To be or not to be...

Så fel det är att tro att Saknad efter bortgågna närstående, blir lättare att bära med tiden... Det är inte så. Första året visar omgivningen hänsyn. Men därefter... förväntas man ha rest sig upp, borstat av sig och gått vidare. Ja, tiden går ju och på något vis går man vidare. Men inte alls på samma sätt som förut. För i takt med att tiden går, så händer olika saker, av stort och smått, som man / jag önskat dela med dem jag Saknar... Barn som gift sig, barnbarn  med mera... Jag kan fortfarande efter två år, få den där känslan av plötslig lust att ringa Mamma och Pappa för att fråga hur de har det och för att berätta något... Denna känsla uppstår och försvinner på någon sekund. Fantomsmärta / känsla... Ja, precis så! Även om de Kära amputerats bort... så är känslan kvar. De fattas mig! Och jag får bita mig i tungan för att inte skrika ut orden.

 

Lite enklare och lite lättare skulle det kännas att ha en hand att hålla, när den där tomheten plötsligt infinner sig. Det räcker med ett foto, ett brev, ja precis vad som helst, för att väcka associationer och tankar... Vissa dagar klarar jag bättre än andra. Det går upp och ner. Man pendlar mellan hudlös och tunnhudad, vad känslor beträffar. Och man får en förändad syn på livet och människorna. Sorterar ut det som är mest väsentligt. Skippar skitsnacket.

 

Det är således som att blicka in i något fullständigt galet, att dagligen behöva ta del av HK´s projekt, koncept, och Tomtens alla namn, som i sin tur inväntar den storkova som skall frälsa och slå världen, framförallt mig, med häpnad... Att opponera mig eller visa mitt förakt för detta, sanktioneras med agg, hån, eskalerade lögner, ännu mer stupiditet och epitet jag här inte tänker återge. Hur läker man under dylika omständigheter?

 

"Du har själv valt", sade mig någon... "Du har själv valt..." Har jag? Orden bränner... Är livet verkligen svart eller vitt?

 

Hur fria är våra val? För är det inte så att det är få människor förunnat att vara totalt oberoende av livsomständigheter som påverkar hälsa, ekonomi, geografi, med mera... ? 

I förmiddags kom besök - före detta svärmor och svägerska. Har inte sett dem på åtta tio år... "Hej Hanna, det var länge sedan..." och så kindpuss i luften... Ok, nu kanske det kommer, tänkte jag - kondolerandet. Ånej. Nästan ett decennium har gått. Mamma och Pappa gick bort för två år sedan. Och jag har fått två barnbarn. Hur svårt är det att säga "Hej Hanna, det var länge sedan... Det har hänt mycket under dessa år. Först vill jag beklaga bortgången av dina föräldrar. Och jag vill gratulera till barnbarnen. Finns det möjligtvis något foto av dem...?" För även om orden inte kommer från hjärtat, så hör det till god ton att säga något sådant.

Jag finner det svagt att en farmor i mer än mogen ålder, efter alla år, inte ens frågar hur det är med sina egna barnbarn? Men, som i vanlig ordning kommenterar hemtextilier och golvplattor. Vad som föranlett besöket, har jag ingen egentlig vetskap om. I Norra Halland var boendet mer out of reach, än nu. Så...

... i beaktande av uteblivna kondoleanser (normalt beteende) och noll frågor om barn och barnbarn, får presumeras att det helt enkelt handlade om ren och skär nyfikenhet.

Mitt val? Nej. 

 

 

 

 Kraft