Pingstafton - Hänryckningens tid. Det är denna helg, precis ett år sedan allt svårt började. För det var till Mors dag som Kära mamma insjuknade i lunginflammation. Och i morgon Pingstdagen, skulle Käre Pappa fyllt 75 år... Det gör mig så jä-a ont att de inte finns med längre. Till familjegraven i Höllviken, har jag idag fått lagt dit, ett mosshjärta med två mörkröda rosor nedstuckna i det - en för Mamma och en för Pappa...
Det är något helt nytt för mig, detta att vara den som skall ha ansvar och koll på allt det som rör en familjegrav. Det finns visserligen ett skötselavtal som innebär just skötsel och smyckning. Käre Pappa förnyade avtalet då det senast gick ut. Och från förnyelse, kan ett sådant avtal löpa på max 25 år och på denna grav finns elva platser, vilket också är maximalt antal. Jag har alltså flera personers sista plats att hålla ett öga på. Det är mycket med det jordiska.
"Du Hanna, det är inget unikt att mista sina föräldrar...", får jag höra. Nej, det är jag väldigt medveten om. Men... hur man tar och sedan hanterar sorg kan kanske bero på omständigheterna och ens övriga livssituation. Jag har inga syskon att prata barndomsminnen med. Och det är precis som om en hel del barndomsupplevelser och minnen, således fick följa med Mamma och Pappa... Det om något, känns ensamt! Mina Föräldrar var också en hamn av medmänsklighet - godhet och värme, under de svåra år jag haft i mitt förra äktenskap.
Dessa svårigheter, samt min uppfattning om dem som lagt grunden för dem... bekräftades än mer i samband med Mina Föräldrars bortgång. Personer som känt mina Föräldrar och träffat dem vid familjens bemärkelsedagar under hela 27 år (!), haft diverse synpunkter på hur folk skall uppföra sig och gärna och ofta talat om både stil och intelligens, utan att sopa framför egen dörr - de hörde aldrig av sig till mig eller mina barn. Inte med ett telefonsamtal och inte ens med ett kort. Det är sååå lågt. De stod dessutom bara och tittade på medan mina Föräldrar och även jag, utgick ifrån trovärdigheten i tjatet om de stora innovativa projekten som skulle generera god ekonomi - och vi lånade ut stora summor "så länge, i väntan på återbetalning". Som aldrig kom och som heller aldrig kommer...
Under tiden lycksökare göddes, stängdes telefonin, bredbandet, värmen, vattnet ströps och elen var borta i en hel månad. Har som längst sammanhängande period, varit utan värme i nio månader. Levt med strypt vattentillförsel lika länge. Och det lilla vatten som kom, var kallvatten eftersom värmen ju var frånkopplad. Under en hel månad har jag lagat all mat i en fonduegryta som jag eldade med rödsprit. Och under de nio månader värmen var borta, började jag varje morgon med att starta värmefläkt och att koka en femliters-gryta med vatten, som jag sedan hällde i en balja, spädde med kallvatten, och tvättade mig på det viset. Ingen höjdare när man har månadsbesvären. Och råkallt blev det i det stora huset, när källarens fuktiga luft sakta kröp uppåt. Vid den kalla årstiden sov jag med heltäckande underställ, dubbla raggsockor, fleecetröja, täcke och extrafilt.
Varför agerade jag inte?
Vad skulle jag gjort? Man blir fullständigt lamslagen och kämpar för att klara de praktiska bestyren i en sådan vardag. Det finns i ett sådant vidrigt läge, inte en millimeter kraft att lägga på just annat än att hålla sig varm, mätt och ren. Naturligtvis blev det försäljning av det hus som under drygt femton år, varit mitt Hem. Så många minnen som där satt i väggarna. Barnens skratt, alla jular och födelsedagar, läxläsning och kompisar, hundskall och marsvinstjatter... Ständigt liv i luckan. Och så bara tomhet.
På den vägen är det. Mina goa' Föräldrar blev mitt mentala Hem, när allt brakade ihop. Man skall förlåta och vända andra kinden till, säger Bibeln. Men - min konfirmationspräst sade att man inte kan älska alla, och det är sant. För att berövas bland annat sitt Hem och sin ekonomi (därmed inberäknat trygghet och tillit) till förmån för andras girighet... Det är to much.
Under tiden lycksökare göddes, stängdes telefonin, bredbandet, värmen, vattnet ströps och elen var borta i en hel månad. Har som längst sammanhängande period, varit utan värme i nio månader. Levt med strypt vattentillförsel lika länge. Och det lilla vatten som kom, var kallvatten eftersom värmen ju var frånkopplad. Under en hel månad har jag lagat all mat i en fonduegryta som jag eldade med rödsprit. Och under de nio månader värmen var borta, började jag varje morgon med att starta värmefläkt och att koka en femliters-gryta med vatten, som jag sedan hällde i en balja, spädde med kallvatten, och tvättade mig på det viset. Ingen höjdare när man har månadsbesvären. Och råkallt blev det i det stora huset, när källarens fuktiga luft sakta kröp uppåt. Vid den kalla årstiden sov jag med heltäckande underställ, dubbla raggsockor, fleecetröja, täcke och extrafilt.
Varför agerade jag inte?
Vad skulle jag gjort? Man blir fullständigt lamslagen och kämpar för att klara de praktiska bestyren i en sådan vardag. Det finns i ett sådant vidrigt läge, inte en millimeter kraft att lägga på just annat än att hålla sig varm, mätt och ren. Naturligtvis blev det försäljning av det hus som under drygt femton år, varit mitt Hem. Så många minnen som där satt i väggarna. Barnens skratt, alla jular och födelsedagar, läxläsning och kompisar, hundskall och marsvinstjatter... Ständigt liv i luckan. Och så bara tomhet.
På den vägen är det. Mina goa' Föräldrar blev mitt mentala Hem, när allt brakade ihop. Man skall förlåta och vända andra kinden till, säger Bibeln. Men - min konfirmationspräst sade att man inte kan älska alla, och det är sant. För att berövas bland annat sitt Hem och sin ekonomi (därmed inberäknat trygghet och tillit) till förmån för andras girighet... Det är to much.
Trädgårdsbild - Pingstafton 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar