Valborgsmässoafton

Fick migrän idag. Kanske inte så konstigt. Var ner till Skåne igår. För att ta hand om det sista i mina Föräldrars lägenhet. Kändes som ett symboliskt avsked. Mäklaren skulle ha visning av lägenheten, någon gång under dagen. När var jag inte säker på. Men när jag satte nyckeln i dörren, var den olåst. Och pågående visning var på väg att avslutas. Till min förvåning stod låtsatsintresserad och nyfiken granne där, på tröskeln mellan kök och hall. Pinsamt. För honom. Känns bara så irriterande när man rest nästan trettio mil, är trött och vill komma igång. Det finns tydligen inga gränser för människors framfusiga fräckhet. Han är inte seriös och har bara behov av att granska allt med omständigt förstoringsglas, för att söka visshet i vad han själv har.   

På hemresa blev då så äntligen besök vid graven i Stora Hammar. De var nästan fem och en halv månad sedan jag var där sist, på Pappas begravning i November i fjol. Jag har bara inte orkat. Det har känts för tungt. Så upptäckte jag att stenhuggeriet inte lagt till Pappas bortgångsår! Trots att  jag betalt för det. Tur jag hade kamera med mig. Tog bild och mailade begravningsbyrån, som hörde av sig idag och berättade att stenhuggaren hämtat stenen, med sedan återlämnat den - utan åtgärd! På begravningsbyrån beklagade man och sade att något brustit i kommunikationen mellan dem och huggeriet. Jaja... Det är bara så typiskt att ett irritationmoment aldrig kommer ensamt, utan det skall vara allt på en gång. Nu är jag lovad att årtalet skall vara på plats i vecka 20. Vore lämpligt även med tanke på att Älskade Pappa skulle fyllt 75 år den 27/5.

Varm och Innerlig Kram

 till alla er

som jag håller så oändligt av!!!

Bokslut

Boken Vinteräpplen av Josefine Sundström, är nu utläst. Wow... så mycket känslor och så mycket styrka - allt på en gång. En läsupplevelse jag rekommenderar både män och kvinnor, även om berättelsen skildrar tre generationer kvinnor. Det är en bok som skänker hopp och styrka åt var och en. Jag är ju som bekant inte mycket för det där med feminism, utan föredrar att se relationen mellan man och kvinna, ur ett human-perspektiv. Vad är förresten motsatsen till feminism? Maskulinism? Låter konstigt...

Berättelsen Vinteräpplen skildrar stundtals brutalt våld mot kvinnor, vilket gjorde att jag då och då grät och fick lägga boken ifrån mig. Undrar hur många kvinnor som varje dag lever med rädsla för slag mot sig eller sina barn...? Som ständigt går på nålar för att balansera och väga sina ord eller handlingar för att inte reta upp mannen, så att han åtminstone i det ögonblicket inte slår... Och hur många kvinnor tar på sig skulden för att de lever i ett helvete? Alla. Alla slagna eller på annat sätt kränkta och misshandlade kvinnor, tar på sig skulden för mannens beteende. Misshandel har flera ansikten. Och det är inte bara det ögat ser, som finns och som skadar.

Hur påverkas individen av flerårig social isolering från sådant som är självklart i välfungerande relationer; umgänge, upplevelser och ett i övrigt utåtriktat liv? Isoleringen är mer eller mindre medveten åtgärd, av den part som utövar den, som en förutsättning för att dennes lögner skall få fritt spelrum. (Se tidigare inlägg om mytomani). Karaktäristiskt för denna typ av misshandel, är att den till en början är svårdefinerad. Umgänget med andra begränsas bit för bit, därför att det inte duger. Och de få som finns, gäller det för lögnaren att ha på sin sida. Antingen med charmens hjälp eller med hjälp av rollen som offer. Det medför att den verkligt utsatte / utsatta, inte har någon att vända sig till. Ingen som ser, än mindre som tror den person, vars tillit blivit nedmonterad. 

