Egentligen borde jag inte sitta här och skriva. Har fruktansvärt ont i huvudet. Migränanfall igår... Nej, jag vänjer mig aldrig. Vem vänjer sig vid helvetesont?
Så detta inlägg blir inte långt. Noterade idag att det doftar Augusti i luften. Någonting som påminner om halmbränning från åkrarna och frodig solvarm regnblöt grönska. Jag fylls av ett slags vemod, på inget sätt obehagligt. Men med tankedörrar som öppnas till minnesarkivet, av just denna Augustidoft. Lugn och stillhet. Det guldgula morgonljuset, med samma mättnad som en gammal Kodakfilm med benämning Kodak Gold. En av Pappas favoritfilmer då han plåtade... Var är mina tårar? Kan tårar ta slut? Gråt inte Hanna, säger jag mig själv. Det är inte lönt...
Ändå kan jag under ögonblicks sekunder, förnimma känslan av evighet och att allt som hänt, inte har hänt. Att de kommer tillbaka, Mamma och Pappa. Det har gått knappt två år sedan den siste av dem gick... De fattas mig. Och Saknaden är enorm. Mina Föräldrar var filosofiska och kanske har jag alltid burit med mig de blå skymningstankarna, oavsett de tänktes i altanmöblerna eller vid köksbordet. Tankar tänkta i Den Blå Timmen, är ingalunda dystra! Nej, tvärtom... rör de Livet, Gud och Världen... Vadan och Varthän...
Augustis ljumma kvällar, fullmåne och stjärnor... Musik någonstans, och skratt... Mina händer under Pappas kavaj, där bak i barnsitsen på pakethållaren, Mammas fladdrande kjol i kvällen, medan hon trampade vid sidan om. Som en viskning i den stilla aftonbrisen, en försynt antydan om den höst som kommer längre fram. Trygg, så trygg jag var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar