Igår såg jag, mest av en slump, ett teveprogram som jag blev sittande vid - Boårs superstars. Det är en serie om människor på ett demensboende i Borås, med fantastisk personal. Programmet var både sevärt och tänkvärt. För hur ofta tänker vi på vårt eget åldrande - mer än vid pensionssparande?
Hela vårt samhälle kretsar kring att vara ung - medelålders, frisk och produktiv på arbetsmarknaden. Sedan då? Vad händer när krämpor kommer och vi tappar tempo...? Kan vi känna oss tillräckligt trygga vid tanken på att få bästa vård och omsorg? Finns det valmöjligheter för alla? Slipper vi ensamhet och isolering?
För att återkomma till Borås superstars, så är deras motto att individen inte skall tyna bort - utan blomma! Så vill jag ha det! Gästerna på boendet i Borås, var på travbanan och spelade på hästar. Och de var på vernissage med mera. Tror det är väsentligt att det allmänna välbefinnandet är så gott det kan vara, för att överbrygga åldersbesvär. Men även detta handlar i förlängningen om värderingar och därmed prioriteringar - politiska prioriteringar! Det går inte att mäta allt i kronor, även om många tycks tro det. Och om jag nu inte djupt och brett skall definiera begreppet livskvalitet, mer än att det handlar om att få primära behov tillgodosedda. Men - också individuella intellektuella, emotionella och kreativa behov, så borde det vara varje människas rättighet att kunna känna lugn och tillförsikt inför sitt åldrande.
Vi har barnombudsman och föreningar som tillvaratar barns rättigheter. Varför finns ingen seniorombudsman? PRO räcker inte! Inte alla äldre har ork och energi, och då behövs det någon som från myndigheters håll, ser till att ingen hamnar utanför trygghet och omtanke. Detta är en av mina hjärtefrågor, och det parti - oavsett namn - som kan garantera just trygghet och omtanke, får min röst!
Det som har egentligt värde i livet - är bortom ekonomi...
"En del männiksor är så fattiga, att det enda de har, är pengar."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar