskade föräldrar, som båda gick bort 2011. Det förändrade mig. Och det har definitivt förändrat min syn på människor generellt. Men även på dem jag har runt om mig. På ont och gott. När livet ställs på sin spets, ger det sig att se vem som verkligen finns där... Och vem som glider undan.
Att skriva om sina innersta tankar och känslor, är att blotta sig själv fullständigt. Nästan. För det finns givetvis sådant som alltid kommer att ligga kvar i de allra innersta rummen. Men det finns ockå de där rummen som befinner sig på det där mellanplanet. Man talar ju om Detet, Jaget och Överjaget. Och eftersom jag i min vardag, saknar möjlighet att få föra en vanlig vuxen dialog, bunkrar jag hela tiden på mig tankar om allt mellan himmel och jord. Allt flätas samman och präglar mig. Skrivandet har också blivit mitt sätt att äntligen få tala till punkt. Utan att bli avbruten. Exempel är att jag brukar skriva brev till läkaren, inför ett besök. För det finns pratkvarnar som använder min avsatta tid för att använda mig som publik. Sjukvårdsavgiften blir ett biljettpris för att lyssna på en läkarmonolog. Och man lämnar föreställningen med än fler frågetecken.
På min hemmafront, inget nytt. Närstående till någon med högfungerande autism, är energikrävande. Och ensamt. En slags sorg att Inse om att jag egentligen är ensamstående och knappt kan föra ett vanligt vardagligt samtal utan att mötas av fullständigt oprovocerad irritation. Eller blir tvärt avbruten. En person med autism är totalt opålitlig. Det som gäller ena dagen, gäller inte nästa. Av densamme gjorda utfästelser, förnekas i nästa stund. Tillvaron blir minst sagt otrygg. Det är tvära kast. Löften bryts ständigt. Trots min medvetenhet om det, vänjer jag mig inte. Men gå Då! Lämna! tänker ni. I flera tidigare inlägg har jag skrivit om det. Ni får gå bakåt i tiden. Inläggen Dallassallad är numererade.
Under flera år fanns en annan man. Det var år av ömsom kärlek, ömsom ångest. Skratt och tårar. Han var den som fick mig att stå ut. Ändå stod jag inte ut. Jag förträngde mig själv. Växte, men krympte samtidigt. En motsägelsefull tillvaro. Löften. Som även de pendlade. Korta stunder av lycka och närhet. Sedan leva med autopiloten inkopplad. Bedöva. Förtränga. Vara den gömda. Han skilde sig. Förväntade min glädje. Vid samma tidpunkt miste jag mina föräldrar. Jag kunde inte förena sorg och lycka på en och samma gång. Övermänskligt. Han förstod inte det. Ansåg at man sörjde färdigt på tre månader och sedan var det bra med det. Ett helt liv. Skulle det kunna sammanfattas på tre månader? Han blev arg och mycket iriterad på mig. Tyckte att jag svek honom, när min sorg var akut och jag stod med berg av saker att klara av i samband med med mina föräldrars bortgång. Praktiskt och känslomässigt.
När jag under 2014 var sjuk en hel del. Om det har jag också skrivit i tidigare inlägg. Se flikar under det årtalet. Då fanns han inte där för mig. Jag hämtades fyra gånger med ambulans på lika många månader. Han brydde sig inte. Lät mig veta att han behövde ha kul och gjorde sig oanträffbar. Ny kvinna! Som i sin tur svek hono när han blev sjuk några år senare.
Han svek när jag som mest behövde honom. Svek när jag gick sönder som krossat glas. Hela mitt liv har kantats av olika slags sorger. LIkväl är jag en glad person med varmt hjärta och förmåga att känna / ge och ta emot Kärlek. För Kärlek och sorg är två sidor av samma mynt. Man kan bara sörja om man älskat. Blommor behöver både sol och regn. Vi behöver både dag och natt. Aktivitet och vila och så vidare. Så många år jag väntade på honom... Men han kunde inte ge mig behövlig tid... Tack och hej, nästa tjej.
Under de gågna åren har jag försökt att foga samman de trasiga bitarna av mig själv. Inte helt lätt. Utan att se något samband mellan böcker och självläkedom, fick jag en ingivelse att läsa igenom en mycket stor del av den litteratur jag ärvt efter mina föräldrar. Ett år läste jag femtio tjockare böcker. Såsom kvalitativ skönlitteratur och biografier. Jag konsumerade böckerna med hunger och eufori. Kom mina fölräldrar närmare. Såg dem och förstod dem. Bottnade i mina känslor för dem. Grät floder av saknad och tomhet efter dem. Alla dessa böcker som under hela min uppväxt, stått där och vänt mig sin välbekanta ryggar och titlar. Dessa verk som jag hört så mycket om. Som lagt grund för så många intressanta samtal jag då som barn, bara lyssnat på. Och jag ser nu genom dessa av mig lästa alster, mina föräldrar. Och jag ser deras värdegrund och var de även hämtat inspiration ifrån. Denna process pågår ännu. Det finns en mycket stor mängd litterartur. Det är en mäktig upplevelse. Som, genom att jag kommer mina föräldrar närmare, även bidrar till att jag ser mig själv i ett vänligt och omtänksamt ljus. För hur det än är så kan vi aldrig nå lycka genom andra.
Det är däremot i umgänget och i dialogen med andra, vi ser oss själva. Vår självbild är avhängig av hur andra bemöter oss. Vi vill så gärna känna bekräftelse. Men man måste vara lyhörd för vem som bekräftar en och för vad den bekräftar. Bekräftar den i egennytta eller för Din egen skull?
Sedan pandemins start har jag varje Söndag deltagit i online Gudstjänst i Pingstkyrkan! Första året blev det PIngst Helsingborg. Men dessa sändningar upphörde och nu följer jag Pingst Västerås. Hela mitt liv, sedan jag föddes, har jag gått med Jesus, som det heter. Vilken tillgång! Nu har jag emellertid för avsikt att landa det här inlägget. Pingstkyrkan förtjänar ett eget inlägg.
Nu skall jag ta en promenad med min Pumi kompis Esko, bland blommande körsbär och tulpaner.
Kram, alla!!! ❤