På så sätt har misshandlaren (lögnaren) skapat en hemma-arena, med möjlighet till full utlevelse av aggressivitet, som reaktion på exempelvis de krav som ställs i arbetslivet. Allt som sker är andras fel, i synnerhet den lögnaren valt att hemma, göra till syndabock för sina egna tillkortakommanden. Denna typ av misshandel är inte helt olik den fysiska, som också innehåller delar av kontrollbehov. Lögnaren utövar det på ett mera utstuderat sätt. Hygglig, trevlig, skapar förtroende och får samtidigt koll på läget. En sådan relation är en destruktiv relation, och åren går... Lättare att fastna i, än den dåliga relationen som består av fysiska sparkar och slag. Det diffusa tar längre tid att genomskåda.

Jag vet.

Harmoni

Vinteräpplen

Eftersom jag inte kunnat låta bli att läsa i boken Vinteräpplen, av Josefine Sundström, så kommer här en liten delrecension av den. Har sedan i fredagskväll läst 250 sidor av 365. Berättelsen utspelar sig under nästan ett sekel i Finland - Österbottens skärgård. Och beskriver tre generationer starka kvinnor och modet att bryta det sociala arvet. Mycket engagerande och delvis självbiografisk skildring av dessa livsöden. Även om boken är gripande, så rymmer berättelsen så enormt mycket värme och starka kärleksband. Josefine Sundström har i denna sin debutroman, lyckats mycket väl med att förmedla detaljer, stämningar och illustrerar känslor med stor träffsäkerhet och språket liksom "dansar" fram berättelsen, slog det mig mitt i boken. Och när jag senare läste om författaren, så är hon utbildad balettdansös... 

Jag känner sådan värme för berättelsen, kanske för att hälften av mina rötter de facto finns i Finland, genom Älskade Mamma som kom från Tampere (Tammerfors). Mamma kom till Sverige som finskt krigsbarn, och adopterades tillsammans med sin lillasyster. Det har forskats en del på olika Socialhögskolor, om finska krigsbarn och deras barn. För ett antal år sedan så blev Mamma och jag tillfrågade om vi ville deltaga och berätta om våra liv. Men vi avböjde båda av samma skäl. För strunt samma vad vi skulle berättat, eftersom dessa undersökningar och uppsatser, initialt förutsätter att det mer eller mindre gått illa för de flesta av de finska krigsbarnen. För så är det verkligen inte! Jag delar Mammas åsikt, om de finska krigsbarn som vuxit upp i Sverige, och fått alkoholproblem. Det skulle de troligtvis också haft det, även om de vuxit upp i Finland. 

Under hela mitt liv har det då och då känts som om någon eller något fattas mig. Som att bära en odefinierad saknad och längtan, som med åren bara vuxit och vuxit... Boken Vinteräpplen har fått mig att ana att den odefinierade känslan är en återkommande viskning från mina rötter... som ber mig lyssna på den inre rösten som bejakar ursprunget.

För jag bär det finska kynnet, det finska vemodet och de starka känslorna från sorg till glädje. Jag är passionerat hängiven och lojal dem och det jag tror på. Och jag har sisu och jävlaranamma som får helsvenska så kallat starka kvinnor, att blekna.    

Tampere - Suomi

Bok

Jag är en sådan där sparsam hamster, som gärna samlar klippmärken från någon vardagsprodukt. Bara för att jag tycker det är kul, helt enkelt. Så nu när jag hade fått ihop en hel del märken från pappersprodukt tillverkad av Serla, så fick jag en kod via mail, att använda då jag rekvirerade gratisbok från stor bokhandlare på nätet. Mitt val föll på Vinteräpplen av Josefine Sundström, utgiven av Bonnier. "En stark, gripande skildring som leder fram till övertygelsen om att bryta det onda sociala arvet", Ingalill Mosander, Aftonbladet. 

Tänkte krypa upp i min mys-klubbstol i sovrummet, och börja läsa några sidor i boken, redan ikväll. Jag återkommer med recension! Jag älskar att läsa och inledningen på en bok, känns många gånger som att sätta sig till rätta för att se en film. Sjunka in i handling och karaktärer, och intensivt leva med dem...

För mig är böcker vänner, som finns där och skänker mig en slags hemtrevlig trygghet, där de står och vänder ryggen till.

Gränsen mellan då och nu?

Hur stryker man streck över sin historia? "Gå vidare, glöm sådant som varit..." är ju ett vanligt uttryck när man ber någon resa sig, borsta av knäna och blicka framåt. Jag instämmer i uppmaningen om det handlar om ältande av gamla oförrätter. Men - jag håller inte med om syftet med uttalandet är att ständigt bagatellisera eller skänka legitimitet åt sådant som är pågående, som sårar och tillför skada.

Ponera att någon utsätts för långvariga och dagliga kränkningar genom ord eller handling. Var börjar nutid och var slutar dåtid, för någon som befinner sig i den situationen? Att då döma / påpeka för den utsatte att han blivit si eller så, till följd av tappad tillit och fått förändrad självbild, uppfattning om andra eller hävda att vederbörande på annat sätt är förändrad, riskerar att permanenta och förvärra tillvaron för den drabbade. Av egen erfarenhet vet jag att stress är det allra sista som behövs som ett extra ok över smärtsam sorg. Bägaren är då redan fylld till bredden, och minsta droppe får den att rinna över.

Om inte historiken spelar någon roll, så har ju nuet uppenbart inte heller någon betydelse, eftersom nuet alltid hamnar i historiken, som man ju "bör" stryka streck över... 

När något är avslutat, kan man göra avslut. Det säger till och med själva ordet "avslut". 

     

Vägen fram...

Den jag är

Jag skulle vilja veta varför det alltid varit så att jag behövt försvara mig, för den jag är...

Detta kunde jag kanske finna förklaring till, om jag betedde mig eller kanske rentav klädde mig, provocerande och utmanande på något vis. Eller om jag hade extremt utmärkande och udda intressen och så vidare... Men vad är det som gör det mer tillåtet att raljera med någon som har en klassisk smak och gammaldags värdegrund...?

Jag har vuxit upp som enda barnet, men dementerar å det bestämdaste att jag är ett så kallat "bortskämt ensambarn". Det är däremot ensamt att vara enda barnet. Så bristen på jämnårigt sällskap, medförde att jag tidigt introducerades i umgänget med vuxna. Men jag "gillade läget" och accepterade att mitt liv var på det sättet. I skolan fick det effekten att jag hade lätt att diskutera med lärare och trivdes bättre ihop med äldre personer, för att känna intellektuell stimulans. Så på det viset blev jag nog lite lillgammal, utan att medvetet strävat efter det. 

Min biologiska utveckling var också några steg före klasskamraternas. Och alltid kommer jag ihåg två flickor, som med sina elaka kommentarer, under gymnastikens klädombyte, pekade, tisslade och tasslade om min behå med mera, medan de själva stod där, utan minsta antydan till kvinnokropp. Den ena av dem var liten och platt, med tunt stripigt hår och stora framtänder och den andra stor och barnsligt mullig överallt. Mina mentala plågoandar. 

"Hur många i klassen föredrar rock framför opera?" frågade läraren en gång i fjärde klass. Alla barnen räckte upp handen, utom jag. För i mina öron var (och är) La Nilssons skolade röst mer skön, än brölandet från ett hårdrockband. "Och hur många tycker om opera?", frågade läraren trots att han sett vem som inte räckte upp handen då första frågan ställdes. Detta utspelade sig på den tiden då lärarna ofta bidrog till mobbing och utfrysning. Minns att jag väntade en stund med att räcka upp handen, och tänkte som nästan tioåring, att nu är det krig och jag står för den jag är! 

I klasskamraternas värld blev det konstigt då jag som elvaåring gjorde min första kulturresa med mina Föräldrar, till dåtida Sovjetunionen - Leningrad och Moskva, för att bese arkitektur, konst, musik, ballet och gå på rysk cirkus! Många var kommentarerna, som jag, av dess innehåll, förstod hade formulerats vid diverse köksbord, av föräldrar till de "rara" barnen. På detta sätt förflöt min skoltid, vilket sporrade mig till att få mycket bra skolbetyg. Och inte en enda klassträff med denna Jante-klass, har lockat mig.

Parallellt med min skolgång, insjuknade Mamma i Chron, och hon låg ofta på sjukhus i samband med stora operationer. Detta förde mig och mina Föräldrar än närmare varandra. Jag fick tidigt lära mig ta ansvar och tyckte om att hjälpa till hemma. På fritiden läste jag mycket böcker, lyssnade på musik (klassisk), tecknade och skrev egna små berättelser och dikter. Och jag älskade cykelutflykterna med Pappa och hans med kärlek bredda smörgåsar. Hemma samtalade vi mycket och ofta om allt från politik till religion och existensiella frågor. Kommer ännu ihåg hur levande jag kände mig när det var helg och vi gjort extragott till middag, tänt ljus och sedan bara satt och pratade och pratade... Inom mig skapade det en sådan stor och härlig känsla av trygg samhörighet.

Jag gifte mig med någon jag trodde kom från ungefär samma värdeplattform som jag. Men då startade nästa fas i livet, av svärföräldrars ständiga ifrågasättande av mig. Hur jag än gjorde och betedde mig, så fick jag kritik, kritik, kritik... Deras samtal kretsade alltid kring yta och inkomst och det gav mig noll och intet. Och även om jag representerade åsikter, de utåt tillskrev sig själva, så var de fel - om det var jag som framförde dem. Detta utgjorde ett för mig långt och flerårigt helvete på jorden. Närmare två decennier. 

När man har en whiplashskada blir man ifrågasatt. Liksom när man är migräniker. Och man blir ifrågasatt när man bejakar andlighet och själv har gåvor på detta område. Man blir ifrågasatt när man (som jag) genom Mammas sjukdom, fått en hel del kunskap om näringslära och preventiv kosthållning. Man blir ifrågasatt när man har intellektuella intressen, är en seriös person som tilltalas av klassisk stil (inredning, konst, musik med mera). Man blir ifrågasatt när man är romantisk och blir illa berörd av sexuell slapphet. Och man blir ifrågasatt om man använder ord som disciplin, etik och moral.  Jag är ingalunda en tråkmåns, utan sätter högt värde på humor (engelsk humor, satir, ordvitsighet med mera). Men jag kan inte skratta åt amerikansk humor (tårtkastning, och folk som drullar på baken).
   
Varför är det så skojigt att raljera med individer (inklusive mig), vars hittillsvarande liv, varit ett enda långt försvarstal och djup och innerlig längtan efter likasinnad tvillingsjäl och Livskamrat...?  
  

Många strängar på min lyra...

Tacksam

Tack, ni som står mig nära. Ni är mitt allt! Kram!

 

Dolus och Culpa

Det senaste decenniet har det hänt för många svåra saker i mitt liv. Och jag tror att det är ganska naturligt att man präglas av sådant. Framförallt präglas ens syn på dem som gjort illa. Man kan kanske tycka att det finns ett egenansvar, att det bara är att packa och "dra". Så enkelt är det inte när man berövats en bit av fysisk funktion, besparingar och sedan sitt Hem...

Och det var fruktansvärt att vara helt och fullt medveten om åt vilket håll det barkade. Jag gjorde vad jag kunde för att påpeka det - utan att ha blivit lyssnad på. Storhetsvansinne i kombination med girighet och dumhet, får förödande konsekvenser - främst för dem som befinner sig i närheten. 

Lögnaren är en själsligt mycket liten människa, ofta nertryckt av en dominerande far och därmed feg och konflikträdd. Springer och gömmer sig när han ställs till svars. Han är stor i mun och har vida planer, inom ramen för sina "kompetenser", och drar sig inte för att beskriva sig själv och sin "trovärdighet" i superlativer - för att nå framgång och bekräftelse (och sponsorer). I den ständiga ordlistan förekommer ord som; projekt, investerare, finansiärer som kommer att satsa, enastående koncept, world-wide... och så vidare.

Själva resan är målet, för medvetenheten finns om att väl framme, ställs krav på uppfyllelse - antingen i form av arbetsinsats eller reglering av skuld - demaskering. I det läget ändras attityden radikalt, antingen till ett iklädande av rollen som offer för andras illvilja. Eller i ett skuldbeläggande av den som riktar krav. Lögnaren vänder helt enkelt på rollerna!

Mamma och Pappa var den sortens personer som inte visste till sig, i sin omtanke om andra. Ständigt denna välvilja och uppriktiga Kärlek till nästan / behövande. I Juletid stickade Mamma sockor och vantar och överlämnade till Stadsmissionens hemlösa gäster. Och Pappa var en god lyssnare som kunde bära förtroenden, mer än de flesta. Efter deras bortgång har de som haft förmånen att lära känna dem, sammanfattat; "Helt enkelt Underbara människor". I denna sin omtanke och genom livserfarenhet och referenser förvärvade inställning, att man skall kunna lita på människors ord - blev de av med en stor del av sina besparingar. I min Sorg och Saknad efter dem, berör detta mig så fruktansvärt illa - att lögn och själviskhet kom åt att skada dem.      

