Hur ofta fick jag inte under min uppväxt, höra "jasså, du har inga syskon, då är du alltså ett bortskämt barn, och får allt vad du pekar på..." Kommer fortfarande ihåg vad jag redan som liten flicka, kände när någon sade så. Jag kände mig faktiskt riktigt ensam, därför att de som gjorde dessa antaganden uppenbart inte kunde föreställa sig hur det i realiteten var, att vara ensambarn. Jag tror säkert att mina Föräldrar gärna skulle haft ännu ett barn, utöver mig. Men de kunde inte få fler.
När jag var liten önskade jag mig ofta en storebror, som kunde komma och skrämma de barn som bråkade. Eller som kunde lära mig en massa bra saker. Ensambarn får tidigt i livet lära sig vad det innebär att underhålla sig själv. Och kreativiteten har det aldrig varit fel på. Jag var en pysselfröken som älskade att titta i böcker, vilka jag längre fram läste på egen hand. Jag tecknade och målade. Och jag kunde i timmar fascineras av mitt dockskåp och den dockfamilj som bodde i det. När jag blev lite äldre lärde Mamma mig att virka och så skrev jag berättelser och dikter. Man gick på fritidshem fram till och med årskurs två. Sedan ansågs man stor nog att ha nyckel och gå direkt hem efter skoldagens slut. Så var det för mig och de flesta barn i min generation. När jag slutade på fritidshemmet, skaffade familjen en strävhårig taxflicka, som fick namnet Tina. Jag var således inte ensam, utan hade någon som behövde mat och passning - en uppgift som ålades mig. För den uppgiften samt min hjälp med att handla, skala potatis och städa mitt rum, fick jag hela fem kronor i veckopeng, som jag stolt sparade på bankbok. Jojo. En hel pappersfemma. Ett plastfodral avsett breda tuschpennor, tjänade som plånbok. Jag brukade gå till Sparbanken när det fanns tio pappersfemmor i fodralet.
När Mamma blev sjuk och jag var åtta nio år, och ovetande personer lite käckt påpekade att jag var "bortskämt ensambarn", så gjorde sådana uttalanden bara ont i mig. För vad visste de om hur det kändes att ensam se sin Pappa så ledsen? Eller hur det kändes att själv ta hand om sina läxor? Att inte ha någon nästan jämnårig hemma att bolla sin oro mot, tvingade mig att snabbt bli vuxen.
"Du har ju aldrig behövt konkurrera om Dina Föräldras kärlek och uppmärksamhet." Nej, det är sant. Men å andra sidan har det mer eller mindre undermedvetet förväntats av mig att jag skulle vara stark och vuxen, eftersom det saknades referenser till fler barn. Tror det är därför många barn utan syskon, blir lite lillgamla. Utåt sett är det gulligt och charmigt. Men ack så ensamt.
Avsaknaden av syskon, känns ordentligt, när båda Föräldrarna nästan samtidigt går bort. Vad jag längtat efter ett syskon att dela sorg och saknad med. Eller att hjälpas åt vid omhändertagandet av dödsboet. Allt praktiskt... Sortera saker ihop, gråta och minnas ihop...
Och det som nu känns sååå ledsamt, är att det nu inte finns någon som delar just mina minnen...
Delad sorg är halv sorg
och
delad glädje är dubbel glädje
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar