Huvudsaken

Som Epilog till föregående inlägg (17:e till och med den 20:e dennes) om hur hjälp vid huvudvärk, blir huvudvärk... konstaterar jag att så blev ock fallet. Insjuknade i migrän i Söndags. Då hade jag sedan en vecka gått ner en tablett av medlet Sandomigrin - det där som jag nu får på licens. Att jag trappade ner, var högst ofrivilligt eftersom jag var tvungen att hushålla med det jag hade. I väntan på att finna förskrivare... Vilken pärs det var! Att bollas hit och dit, utan klara besked om vart och till vem jag skulle vända mig.

Att vara migräniker är att inte veta när man blir sjuk, bara att man blir det... Eftersom jag haft denna huvudvärk sedan jag var barn, så har jag ganska stor erfarenhet av vad som i just mitt fall, fungerar bäst / sämst för mig. Har lärt mig hur jag skall leva och äta för att finna en slags balansgång. Jag skall inte gå in på alla detaljer - men det handlar som sagt om att ha balans och att leva med regelbundna rutiner och att undvika vissa födoämnen och drycker. Liksom att vistas i starkt solljus eller bländas av stob-lights som har ett pulserande ljus. Det finns en massa trigger-faktorer, och alla finner bäst själv vad som är utlösande.

Värst är att det ändå händer att det finns dem som skall berätta för mig, vad jag mår bra av (?!) Jo, det är sant. Det och det stod om migrän i kvällspressen, borde du inte prova det? NÄÄÄ... för är det just någon som faktiskt håller sig uppdaterad om senaste rön och läkemedel, så är det den drabbade i samråd med läkaren. Innan de flesta kunde uttala Immigran, så hade jag varit testpatient för det. Men har man migrän med aura, skall den typen av preparat undvikas, fick jag lära mig flera år senare.

Man blir lätt misstänkliggjord av dem som inte kan något om denna huvudvärk. För hur ofta förekommer det inte scener i film och teaterstycken, som visar en neurotisk dam som titt som tätt skyller på sin migrän och ser hur fräsch ut som helst, då hon drar sig tillbaka... Om det är den bilden en del bär med sig, så kan jag tala om att verkligheten är precis motsatsen, till bilden av den känslomässigt utpressande damen i filmen eller skådespelet. Man har ont. Och då menar jag ont utav helvete. Och det händer att man kräks.

Det positiva med det hela, är att snabbt blir varse var vännerna finns. Var omtanke och förståelse finns. För man blir lika rädd och hjälplös varje gång ett anfall kommer, eftersom man aldrig på förhand vet hur det blir - långt, kort eller går man in i ett "stim" av anfall...? Då känns det skönt att veta att någon bryr sig... Ett sms eller ett kort samtal... Man blir nämligen inte van vid smärta. Jag fick den kommentaren en gång - och trodde inte jag hörde rätt! En person som uppriktigt ansåg att huvudvärk var värre för den som nästan aldrig haft det - jag var ju van.

Man vänjer sig definitivt inte. Ingen människa "vänjer sig" vid jävligheter. Fatta det! Och då syftar jag på allt som är hemskt. Det kanske ser ut som om människor "fogar sig", när det i själva verket handlar om överlevnad - att alternativet är värre än det hemska...

För är det något jag upplevt och lärt, så är det, att de mest skonade och de som har de fundamentala funktionerna intakta i sin vardag, det är de som är minst empatiska och som tillika anser sig veta "bäst och mest". Men som blir till små ynkliga kryp när något drabbar dem själva. Det är samma personlighetstyp, som tar andra för givet och ser sig själva som Guds gåva till oss andra. Jag kallar dem energi-tjuvar, som tar mer än de ger. Uppfyllda av sin egen förträfflighet, är de också. Kommer att tänka på en dikt av Nils Ferlin, Den Gode och Den Ädle - Jag har inte texten i huvudet, men några strofer är; "Den Gode och Den Ädle, de ställa upp sin stod, i skönaste belysning, på högsta piedestal... Där stå de och betrakta sin älskeliga bild. Hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild..."

 

 

Är detta medel också licensbelagt, för behövande...?