Frågan är vad som är värst, att bli berövad... tangibler (saker) eller tillit... ? Ekonomi är förvisso frihet, men förlust av förtroendekapital, kan nog bäst liknas vid en mental - och i förlängningen -, social våldtäkt. För den mänskliga hjärnan sorterar inte bort dem man inte litar på, och släpper in de trovärdiga. Skyddsmekanismen slår till och sorterar bort begrepp som "sedan", "längre fram" och "det löser sig snart" - vilka blir utlösande triggerfaktorer. De blir till ord som inte precis öppnar dörrar, utan snarare får dörrar, portar och skyddsgaller, att blixtsnabbt smälla igen. Det är fruktansvärt obehagligt...

...i synnerhet när man befinner sig i tung sorg, och står där bakom själens lås och galler... och behöver en hand att hålla. Och mer än allt behöver få lyss till Värmande ord. Stärkande ord. Glada ord.  Begravningarna är över, liksom sorteradet av saker och jag strävar efter att sätta mer färg på mina kläder. Så för en ytlig människa (lögnaren), kanske jag uppfattas ha gått vidare. Men ack vad fel! Alltsammans har gått in i ett annat skede. För så länge man är sysselsatt med de praktiska göromålen, befinner man sig i ett sorgens ingemansland. Dem man sörjer är då fortfarande på ett högst påtagligt och konkret sätt, med en. Men nu... flyttar allting in i en (mig). Flyttar in i hjärta och förstånd. Och alla vet väl hur jobbigt det är att flytta! Och det är oerhört tärande att samtidigt som denna "inflyttningsprocess" pågår, dagligen mötas med tystnad om detta eller nedlåtande och självhävdande kommentarer om allt möjligt vardagligt och världsligt. De uttalas med ett irriterat röstläge och minspel utan ögonkontakt... Varje enskilt ord eller uttryck kan tyckas bagatellartat. Men vid ständig och mycket långvarig upprepning, blir de som droppen som urholkar stenen.

Undrar om inte mytomani är som alkoholism eller annat missbruk. Fabulerande och rollspel blir en drog som ger korta kickar i form av kortvarig bekräftelse och ett ögonblick i andra människors centrum. Självhävdelse i lånta fjädrar - lånade från den sjävkonstruerade verkligheten.     

  

"Skyll inte på mig, det var någon annan som..."

Jämställdhet?

Vad det är tröttsamt med alla dessa, av kvinnor, östrogenfixerade framställningar om mäns och kvinnors (ekonomiska) differenser. Alla vet vi ju redan att det föreligger hormonella / fysiska olikheter mellan män och kvinnor. Men... att ständigt dra upp det där med att kvinnor har mens, föder barn och hamnar i klimakteriet... har hittintills inte ändrat löneskillnaderna. Och lär inte göra det heller.

Nej, det behövs andra argument, en annan ingång i konstaterandet av det faktum att män och kvinnor fortfarande har olika lön för lika arbete. Vi har en diskrimineringslag att tillämpa. Alltså, tillämpa den så ofta det går! Och börja med att framställa jämställdhetsfrågan ur ett humanperspektiv, inte bara nationellt utan internationellt! Eftersom de flesta samhällen är patriarkaliska, så gäller det att tala med män, på mäns vis. Män lyssnar inte på tårdrypande hormon-argument. Och någorlunda starka kvinna tar avstånd från desamma och agerar rakt och engagerat.  

För det är de facto så att även om kvinnor önskar lika lön för lika arbete, så är det många gånger kvinnorna själva som med sitt "lilla-jag-beteende", bromsar sin egen löneutveckling, genom att inte ta för sig och framhäva sina kvalitéer. Dessutom är kvinnor i grupp fega och håller därmed tillbaka varandra. För ve den kvinna som sticker ut och kör sitt eget race... "Den som inte är med på kafferepet, blir kaffebröd..."

Kvinnor går över ån efter vatten och tror att allt löser sig självt, om bara männens tankemönster ändras (!?) Så fel!!! Det är ju det kvinnliga mönstret som måste uppdateras, för att nå målet - högre och jämlik lön! Slopa platt och omständig organisation. Effektivisera och avskaffa allt med prefixet "kvinno-" och ersätt med "human-", för att få perspektiv!  

