Idag är det precis ett år sedan jag träffade, eller rättare sagt såg Älskade Mamma för sista gången, på Infektionens intensiv-vårdavdelning i Malmö. Läkaren ringde mig vid 19-tiden och jag minns det var en torsdagskväll. Hon berättade att tillståndet försämrats för Mamma. Jag förstår inte att jag först velade fram och tillbaka om jag skulle resa ner eller inte. Men vet nu, ett år senare, att det handlade om mitt förnekande av den verklighet som så brutalt slog mig i huvudet. Jag ville inte förstå, även om jag visste. Jag vill inte känna det jag kände. Vill värja mig, från smärtan. Herregud, vad vi varit "beredda" på att mista Kära Mamma - under så många år, samt vid ett flertal tillfällen då det sett mycket mörkt ut för henne. Men - då har hon på något märkligt sätt - alltid kommit tillbaka. Men inte denna gången.
Man (läs även jag, i detta fallet) kan vara beredd - men man är inte redo. Man är aldrig någonsin redo.
Kommer ihåg hur jag reste ner och var på plats vid 22.30. Blev avsnäst av ett manligt sjukvårdsbiträde eller var han överläkare? Jag såg aldrig vad som stod på hans namnskylt - men han klagade på att jag tagit mig in på avdelningen utan att först vänta snällt i entrén, på att bli insläppt. Vad f-n brydde jag mig om sådant, när jag rest 30 mil, och hela vägen undrat om jag kanske kom försent...
Mamma sov stilla med respirator, omgiven av teve-skärmar och slangar. Min Lilla, Lilla Älskade Mamma, som tagit hand om mig, tröstat mig, skrattat, berättat om sitt händelserika liv, om Finland, om Höllviken och om sina tankar och funderingar. Som glatt sina Glyttar (så kallade hon mina söner). Glyttar är skånska och betyder ungefär Mormors små pågar (pojkar). Hon hade det själv så enormt svårt med sin hälsa - ändå - och kanske just därför - förmedlade hon så mycket trygghet till oss som stod henne närmast (till Käre Pappa, till pojkarna och till mig).
Efter sjukhusbesöket den där kvällen för ett år sedan, åkte jag hem till Pappa. Vi var förkrossade ihop. Vi grät och förstod ingenting, även om vi visste. Att Pappa sedan skulle gå bort knappt fyra månader senare... fanns det ingen, ingen alls, som tänkte eller ens anade. Och jag har flera, flera gånger klandrat Gud i mina tankar, för att det inte känts rättvist att Pappa inte fick mer tid. Och jag har sökt och sökt och sökt... efter svar. Och det enda svar jag hör inom mig, är att det kanske var det här som var rättvisa - att Pappa slapp vara ensam, utan sin Älskade Livskamrat.
Och jag kan när som helst höra Mamma säga till mig; "Jag tycker så mycket om Dig, Kära Lilla Snus. Du skall inte gråta... "
Men det gör jag - av Saknad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar