S:a Elisabet systrarnas Kindergarten

Katolska kyrkan. Om Katolska kyrkan tycker jag inte. Varför denna bestämda inställning? Jo, som treåring i behov av daghemsplats, placerades jag där av mina föräldrar, som nog trodde det skulle bli tryggt och bra där.

Jag anklagar verkligen inte mina föräldrar! Sankta Elisabetsystrarnas kindergarten - tyskt, hette barndaghemmet. Det som idag kallas "dagis", benämndes då barndaghem. Vi, barnen var delade i två avdelningar. Vi små upp till fem år vistades nederst i byggnaden. Och förskolebarnen i avdelningen på andra våningen. I två och ett halvt år vistades jag i denna destruktiva miljö. Jag kan fortfarande få tårar i ögonen när jag tänker på denna tid. Ofta var jag sjuk i infektioner, halsfluss, öroninflammationer med mera. Liten, smal, blek och hängig. 

Kom dit i ottan, med smörgåspaketet i folie, att ha som mellanmål på eftermiddagen. Dagen började med morgonbön. Sedan lek. Ute. De släppte ut oss i kofta och tunnare tröja. Och jag frös ofta. När det var dags för lunch, drog en av systrarna i ett rep med flera bjällror, för att vi med "glad" aptit skulle rusa in och bänka oss, efter handtvätten. 

Vid de låga avlånga borden satte vi barn oss. Där blev vi påknutna långsmala haklappar av galon. Nederdelen av haklappen skulle vi lägga på bordsytan framför oss. Därefter placerades på haklappen, en tallrik med het soppa. En tunn buljong, med några små broskklumpar i samt lite finhackad grönkål. Innan vi började sleva i oss denna vämjeliga vätska, ställde sig en av systrarna framför oss och höll en knappnål i handen. Hon stod där i full fotsid svart mundering, frasande vid kjol och svart och vitt dok, utan att man någon gång såg håret. Inte på någon av dem. Hon brukade säga att det skulle vara så tyst ibland oss, att knappnålens fall skulle höras i golvet. Dessförinna hade vi unisont knäppt händer och bett bordsbön.

Varje dag samma rutin - Jag ville inte äta upp. Same procedure as every day... Då kom en av pingvinerna och slet mig i örat och drog mig sedan över golvet, genom att hålla i min ena överarm och i sin andra hand bar hon min lunch. Sedan in i en stängd skrubb. Där jag fick sitta i chambre separé, till dess att jag låtit mig väl smaka. Någon enstaka gång hände att jag ätit upp utan våld. Då kunde lekkamrater säga till mig förvånat - "Idag har du ju inte åkt ut!?"

Efter måltiden var det till att sitta kvar och vänta in dem som inte var klara. Därefter var det åter knäppta händer och i bön tacka Gud för maten. Amen. Efter ny handtvätt - Sovstund. Mellanmål och ut för att leka. Kommer tydligt ihåg en gång då jag var kolossalt kissnödig... Hade ju lärt mig att man inte fick avbryta vuxna när de pratar. Två pingviner satt i samspråk och jag närmade mig dem för att be om hjälp med att knäppa upp knapparna i mina hängslebyxor... Jag visste att jag skulle bli utskälld om jag avbröt dem. Och utskälld blev jag sedan för att jag inte kunde hålla mig, utan olyckan var ett faktum. De skällde och jag grät. Som vanligt.

I detta barnens helvete, fanns ljusglimtar. Store-Johan i våningen ovanför... Vi var nog lite förtjusta i varandra, för de andra barnen skvallrade om oss. De dagar jag inte hade hängslebyxor med knappar, ville han alltid vi skulle gå ut i buskarna. Dit cyklade vi på varsin trehjulare. Framme drog jag på hans önskan, ner mina byxor och han tittade. Sedan drog jag upp dem igen. Och vi cyklade tillbaka som om ingenting hänt. Tala om snabbis i busken... 

Vad är det i den Katolska kyrkan som manat och ännu manar de anställda att bruka våld och perversioner? Som litet barn var jag förvirrad i den värld som utgjordes av Sankta Elisabetsystrarnas tyska Kindergarten. Hemma var det tillåtet att småprata vid matbordet. Så även hos släkt och goda vänner. Efter de två och ett halva åren, flyttade vi. Mamma och pappa och jag. Då kom jag till ett underbart barndaghem! Hemlagad mat, härlig tomt med stora klätterträd. Skojig personal och fina lekkamrater. Jag stortrivdes där. Aptiten blev bättre och glädjen syntes i mina ögon. Jag kom hem smutsig och glad. Ner i badet och allt kändes fint!

Jag har alltid varit och är Gudstroende! Barnatro som vuxit. Det är härligt och underbart att vara troende. Visst vacklar jag ibland. Men jag kommer alltid tillbaka och även i vacklandets stund finns i bakgrunden, likt ett ryggstöd, Guds fadershand som stöttar när jag är svag. 

Katolska kyrkan tycker jag inte om. Den lever inte som den lär. "Allt vad I viljen..." Våld och pedofili - är det så de anställda själva vill behandlas? Jag tänker på barndaghemmets systrar - skulle de på sin ålders höst, när de kanske fått svårt äta eller avlägga toalettbesök, önska att någon släpade dem över golvet, drog och slet i deras öra? Eller skälla och skrika på dem, när de kissar på sig?

Så Fader, förlåt dem... ty de veta icke vad de göra.

Dårskap

Har inte uppdaterat under hela September. Det blev bara inte av. Har hela tiden kommit annat emellan. Låter som en dålig ursäkt. Jag vet. Men jag behöver ro för att kunna höra mina tankar. Lyssna inåt, reflektera och sortera...

Som ni ser har jag ändrat layout och återtagit mitt första tema - bokhyllan. Titeln på bloggen är också ändrad. För det är där jag har landat. Den som är väl bevandrad i litteratur skriven av Alexandre Dumas d y och d ä, ser den röda tråden, på basis av alla mina inlägg - 322 stycken har det blivit - sedan start Januari 2012. Initialt skrev jag ofta om sorgen, saknaden och tomheten, efter mina älskade föräldrar... Dessa känslor ändrar karaktär så tlll vida att de bildar en enhet, är inte separerade. Saknad och tomhet har flyttat in i mig och jag kan ännu gripas av ett stort behov av att ringa dem för att bara prata och höra hur de har det... Som de nyss fanns och tiden stått still. 

Tänker dagligen på dem. Jag saknar dem för deras värme och kärlek, intelligens och humor. Och jag saknar dem i en fullständigt sjuk och galen värld, som bara de senaste tio åren raserat en god, sund och sedan åtskilliga generationer, väl fungerande värdegrund. Det spelar inte någon roll inom vilket område man söker efter normalitet... Den finns inte. Allt man lärt som barn, gäller inte längre.

Konflikträdda föräldrar som curlar barnen för att göra det bekvämt för sig själva. Inga bråk,  inget ifrågasättande. Ge ungarna varsin surfplatta, ett kilo godis och de håller tyst. Måla bostaden kritvit, bygg hus med stora skyltfönster, undvik gardiner, undvik mattor och undvik innerväggar och dörrar. Och så undrar man varför psykisk ohälsa eskalerar? Vi människor behöver gå ner i varv för att lära känna oss själva och befästa vår identitet. Använder man naturens färger, mår själen bra. Var finns det kritvitt i naturen? Snölandskap. Att vistas i vit boendemiljö, stressar hjärnan, på samma sätt som det blåvita ljuset i plattor och telefoner. Även om människan är en social varelse, behövs möjlighet till egna avgränsade ytor. Att leva och bo i hus med så kallat öppet landsklap, skapar ingen integritet. Att dessutom ha köket i vardagsrumnmet är primitivt. Matos och bättre möbler är ingen fräsch kombination. Barne får då inte helelr känslan av aktsamhet, utan härjar fritt i soffor och fåtöljer. Man får ju inte ge barn tillsägelser. Då kan de ta mental skada.

I skolan råder vänsterns kollektivism och likriktning. I skolan är det också helt ok att vara muslim, men inte kristen. I skolan satsas mer på svagpresterande än högpresterande elever.  IQ sjunker... Det finns åtskilligt i skolvärlden, som är helt åt skogen... Finns det överhuvudtaget någon skola i landet, som bedriver katederundervisning i ett knäpptyst klassrum, där endast skrivande pennor hörs??? Tror inte det! 

Könsdysfori - en annan ny företeelse. Barn som byter kön (?!) Åldersgräns för sterilisering, är 25 år. Men det är ok att vara barn och byta kön... Sjukt! Könsförvirrade barn får det inte lättare av föräldrar med kluven identitet. För många är jämlikhet detsamma som socialt könsbyte. Manhaftiga kvinnor och velourmän. Inga normala könsförebilder.

Vänstern vurmar för muslimer och homosexuella. Muslimer tycker inte om homosexualitet. Hur fungerar den "integrationen"? För om homosexualitet skall utgöra norm, måste ju vänstern omvända muslimer. Good luck! 

Vad har jag för uppfattning om Klimat-Greta? Att hon inte agerar ensam i hela den här Greta-grejen. Vi har klimatproblem. Inte tu tal om saken. Man måste ha klimatångest, annars är man klimatförnekare. Varför heter det klimatförnekare? Klimat har vi väl alltid... Greta är sponsrad och styrd. Hur kan hon för övrigt stå i FNoch påstå att hon bestulits på sin barndom? Då får hon väl anklaga sina föräldrar! Gå i familjeterapi...

Det blir tvära kast i dessa rader. Skriver som tankarna kommer. Har ju som sagt, inte skrivit på en månad, så det finns massor att avhandla. I senaste UG - Uppdrag Granskning berättades om ett 20-årigt bedrägeri - en och samme bedragare som verkat under två decennier. F d bankman som förmått människor att satsa allt och lite till, ja till och med stulit, i tron att bli miljardärer. Klassiskt upplägg à la Nigeriabrev. Det hela gjorde mig berörd... Levt / lever med sviterna av närståendes engagemang i dylik smutsig byk. Han lyssnade aldrig, trots mina varningar. Visste ju hur det skulle sluta. 

Vem är förövare och vem är offer? Satt ett tag och funderade över juridiken. Och det är ganska enkelt. A lurar B som tömmer sina tillgångar. Då är A förövare och B offer. Men, om B inte nöjer sig med att vara luspank, utan förmår C, genom lögner och falsk information, att bidraga - utan att återbetalning sker. Då blir B förövare och C offer. Den siste i kedjan är offer. Då förstår ni min sits. Hur går man / jag vidare?

Och kanske förstår ni mitt val av blogg-titel...