Only teardrops...

Den här bloggen har sin tillkomst ur tysta tårar och gråtna tårar - den är sprungen ur livet, när det gjort / gör som mest ont - inte minst till följd av en livssituation jag inte själv kunnat påverka. Sorg, Saknad och Tomhet efter förlust, å ena sidan. Finansiell dårskap och bristande empati å andra sidan... Men då och då glimtar av Glädje av Lycka. Jag är sålunda ingen deppargök över lag. "Dumhet och känslokyla, äter sig själv..."

Sedan tidiga skolår, har jag varit en skrivande person som högt uppskattar pennan. Inte bara min egen, för jag slukar böcker när jag tar en i min hand. Är hungrig, vetgirig och öppen för andras visdom, förvärvad av levnadsklokhet och mindfullness. För flera år sedan var jag flitig debattör i tidningen Sydsvenskan (innan någon visste vad blogg var). Då skrev jag om ämnen som ännu berör mig; religion, utbildning, rättsväsende, vård, omsorg, hälsa och sunt leverne... Oftast positiv feedback och en del tyckte jag var modig som inte drog mig för att ta bladet ur mun och belysa kontoversiella frågor, ur ett perspektiv motsatt vänstermedias.

Jönssonligan & Co vill tysta mig, cencurera mig. Nu som då. Uppmanar mig att "hålla käften". Jo, ni läser rätt. "Är du nån' jävla mall för resten av världssamfundet, eller...?" 

 

Nej, jag betraktar mig naturligtvis inte som en mall för hur alla skall vara! Men - jag anser att relationen till andra människor enkelt skall bygga på Den Gyllene Regeln - och då blir det inte svårt att var medmänniska. Vett, etikett och vanligt hyffs är sunda kvalitéer för ett gott umgänge - enkla trivselregler. Ungefär sådana som  man brukar ha i varje skolklassrum och på de flesta arbetsplatser. Man gratulerar till barnbarn, kondolerar vid någons bortgång och så vidare... i synnerhet när man möts i mitt hem, första gången efter åtta år, och detta hänt de senaste åren.

Jag låter mig inte censureras eller regisseras av själsligt och intellektuellt små människor. Faktiskt inte av någon. Sådana brukar tillika ha feghet som signum och kontrollbehov på grund av sitt dåliga självförtroende. Fega människor tänker inte med hjärta och förstånd. De har liksom fastnat i egot. Och allt cirklar kring dem. De kan inte glädjas med andra, de kan inte ryckas med i glädjeyra, de diggar inte när musik och sång går igång, de utbrister aldrig i spontana och hjärtevarma gapskratt, de kramas inte, deras ögon ler aldrig ens när de visar tänderna och hissar upp mungiperna i en konstlad grimas. De är sociala zombies. Missundsamma är de också - använder aldrig någonsin superlativer; "Då har det väl aldrig funnits någon anledning..." Rent konkret är de blängande människor, som ser, utan att kommentera. Emotionellt obstiperade (förstoppade). Men bra på att babbla sinsemellan, som tjattrande apor och ylande hyenor...



 

Som helt tappat kontakten med satteliten