Jag har vad man nog kan kalla svår spindelfobi. Fick åter en påminnelse om den nu på morgonen. Kom ner till köket, började plocka undan och skulle ta mig an lite disk. Så där, i vasken bland några koppar, var den plötsligt - en ganska stor så kallad husspindel. En sådan man brukar dyka på i gamla källare. Utan att hinna tänka, står jag där och skriker rakt ut i luften. Illtjuter! Blir som förstenad. Skakar och kallsvettas. Börjar gråta hejdlöst, i en blandning av fasa, skräck, vrede och ett gigantiskt adrenalinpåslag! Kallar på den andre, som i sakta mak kommer till köket och tar bort eländet i en bit hushållpapper.
Får sedan kommentaren; "Allt detta trams om spindlar". Känns som en fet spark i magen. Fortfarande står jag där paralyserad av panik. Inte ett uppmuntrande ord eller leende får jag. Bara denna besvärade vardagsuppsyn, denna totala likgiltighet inför mig och andras person och känslor. Andras varande är uppenbart behäftad med existens enbart det är den andre till gagn. Människokärlek och genuin omtanke existera inte. Har en sådan spindel som den jag berättat om, visat sig i ett rum, kan jag med stor svårighet åter besöka det rummet. Jag kan bara inte rå för att jag fungerar så här. Det finns ju människor med hundfobi, fågelfobi och som den andre har - råttfobi. Jag tilltalas definitivt inte av råttor! De är äckliga och farliga. Men...
Det jag vill komma fram till är hur vidrigt jag blir bemött då jag är så kallat utsatt och rädd. Har befunnit mig i chock förr. Inte enbart på grund av uppdykande spindlar. Bevittnade för en hel del år seda, en motorcykelolycka där en passagerare slungades av cykeln och blev liggande på motorvägen. Andra sprang fram och jag kände hur jag höll på att svimma, hackade tänder, skakade och benen bar knappt. Han rörde inte en min.
Vidare har jag PTS - posttraumastress från 2006 - mycket sjuk i bland annat blodförgiftning vållad av sjukvården... Inte heller då mött med empati och stöd. Endast irritation och ovilja att hjälpa till, tiden efter hemkomsten från Sahlgrenska. Stora planer och fantastiska projekt hade som alltid, förtur och allt utrymme. Så har det alltid varit. Och är. Att bli kallad idiot får mig att inse att jag varit en dito... Alltid ställt mig själv i yttre cirkeln, utanför. De andras behov först. Andras tänkande, mående och känslor... Viktigare än mitt eget. Min omtanke och mitt totala engagemang. Hon, Hanna finns för andra. Men var är ni, när jag nu behöver er? Borta, gone with the wind... "Var och en sköter sina svårigheter..." Tack så mycket för de orden... Jag har aldrig givit för att kräva eller ens uttrycka önskan om att få. Men... säger de som fått, att de haft det bra... blir jag i alla fall pyttelite frågande till varför de vänt bort blicken, underlåtit att se...
Alla människor har rädslor, oavsett de handlar om spindlar eller råttor och fordringsägare eller om rädslan för ensamhet. Syftar då på den isande ensamhet det innebär att vara utlämnad i situationer av sjukdom och därmed förenlig hjälplöshet. Att dagligen möta illa förtäckta gliringar som syftar till hån av ens svagheter, är lågt. Mycket lågt. Så varför går du inte? Ja... ni som läst mig sedan begynnelsen Januari 2012, ni vet att livet inte är antingen svart eller vitt. Man kan de facto ha gått, utan att man i konkret mening gjort det.
Jag inledde dessa rader med att tala om att befinna sig i chock. En chock kan komma plötsligt. Och den kan vara en lång utdragen process, som ger känslan av att leva på ett gungfly, en overkliget befolkad av paranoida lögnare utan värme i hjärtat. När man vuxit upp i en kristen miljö, med bekräftande och samhörighet, leenden, skratt... Men också av tunga tårar då livet ställts på sin spets. Desto större anledning att låta glädjen och kärleken vara fundamentet att stå på.
Återkommer så ofta till att kommunikation är det viktigaste som finns, där individer finns. Och än i våra dagar finns det grottfolk, honor och hanar, som människan söker dialog med, för att få kunskap om dessa individers intellektuella och mentala sammansättning. Oavsett det rör marsianer, apor eller andra primater. Vi ser dem i förorter, no go zoones, på stan, i socialenbetalda BMW och i Riksdagshuset, EU-parlamentet med flera likvärdiga platser.
Men också på arbetsplatser och i familjer.
Jag hör till de upptäcksresande (Livsresan), som är vetgiriga, utsattheten till trots. Ibland
söker jag kunskap - socialantropologisk dito - och brukar mina referenser i försök till så kallat samtal med apa. Apor kan som bekant nå en mänsklig 3-årigs nivå i förstånd. På fråga om kommunikation är möjlig - följer här exempel på svar från primat; "Jä-a fitta, (alla eptet föregås av förstärkningsordet jä-a), kuk, ollon, sopa, dåre, kärring, luder, nolla, rövhål, håll käften, stick nu, lägg av nu, gå nu, sluta nu, dra åt helvete och måtte f-n ta dig..."
