Ibland har jag funderat över när i livet, en människa har sin lyckligaste tid. Och under förutsättning att man lever under socialt trygga och ordnade förhållanden, så tror jag det är när man är mellan 10 och 12 år. När man står på tröskeln mellan barndom och tonår med allt vad det innebär.
Så här i sommartider kan jag mycket väl komma ihåg denna tid. Sommarlovet kändes oändligt. Som ett långt och evigt varande äventyr. Dagarna var positivt långa och timmarna rymde mer aktiviet än en hel skolvecka. Jag kände genast på morgonen, den där goa' pirrande känslan i magen, som av odefinerbar och outtolkad spänning. En hel dag i min hand. Morgonbestyren tog av någon anledning inte lika lång tid, då som nu. På fem röda hade jag hoppat i de höftlåga jeansen och dragit på mig en t-shirt med snörning i ringningen. På fötterna bar jag röda "slöffser", som bestod av en gummisula och två korslagda band över foten. Eller trätofflor. Ett annat alternativ var basketkängor av tyg.
Detta var innan mobiltelefonens och pc'ns tid. Inga sms ellr mail. Nej, jag och alla andra gick, sprang eller cyklade några kvarter, till kompisen. Öppande porten och sprang upp för trapporna. Ringde på dörren och frågade käckt "Hej, ska' vi va' ida'?" Och så inviterades man och stod kvar på dörrmattan till dess att kompisen kom med besked. Jo, det går bra, svarade kompisen som hojtade ut i köket "Mamma, när ska' jag va' tillbaka?" Och så fick man ett klockslag som oftast var "Kom hem klockan fem prick för då äter vi middag". En hel dag av total frihet med lek och förtroliga samtal. Det blev ofta klättersällningen eller gungorna, för att bli av med energiöverskott. Sedan kanske hoppa hage, hoppa rep, rocka rockring (har faktiskt köpt mig en sådan som Anna Skipper visade Grethe Qviberg i programmet Du blir vad du äter. Skitkul! Kan rekommenderas! Köp originalet Powerhoop! Jag har den tyngsta), eller så tränade vi vår färdighet med tre bollar mot plank. Lunch intogs oftast hos mig, eftersom Mamma och Pappa arbetad och vår strävhåriga tax Tina, behövde avtankas. Lunchen bestod av smögåsar med ost, prickig korv, makrill i tomat, Kalles kaviar eller Kavlis räkost och ett stort glas O'boy med extramycket chokladpulver i... Sedan läste vi serietidningar och lyssnade på radio.
Kanske hade Mamma lämnat en lapp i köket och en börs, för att jag skulle gå ärende och handla sådant som behövde kompletteras. Så kompisen och jag tog Tina på tur och sedan gick vi och handlade. Sommar-Malmö doftade på ett speciellt sätt. Som en blandning av utslagna lindar, tvättstuga och storstadstrafik om sommaren. Lägg där till ljudet av gråsparavars tjatter och det lätt knäppande ljudet av trä eller plåt som rör sig i värmen. Vi skrattade och fnissade, blandade päronsaft som var giftigt grön, men ack så söt och god och tuggade i oss Marie-kex, medan vi lät tankarna sväva. Skulle vi starta en hemlig klubb? Med lösen och allt? Var skulle vi ha den? I källarförrådet? Och vad skulle vi ägna den åt? Skulle vi spionera på läskiga typer - göra anteckningar och rapportera till varandra om konstiga grejor vi såg...? Vi läste Enid Blytons böcker, utgivna av Walströms. Hemliga sjuan-serien...
Killar var också intressanta. Jag var först kär i klassens lintott, som kysste mig första gången då vi lekte Ryska posten. Efter något år tyckte jag han var "glyttig" (skånska; larvig) och blev i stället kär i vår klassförståndare. Fast han var kanske för gammal - nästan gubbe, med sina 28 år... Men jag tyckte han var söt, liknade läraren i teve-serien Vår nye magister, med sitt yviga hår och stora mustasch, när han kom till skolan i sin militärgröna parkas. Och så körde han en Renault 4 (kallad Laban-modellen med sitt "paraply" till växelspak).
Sommarkvällarna var underbara. Då hängde vi (haha... passande uttryck) bland lekplatsens gungor. Eller så lekte vi kurragömma om fler kompisar anslutit. Tiden existerade inte. Den var som upplöst. Nuet var oändligt - total mindfullness, långt innan ordet ens nått vårt medvetande. Och jag tror att det är sååå viktigt att som vuxen, hitta tillbaka till just denna ålder - för i den finner vi oss själva och dem vi egentligen är. Denna ålder är öppen på alla håll och kanter. Så receptiv i alla riktningar! Det vi då tyckte om och det vi då drömde om - följer oss alltid som kärnan i ursprunget. Man behöver alltså inte göra så långa externa resor för att finna sig själv.
Res i Ditt inre - och hitta Hem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar