Vad innebär stil? Säkert finns lika många svar på frågan, som det finns människor. Det som bekymrar mig är den inte helt ovanliga sammankopplingen av begreppen stil och snobbism.
För mig är stil främst ett karaktärsbegrepp - men - med konsekvenser inom flera områden. Stil beskriver en konsekvent och genuin mänsklig karaktär, som inte vänder kappan efter vinden, utan är något som genomsyrar livet och vardagen, med en fundamental självklarhet. Något man inte kan ta på. Stil är nästan som tystanden, uttalar man dess namn, bryter man den.
För övrigt så översätter SAOL ordet snobb, med sprätt, vilket också är min uppfattning om snobbism. Så för mig är snobb en person som inte har med stil att göra, utan som tror att det finns genvägar till stil, genom köpt utanpåverk, name-dropping och löst pladder, för att använda andra människors goda rykte, i framhävandet av sig själv. En snobb är för mig en nolla, som blåser upp sig själv med hjälp av olika sociala attribut.
En människa med stil kan mycket väl vara en person som lever under ekonomiskt knappa omständigheter, men som håller huvudet högt och i sinnet inte hemfaller åt att bli ett med eländet. En sådan stolt person skapar en inre distans till den destruktiva situationen. Som ger sig sjutton på att inte rasa ihop. För moralen, normen och värderingarna utgör då både fundament och ryggrad.
För mig har stil även med seriositet att göra, att man tar livet och andra människor på allvar. Det betyder inte att man är humorbefriad. Snarare tvärtom. Våra största komiker är ju i grunden mycket seriösa personer. För man måste först kunna urskilja företeelser och fenomen, för att sedan ge dem knorr.
Visst kan stil även ta sitt uttryck i en materiell kvalitetsmedvetenhet - om ekonomin medger. Men stil är alltså något som kommer från insidan. Har man sedan råd att tänka kvalitet hela vägen, så är det en bonus... Själv kan jag känna njutning av att se på vackra föremål som skapats med stor kompetens och känsla. För när jag blir berörd av den mänskliga skaparkraften, väcks samtidigt inom mig, en vag association till Guds skaparglädje, då människan ju är hans avbild.
Imorgon skulle Kära Mamma fyllt år. Och eftersom jag är drygt 30 mil ifrån Höllviken, så har jag även för Lilla Mamma ordnat så att ett mosshjärta med två mörkröda rosor, kommer att placeras på graven, under morgondagen. Känns som jag just nu befinner mig i en svår period. Det går som sagt upp och ner - rena berg-och-dal-banan. Ont gör det i själen. Vill då bara dra mig undan, hellre än att bli kallad sur och lynnig. För hur skall jag orka engagera mig i alla möjliga beslut och tankar, när jag knappt orkar med mig själv? Det mänskliga sinnet är inte så konstruerat att det finns en av- och på-knapp vad känslor beträffar. Har jag hållit humöret uppe i några dagar, så kan jag ge mig den på att jag återigen faller. När skall människor förstå att vi alla ÄR olika och att vi också reagerar olika, är olika känsliga, beroende på hur trasiga eller hela vi är, innan det där svåra händer... DET om något ger mig känslor av ensamhet.
Och ibland - när jag känner mig starkare - kan jag känna att denna ensamhet också berikat mig.
En människa med stil kan mycket väl vara en person som lever under ekonomiskt knappa omständigheter, men som håller huvudet högt och i sinnet inte hemfaller åt att bli ett med eländet. En sådan stolt person skapar en inre distans till den destruktiva situationen. Som ger sig sjutton på att inte rasa ihop. För moralen, normen och värderingarna utgör då både fundament och ryggrad.
För mig har stil även med seriositet att göra, att man tar livet och andra människor på allvar. Det betyder inte att man är humorbefriad. Snarare tvärtom. Våra största komiker är ju i grunden mycket seriösa personer. För man måste först kunna urskilja företeelser och fenomen, för att sedan ge dem knorr.
Visst kan stil även ta sitt uttryck i en materiell kvalitetsmedvetenhet - om ekonomin medger. Men stil är alltså något som kommer från insidan. Har man sedan råd att tänka kvalitet hela vägen, så är det en bonus... Själv kan jag känna njutning av att se på vackra föremål som skapats med stor kompetens och känsla. För när jag blir berörd av den mänskliga skaparkraften, väcks samtidigt inom mig, en vag association till Guds skaparglädje, då människan ju är hans avbild.
Imorgon skulle Kära Mamma fyllt år. Och eftersom jag är drygt 30 mil ifrån Höllviken, så har jag även för Lilla Mamma ordnat så att ett mosshjärta med två mörkröda rosor, kommer att placeras på graven, under morgondagen. Känns som jag just nu befinner mig i en svår period. Det går som sagt upp och ner - rena berg-och-dal-banan. Ont gör det i själen. Vill då bara dra mig undan, hellre än att bli kallad sur och lynnig. För hur skall jag orka engagera mig i alla möjliga beslut och tankar, när jag knappt orkar med mig själv? Det mänskliga sinnet är inte så konstruerat att det finns en av- och på-knapp vad känslor beträffar. Har jag hållit humöret uppe i några dagar, så kan jag ge mig den på att jag återigen faller. När skall människor förstå att vi alla ÄR olika och att vi också reagerar olika, är olika känsliga, beroende på hur trasiga eller hela vi är, innan det där svåra händer... DET om något ger mig känslor av ensamhet.
Och ibland - när jag känner mig starkare - kan jag känna att denna ensamhet också berikat mig.
Sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar