Den jag är

Jag skulle vilja veta varför det alltid varit så att jag behövt försvara mig, för den jag är...

Detta kunde jag kanske finna förklaring till, om jag betedde mig eller kanske rentav klädde mig, provocerande och utmanande på något vis. Eller om jag hade extremt utmärkande och udda intressen och så vidare... Men vad är det som gör det mer tillåtet att raljera med någon som har en klassisk smak och gammaldags värdegrund...?

Jag har vuxit upp som enda barnet, men dementerar å det bestämdaste att jag är ett så kallat "bortskämt ensambarn". Det är däremot ensamt att vara enda barnet. Så bristen på jämnårigt sällskap, medförde att jag tidigt introducerades i umgänget med vuxna. Men jag "gillade läget" och accepterade att mitt liv var på det sättet. I skolan fick det effekten att jag hade lätt att diskutera med lärare och trivdes bättre ihop med äldre personer, för att känna intellektuell stimulans. Så på det viset blev jag nog lite lillgammal, utan att medvetet strävat efter det. 

Min biologiska utveckling var också några steg före klasskamraternas. Och alltid kommer jag ihåg två flickor, som med sina elaka kommentarer, under gymnastikens klädombyte, pekade, tisslade och tasslade om min behå med mera, medan de själva stod där, utan minsta antydan till kvinnokropp. Den ena av dem var liten och platt, med tunt stripigt hår och stora framtänder och den andra stor och barnsligt mullig överallt. Mina mentala plågoandar. 

"Hur många i klassen föredrar rock framför opera?" frågade läraren en gång i fjärde klass. Alla barnen räckte upp handen, utom jag. För i mina öron var (och är) La Nilssons skolade röst mer skön, än brölandet från ett hårdrockband. "Och hur många tycker om opera?", frågade läraren trots att han sett vem som inte räckte upp handen då första frågan ställdes. Detta utspelade sig på den tiden då lärarna ofta bidrog till mobbing och utfrysning. Minns att jag väntade en stund med att räcka upp handen, och tänkte som nästan tioåring, att nu är det krig och jag står för den jag är! 

I klasskamraternas värld blev det konstigt då jag som elvaåring gjorde min första kulturresa med mina Föräldrar, till dåtida Sovjetunionen - Leningrad och Moskva, för att bese arkitektur, konst, musik, ballet och gå på rysk cirkus! Många var kommentarerna, som jag, av dess innehåll, förstod hade formulerats vid diverse köksbord, av föräldrar till de "rara" barnen. På detta sätt förflöt min skoltid, vilket sporrade mig till att få mycket bra skolbetyg. Och inte en enda klassträff med denna Jante-klass, har lockat mig.

Parallellt med min skolgång, insjuknade Mamma i Chron, och hon låg ofta på sjukhus i samband med stora operationer. Detta förde mig och mina Föräldrar än närmare varandra. Jag fick tidigt lära mig ta ansvar och tyckte om att hjälpa till hemma. På fritiden läste jag mycket böcker, lyssnade på musik (klassisk), tecknade och skrev egna små berättelser och dikter. Och jag älskade cykelutflykterna med Pappa och hans med kärlek bredda smörgåsar. Hemma samtalade vi mycket och ofta om allt från politik till religion och existensiella frågor. Kommer ännu ihåg hur levande jag kände mig när det var helg och vi gjort extragott till middag, tänt ljus och sedan bara satt och pratade och pratade... Inom mig skapade det en sådan stor och härlig känsla av trygg samhörighet.

Jag gifte mig med någon jag trodde kom från ungefär samma värdeplattform som jag. Men då startade nästa fas i livet, av svärföräldrars ständiga ifrågasättande av mig. Hur jag än gjorde och betedde mig, så fick jag kritik, kritik, kritik... Deras samtal kretsade alltid kring yta och inkomst och det gav mig noll och intet. Och även om jag representerade åsikter, de utåt tillskrev sig själva, så var de fel - om det var jag som framförde dem. Detta utgjorde ett för mig långt och flerårigt helvete på jorden. Närmare två decennier. 

När man har en whiplashskada blir man ifrågasatt. Liksom när man är migräniker. Och man blir ifrågasatt när man bejakar andlighet och själv har gåvor på detta område. Man blir ifrågasatt när man (som jag) genom Mammas sjukdom, fått en hel del kunskap om näringslära och preventiv kosthållning. Man blir ifrågasatt när man har intellektuella intressen, är en seriös person som tilltalas av klassisk stil (inredning, konst, musik med mera). Man blir ifrågasatt när man är romantisk och blir illa berörd av sexuell slapphet. Och man blir ifrågasatt om man använder ord som disciplin, etik och moral.  Jag är ingalunda en tråkmåns, utan sätter högt värde på humor (engelsk humor, satir, ordvitsighet med mera). Men jag kan inte skratta åt amerikansk humor (tårtkastning, och folk som drullar på baken).
   
Varför är det så skojigt att raljera med individer (inklusive mig), vars hittillsvarande liv, varit ett enda långt försvarstal och djup och innerlig längtan efter likasinnad tvillingsjäl och Livskamrat...?  
  

Många strängar på min lyra...