torsdag 6 maj 2021

Tio år

Detta år är det nu tio år sedan ni gick bort, Älskade mamma och pappa... 

Ännu smärtar det. Känslan av tomhet och saknad är stor. Mycket stor. Ibland är det svårt ta i att ni är borta. Själva insikten infinner sig inte alltid. Behovet av att uttrycka mig, bara växer och växer. Sökandet efter orden. De rätta. De som träffar mitt i prick och låter mig själv anan och förstå. Få bitarna på plats. Se mig själv utifrån. För samtidigt som jag söker kontakt med mitt inre, strävar jag efter distansen. Perspektivet. 


Som ni ser har jag konto på Instagram. En mykcet underlig plats är det. Med underliga beteenden. Men intressant ur flera synvinklar. Man lär känna människor. Inte genom umgänge. Utan efter deras prioriteringar. Vad lägger man upp för bilder? Vad är syfte och budskap? Alla med en gemensam faktor; Bekräftelsebehov! Och vem gillar inte bekräftelse? Vem och vad bekräftas? Vem bekräftar?


Jag har ett hundkonto (@eskopumi). Lägger upp bilder på min Älskade Esko. Varvar dem med bilder ur mitt liv, från då till nu. Lägger inte upp bilder av andra. Och skulle heller aldrig lägga upp bilder av barn och barnbarn. Det kallas "sharenting". Minderåriga har rätt till integritet och den skall skyddas av föräldrar och andra. Men alla tänker inte så långt. Hursomhaver, så är Instagram ett utmärkt verktyg för att klargöra var man har folk.


Mina hundbilder "gillas". Naturbilder likaså. Samt bilder av mig själv... Men bilder med djupare budskap och mening, "gillas" av färre. Budskap och bilder kopplade till kristen tro och essensen i livet, intellektuella understatements ratas. Naiva vuxna vill likt småbarn, ha bilderböcker utan text. Hjulet snurrar, men hamstern är död. Hissen går inte ända upp...


Instagram är även ett utmärkt exempel på verifiering av socialt beteende. Det finns öppna konton som vem som helst kan besöka. Och det finns privata konton. Till de sistnämnda behöver man göra förfrågan om att få lov att följa vederbörande. Passande är då att själv lämna den personen tillträde till det egna kontot. För ett antal år sedan, sänkte jag garden och kondolerade fd makes förlust av sin fostermor. Vi sågs även på Dopet av gemensamt barnbarn... Det kändes ok, trots att jag och ni, mamma och pappa behandlats illa för många år sedan. Så på Instagram gjorde jag förfrågan. Som avvisades. Trots att han tillika läser denna blogg... 


Påminner om när fd svärmor och svägerska våldgästade där jag bor. Dök upp oanmälda. Nyfikna. Ville få en aning om var de själva stod i tillvaron. Se om det fanns något de kunde tjattra om i bilen tillbaka. Se hur jag såg ut efter alla år. Och jag ser väl ok ut. Kolla på Instagram! Hahaha... Medan de var här, blev det kaffe, kaka och tomma ord. Det jag minns mest efter det "besöket", vara att de inte med ett ord beklagade er bortgång, Älskade mamma och pappa! Det har de inte heller gjort för barnen. Blir patetiskt när vederbörande vill betrakta sig som "damer". Jag sänkte även då, garden. Och längre fram fyllde fd svärfar jämt. Så jag tyckte det var ok om jag kom och gratulerade. Men, se det gick inte! Det motiverades av fd svärmor med att dottern "skulle bli väldigt irriterad" om jag kom. Men dett var uppenbart ok att komma till mig...? I Sverige är det vanlig god ton att bjuda tillbaka.


Så Instagram och verkliga livet kan dock ha en del gemensamt - primitivt dåligt beteende.


På Instagram finns också fegisar, nyckelhålskikare. Som skapar ett konto för att följa andra. Men som inte ens lä'gger upp en profilbild! Hur svårt är det att bete sig ordentligt? Skäms man för sitt utseende, kan man ju lägga up bild av något annat. Ja, jag vet! Jag har en fjäril här som bild. Men den har ett symbolvärde. Ömtålig, sensitiv och konservativ (Blå Fjäril) Men, på nätet finns flera bilder av mig. Jag är med andra ord ingen feg, nyfiken fluktare.


Jag saknar er! Jag saknar tänkande människor i min närhet. Sådana som reflekterar och ser essensen i livet. Seriösa och intelligenta. Dumhet är en sedan länge härjande pandemi. Mot den finns inga vaccin. De som avkristnar vårt land, välkomnar islam. De som strävar efter jämlikhet, välkomnar förtryck... Vad är syftet??? När jag växte upp var de flesta kristna troende. Man fick den värdegrunden i hemmet och skolan. Och Dop och Konfirmation hade sin ursprungliga innebörd. Man upptogs i den kristna församlingen och genom Konfirmation, bekräftade man att man vill leva som en Kristi lärjunge. Nu finns sådant som kallas borgerlig konfirmation. Vad bekräftar man då? Att man är en glad kommuninvånare?


Jag är bekännande kristen troende. Och det tänker jag fortsätta att vara, även om mina närmaste skulle ha synpunkter på det. När ni, Älskade mamma och pappa fanns... så var det precis som om jag och barnen befann oss i en famn. Inte som helt kunde skydda mot svåra saker. Men den fanns där. För att ha en kristen tro innebär inte att allt kommer att bli bra. Det innebär att man har det bra, hur allt än blir.


Idag förstår jag att det var era ständiga böner och varma tankar på mig och barnen, som omslöt oss. Livet är kallt utan er.


Jag är trött på att behöva gömma min kristna tro. Bli ombedd att inte tala om kristen tro. Att bli ombedd att inte ge gåvor som har med kristen tro att göra. Och bli ombedd att absolut inte tala om någonting som har med Bibeln att göra! Så vad är tillåtet att tala om? Konsumtion och statusmarkörer? Väder och vind? Sådant bygger bara avstånd och empatibrist. Hur håller man ihop under sådana kalla betingelser? Och jag är trött på skenhelighet! Att Guds hus används som "mysfaktor". Stämningsfull miljö och akustik... Skolavslutningar osv. Trots att samma individer tar avstånd från kristna symboler. Vilket hyckleri!


De som idag tar avstånd från nazism, är bland andra, samma individer som anser att kristna troende skall hålla käften!


När ni Älskade mamma och pappa, fanns... Var världen ett bättre plats att leva i.


Älskar er alltid och Saknar er... Nedan en Saint Paula som stått i ert fönster. Finns ännu kvar.