När hjälp mot huvudvärk, blir huvudvärk... Del 1.

Redan som barn fick jag migrän. Och är migräniker sedan dess. Har alltså provat en del läkemedel genom åren. Varit pionjärpatient vid utprovning av bl a triptaner (Immigran-sprutor) med mera. Det är för övrigt preparat man inte bör använda om man har migrän med aura (prodromer kallade). Men nu är det inte huvudvärken jag ämnar berätta om, utan jag vill berätta hur svensk sjukvård fungerar... eller inte fungerar.

 

Sensommaren 2011 hamnade jag på Varbergs sjukhus på grund av en attack som hade svårt att ge sig. Inte konstigt egentligen. För det var bara två månader efter Mammas begravning. Min tillvaro var omskakad och Sorgen värkte... Vad jag inte visste eller ens anade, var att Pappa skulle gå bort en dryg månad senare... Herregud, vad det känns overkligt att tänka tillbaka på allt detta! Tårarna kommer direkt...

 

Hur som helst så ordinerades jag ett gammaldags läkemedel, Sandomigrin, som förvisso har några biverkningar, men som på det stora hela var / är bra i mitt fall. Jag förskrevs en långtidsbehandling med detta medel. Och jag har sedan dess tagit en tablett tre gånger jämt fördelat på dygnet, för balans av substansen i blodet. Därför sattes medlet in i steg... under några veckors tid.

 

Medicinen skulle fortsättningsvis skrivas ut av läkaren på min vårdcentral, vilket också skedde. Smidigt och tryggt. Tills i förra veckan då jag begav mig till apoteket för att i god tid hämta ny medicin, innan den gamla tog slut. Fullt medveten om att det alltid tar några dagar innan apoteket får in den, efter sin beställning. Sorry, sade man på apoteket. Det här medlet säljs inte längre i Sverige, efter den 31/1... Där stod jag och såg nog ut som en fågelholk i ansiktet... Vad farao skall jag ta mig till?

 

Mailade tillverkaren av medlet för att ta reda på om det fanns ersättare. Nix, ingen ersättare. Men tabletten finns i andra EU-länder så det skall gå att få den på licens. Ringde min vårdcentral, som hänvisade till förste förskrivare (Varberg), med motivering att preparatet måste skrivas ut av neurolog. Jag ringde Varberg, som skickade mig till den vårdcentral som senast skrev ut medicinen. Men de hänvisade tillbaka till Varberg eftersom det krävs specialist för förskrivningen... Ringde åter Varberg, som nu svarade att de inte kunde hjälpa mig eftersom jag lämnat deras landsting...

 

Ringde desperat 1177 (Sjukvårdsrådgivningen), vilket resulterade i att jag fick en lista med telefonnummer till olika privata läkare "på stan'", varav hälften av numren hade upphört och hänvisning saknades. Så jag satte mig på akuten i närmsta stad. Fanns faktiskt inget annat att göra. Och jag kan garantera att jag hade rejäl spänningshuvudvärk vid det här laget. Och har faktiskt gråtit en hel del, av ren frustration och ilska över att ingen är villig att ta ansvar... 

 

På akuten träffade jag en vänlig läkare, som lovat prata med kollega i veckan, och återkomma till mig med besked. Och vårdcentralen där jag bor, ringde och ville att jag kommer på besök under morgondagen... 

 

En licensförskrivning tar sin tid, att få till stånd, har jag förstått efter att läst på Läkelmedelsverkets hemsida. Och under tiden sinar de få tabletter jag har kvar. Om detta medel har en insättningstid, säger logiken att det även krävs en utsättningstid, vilken jag nu håller på med...

 

Känns inte klokt att man skall bollas runt så här, för en sak som borde var hur enkel som helst! Att preparatet måste förskrivas av neurolog (vårdcentralens motivering att inte skriva ut på licens), är rent nonsens, för blodtrycksmedel och antibiotika kan de frikostigt skriva ut - utan att vara, vare sig kardiologer eller specialiserade öron-, näs- och halsläkare!

 

Fortsättning följer...

 

Frustration