Ingen apa, utan apflock. Det är där de hör hemma!
Och kanske är spindelfobin jag har, en urgammal rädsla att hamna i spindelmannens nät. Vävt av just lögner, kyla och illojalitet.
Får sedan kommentaren; "Allt detta trams om spindlar". Känns som en fet spark i magen. Fortfarande står jag där paralyserad av panik. Inte ett uppmuntrande ord eller leende får jag. Bara denna besvärade vardagsuppsyn, denna totala likgiltighet inför mig och andras person och känslor. Andras varande är uppenbart behäftad med existens enbart det är den andre till gagn. Människokärlek och genuin omtanke existera inte. Har en sådan spindel som den jag berättat om, visat sig i ett rum, kan jag med stor svårighet åter besöka det rummet. Jag kan bara inte rå för att jag fungerar så här. Det finns ju människor med hundfobi, fågelfobi och som den andre har - råttfobi. Jag tilltalas definitivt inte av råttor! De är äckliga och farliga. Men...
Det jag vill komma fram till är hur vidrigt jag blir bemött då jag är så kallat utsatt och rädd. Har befunnit mig i chock förr. Inte enbart på grund av uppdykande spindlar. Bevittnade för en hel del år seda, en motorcykelolycka där en passagerare slungades av cykeln och blev liggande på motorvägen. Andra sprang fram och jag kände hur jag höll på att svimma, hackade tänder, skakade och benen bar knappt. Han rörde inte en min.
Vidare har jag PTS - posttraumastress från 2006 - mycket sjuk i bland annat blodförgiftning vållad av sjukvården... Inte heller då mött med empati och stöd. Endast irritation och ovilja att hjälpa till, tiden efter hemkomsten från Sahlgrenska. Stora planer och fantastiska projekt hade som alltid, förtur och allt utrymme. Så har det alltid varit. Och är. Att bli kallad idiot får mig att inse att jag varit en dito... Alltid ställt mig själv i yttre cirkeln, utanför. De andras behov först. Andras tänkande, mående och känslor... Viktigare än mitt eget. Min omtanke och mitt totala engagemang. Hon, Hanna finns för andra. Men var är ni, när jag nu behöver er? Borta, gone with the wind... "Var och en sköter sina svårigheter..." Tack så mycket för de orden... Jag har aldrig givit för att kräva eller ens uttrycka önskan om att få. Men... säger de som fått, att de haft det bra... blir jag i alla fall pyttelite frågande till varför de vänt bort blicken, underlåtit att se...
Alla människor har rädslor, oavsett de handlar om spindlar eller råttor och fordringsägare eller om rädslan för ensamhet. Syftar då på den isande ensamhet det innebär att vara utlämnad i situationer av sjukdom och därmed förenlig hjälplöshet. Att dagligen möta illa förtäckta gliringar som syftar till hån av ens svagheter, är lågt. Mycket lågt. Så varför går du inte? Ja... ni som läst mig sedan begynnelsen Januari 2012, ni vet att livet inte är antingen svart eller vitt. Man kan de facto ha gått, utan att man i konkret mening gjort det.
Jag inledde dessa rader med att tala om att befinna sig i chock. En chock kan komma plötsligt. Och den kan vara en lång utdragen process, som ger känslan av att leva på ett gungfly, en overkliget befolkad av paranoida lögnare utan värme i hjärtat. När man vuxit upp i en kristen miljö, med bekräftande och samhörighet, leenden, skratt... Men också av tunga tårar då livet ställts på sin spets. Desto större anledning att låta glädjen och kärleken vara fundamentet att stå på.
Återkommer så ofta till att kommunikation är det viktigaste som finns, där individer finns. Och än i våra dagar finns det grottfolk, honor och hanar, som människan söker dialog med, för att få kunskap om dessa individers intellektuella och mentala sammansättning. Oavsett det rör marsianer, apor eller andra primater. Vi ser dem i förorter, no go zoones, på stan, i socialenbetalda BMW och i Riksdagshuset, EU-parlamentet med flera likvärdiga platser.
Men också på arbetsplatser och i familjer.
Jag hör till de upptäcksresande (Livsresan), som är vetgiriga, utsattheten till trots. Ibland
söker jag kunskap - socialantropologisk dito - och brukar mina referenser i försök till så kallat samtal med apa. Apor kan som bekant nå en mänsklig 3-årigs nivå i förstånd. På fråga om kommunikation är möjlig - följer här exempel på svar från primat; "Jä-a fitta, (alla eptet föregås av förstärkningsordet jä-a), kuk, ollon, sopa, dåre, kärring, luder, nolla, rövhål, håll käften, stick nu, lägg av nu, gå nu, sluta nu, dra åt helvete och måtte f-n ta dig..."
Ingen apa, utan apflock. Det är där de hör hemma!
Och kanske är spindelfobin jag har, en urgammal rädsla att hamna i spindelmannens nät. Vävt av just lögner, kyla och illojalitet.
