tisdag 20 november 2012

Times they are at change'in...

För någon vecka sedan stod att läsa på löpsedel; "12-åring lämnades ensam utanför skola. Rektorn: Det är inte bra". Jag läste inte artikeln. Men rubriken är tidstypisk. Själv var jag 12 år på 70-talet. Att vara 12 innebär att man går sista året på mellanstadiet, nästan högstadie-elev...
 
Skolan låg i utkanten av Malmö, och skoltandläkaren var inhyst hos Folktandvården i stadens centrum. Det innebar att varje sådant tandläkarbesök skulle anmälas hos klassföreståndaren, som utdelade två bussbiljetter (50 öre enkel resa). Sedan fick man (jag) själv hålla reda på när det var dags att be om lov att lämna en lektion för att åka iväg. Då var man  (jag) mellan 9 och 12 år...
 
Går jag längre tillbaka i tiden, tänker jag på vad mina Föräldrar och Mor- och Farföräldrar berättat att de åstadkom vid 12 års ålder. Som jag skrivit i tidigare inlägg om Finland, så fick Mamma vid 5 års ålder sin 2-åriga lillasyster vid handen, att ta hand om, då de skulle företa sin mycket långa resa från mellersta Finland över Haparanda, till Skåne... Ingen tänkte då på att små barn tolkar allting bokstavligt, så Mamma och Moster släppte inte varandras händer, ens för toalettbesök.

Man sommarjobbade med jordgubbsplock, hjälpte till att packa kundkassar i livsmedelbutiken, sålde kvällstidningar, var cykelbud, passade barn och hundar, städade hemma, skalade potatis, dukade och diskade. Och tog ansvar för sina läxor och annat hemarbete. Det utgjorde en grund för längtan att bli vuxen.

Så för att återgå till löpsedelsrubriken, kan jag inte låta bli att undra vad som avvecklats i den rent mänskliga utvecklingens namn??? Har inte varenda unge en mobiltelefon... Brukar inte barn av idag, har munnen med sig... Vad duktiga ni är, ni curlingföräldrar, som "älskar" sönder era barn och individens naturliga behov av frigörelse...

"Vi äger inte våra barn, vi lånar dem", brukade Mamma säga. Så sant!!! Vi har inte monopol på kärlek. Ingen har det! Alla barn angår oss! Att se och uppleva sitt barns steg mot självständighet, och dela barnets glädje och lycka över resan mot vuxenlivet - DET är kärlek. Ge barnet redskapen - värdegrunden och släpp tömmarna lite i taget. Låt barnet växa inifrån!!!

Det finns två områden, inom vilka jag är positiv till upprättandet av ett slags "körkort" - och det är för det första ett företagarkörkort. För det finns så många ekonomiska inkompetenser som kallar sig "företagare", "konsult" och VD (vadå VD - över sitt eget skrivbord, eller?) Mer om det en annan gång. Och för det andra, ett föräldrakörkort, som i dessa kommunikationens och  snabbmatens stillasittande tider, informerar och undervisar i enkel men sund kosthållning och motion, barn- och ungdomspsykologi, vikten av mental och praktisk närvaro i föräldraskapet, för att undvika fraser som; "det är samhällets fel" eller "det är skolans fel, för de har för lite ekonomiska resurser" och så vidare. Det där är bara skitsnack, för huvudansvaret för barnen, bär ALLTID föräldrarna.


Djuren förstår - men inte människan


 
 
 

 


söndag 11 november 2012

Fars Dag 2012

Ett År
 
 
Siffrorna 11-11-11 klockan 11,
 
 
har i mitt hjärta
 
 
för alltid
 
 
etsats
 
 
fast.
 
 
Idag
 
 
ett år sedan
 
 
Älskade
 
 
Pappas
 
 
begravning.
 
 
Tomhet.
 
 
Vem,
 
 
delar
 
 
mina
 
 
barndomsminnen?