För kvinnor måste bestämma sig för om de vill leva sina rosa Barbieliv och ta konsekvenserna av det, eller plocka andelar, som männen. För ingen man kommer att ställa sin plats till förfogande eller avstå en bit av lönen till kvinnlig favör. No way! Det är 2012 och de flesta är införstådda med att pappor tar ut föräldraledighet och även är hemma och vårdar barn. Borde vi då inte kommit lika långt när det gäller en sådan mänsklig rättighet som lika lön för lika arbete!? 

Utbildning är en väsentlig del av vägen! Det finns dock svaga kvinnor med låg eller ingen utbildning alls, eller kvinnor med funktionshinder och sjukdom, som inte alltid har "drivet" och orken att agera. Då skall det åligga en kompetent arbetsgivare att agera för att motverka lönediskriminering. I annat fall är det lagstiftningens uppgift att sanktionera, till förmån för svagare part.   

Kvinnors största fiender är kvinnor!

  

Att åldras

Igår såg jag, mest av en slump, ett teveprogram som jag blev sittande vid - Boårs superstars. Det är en serie om människor på ett demensboende i Borås, med fantastisk personal. Programmet var både sevärt och tänkvärt. För hur ofta tänker vi på vårt eget åldrande - mer än vid pensionssparande?

Hela vårt samhälle kretsar kring att vara ung - medelålders, frisk och produktiv på arbetsmarknaden. Sedan då? Vad händer när krämpor kommer och vi tappar tempo...? Kan vi känna oss tillräckligt trygga vid tanken på att få bästa vård och omsorg? Finns det valmöjligheter för alla? Slipper vi ensamhet och isolering?

För att återkomma till Borås superstars, så är deras motto att individen inte skall tyna bort - utan blomma! Så vill jag ha det! Gästerna på boendet i Borås, var på travbanan och spelade på hästar. Och de var på vernissage med mera. Tror det är väsentligt att det allmänna välbefinnandet är så gott det kan vara, för att överbrygga åldersbesvär. Men även detta handlar i förlängningen om värderingar och därmed prioriteringar - politiska prioriteringar! Det går inte att mäta allt i kronor, även om många tycks tro det. Och om jag nu inte djupt och brett skall definiera begreppet livskvalitet, mer än att det handlar om att få primära behov tillgodosedda. Men - också individuella intellektuella, emotionella och kreativa behov, så borde det vara varje människas rättighet att kunna känna lugn och tillförsikt inför sitt åldrande. 

Vi har barnombudsman och föreningar som tillvaratar barns rättigheter. Varför finns ingen seniorombudsman?  PRO räcker inte! Inte alla äldre har ork och energi, och då behövs det någon som från myndigheters håll, ser till att ingen hamnar utanför trygghet och omtanke. Detta är en av mina hjärtefrågor, och det parti - oavsett namn - som kan garantera just trygghet och omtanke, får min röst!

Det som har egentligt värde i livet - är bortom ekonomi...

"En del männiksor är så fattiga, att det enda de har, är pengar."

Uppstånden!

Annandag Påsk med det glada påskbudskapet - att det goda skall övervinna det onda. Och just nu i skrivande stund, ringer byns kyrkklockor för att understryka detta. Dock kan man undra...

För varje dag förmedlar nyheter i media, den absoluta motsatsen. Och jag undrar så ofta hur det kan komma sig att ju mer den materiella utvecklingen går framåt, desto mer tycks människan återgå till primatstadiet. Egoism som drivfjäder i jakten på ekonomiska tillgångar - föder girighet. 

Sverige ett land att vara stolt över, ett välfärdsland... Vad ligger i välfärdsbegreppet utöver produktion per capita och allt högre BNP? Nyligen förmedlades i GP att åldringar på äldreboende tvingats äta middag med avföring på händerna. Förnedring och kränkning väntar således som slutkläm på ett aktivt och intellektuellt liv. I ett annat reportage stod att läsa om en kvinna som arbetat i 40 år, och i pension får ut en summa som om hon inte arbetat de åren. Den lilla människan, som trots allt är vanligast förekommande... Vem bryr sig om och finns för henne? Jag vill veta vilka politiker som brinner för dem som varken kan eller orkar föra sin egen talan!!! Berätta det för mig - NU!!!

Sverige är ett fredsälskande land - ett land som utdelar Nobels fredspris. Medan SAAB på en vapenmässa i Quatar säljer vapen som "garanterar en hög dödsratio" med försäljningsargumentet "See first - Kill first". Har glömt vem som uttalande följande men finner det tänkvärt; "Människan är både ond och god, för hon har uppfunnit både atombomben och cykelhjälmen, vilket visar i vilka proportioner hon är just ond och god".  

Herren Jesus Kristus,

på tredje dagen

uppstånden

från de döda!

"Mig är given all makt

i himmelen och på jorden.

Gån för den skull ut

och gören folk till lärjungar,

döpande dem

i Faderns och sonens

och den helige

Andes namn,

lärande dem

att hålla

allt vad jag har befallt eder.

Och se, jag är med eder

alla dagar

intill tidens ände",

Matteusevangeliet 28:18-20

Via Dolorosa - Smärtornas väg

Långfredag. Stilla Fredag. Mina Föräldrar var romerska katoliker. Och även om jag är protestant så är min uppväxt katolsk. För det är i barndomen vi präglas. Och det sägs att den tro vi fått med oss före fem års ålder, den följer oss - Alltid. Påsken och dess budskap, är kristendomens fundament.

Det blir fel när människor anammar kyrkoårets helger och högtider, och raderar orsaken till dess existens. Och ersätter budskapet med konsumtion och frosseri. Det blir lika fel som när ett par önskar kyrklig vigsel, men ber prästen skippa allt snack om Gud. Kyrklig vigsel, innebär Guds välsignelse över det par som önskar knyta äktenskaps-avtalet. Mer om äktenskapet längre fram.

Herren Jesus Kristus, korsfäst, död och begraven

Kristi blod för oss utgjutet 

Herrens Bön

Fader Vår

som är i Himmelen

Helgat varde Ditt Namn

Tillkomme Ditt Rike

ske Din vilja

såsom i Himmelen

så ock på jorden

Vårt dagliga bröd

giv oss idag

och förlåt oss

våra skulder

såsom ock vi förlåta

dem oss skyldiga äro

Inled oss icke

i frestelse

utan Fräls oss

ifrån ondo

Ty Riket är Ditt

och makten

och härligheten

i Evighet  

Amen

Via Dolorosa

Jag är en liten gåsatös...

Har sträckt ryggen så illa att jag igår blev tvungen ringa Sjukvårdsrådgivningen för att få råd om läkemedel. Den trevliga sjuksköterskan pratade skånska och när hon också hörde min skånska, "sken" hon upp i telefon - hur man nu kan göra det i en telefon - men hon gjorde det. Hon berättade att hennes arbetsplats ligger i Halmstad, och att hon dagligen (av omgivande personer) får höra att hon kommer från Skåne. Hon frågade mig om jag har det likadant.

Och hon berättade vidare - vad jag faktiskt själv erfarit - att hallänningar är de som oftast påpekar för oss skåningar, att vi kommer från Skåne. Som om vi inte visste det själva (!?) Sköterskan och jag fortsatte att tala om våra erfarenheter av att utgöra så kallad "etnisk minoritet" med härkomst från landskapet nästgårds... Inte i något annat landskap fäster man lika stor uppmärksamhet vid att komma från Skåne - som i Halland! Vilket är ett märkligt fenomen, med tanke på att hallänningar är beresta och således borde vara öppensinnade. Varbergsbor har jag mest positiva upplevelser av beträffande landskaplig etnicitet...

Så jag har lovat mig själv att nästa gång en hallänning upplyser mig om att jag kommer från Skåne, så tänker jag be vederbörande att berätta en vits för mig. För det spelar ingen roll hur dialektalt vältalig en nord-hallänning eller invånare i Västra Götaland än är - den inneboende Kållen eller Adan går inte att dölja...

Detta lilla inlägg är skrivet med glimten i ögat, men också med en gnutta allvar... För det är inte utan att jag måste reflektera över, hur det är möjligt att vara utåtriktad - "hallänning - svensk - europé" (som det en gång stod på Carl Bildts t-shirt inför inträdet i EU), utan att Halland framstår som en ankdamm... 

När man ser det lite grand så här från ovan...