Snålhet

En egenskap jag tycker oerhört illa om, är snålhet. Och då avser jag inte allenast ekonomisk snålhet och girighet. Nej, jag syftar på den sortens snålhet som är sprungen ur genuin egoism och hybris.

Den här personlighetstypen är snål med förståelse för andra och andras behov, och betraktar sig alltid som tillvarons absoluta origo, navet, motorn i maskineriet, den som omgivningen måste ta speciella hänsyn till, den som har behov av positiv särbehandling, som inte tål att stå i kö som alla andra, den som alltid väntar sig få förtur, den som drabbas värst vid förkylning, den som svär och gormar vid ratten, när en gumma med rullator försöker ta sig över ett övergångställe. Denne känslomässige snåljopp anser att det är andras skyldighet att ställa upp med konsultationer, arbetsinsatser och tjänster... gratis. Men, ser det själv som den mest självklara sak i världen, att vinstmarginaler är endast honom förunnat och anser att andra "ockrar", medan han själv "gör affärer".

Denne typ av snåljopp, har mycket höga tankar om sig själv och sin kompetens. Och går det åt skogen, är det andras fel. Men går det bra, är det egen förtjänst. Han förväntar sig beröm för sådant som är självklarheter för andra, men kan själv inte överösa någon annan med superlativer.

Tomma dumma ord - den snåles rikedom 

Rötter

Ett brev betyder så mycket. Javisst är det så! Fick rader idag från en mycket älskad och kär Moster i Finland. Absolut känner jag att en bit av mina rötter, finns där - i Tampere. Och kanske känner man det mer med åren... Mitt hjärta är till hälften blå-vitt. Så här kommer lite bilder från de tusen sjöarnas land...

Härmäle - Tampere (där Mamma var barn)

Kalevan kirkko (Tampere)



Interiörer



Tampere

Härmälä - Tampere

Euphoria!!!

Vilken Morsdags-present!!!

Jag skall bli Farmor för andra gången!!!



Money, money, money...

Pingstafton - Hänryckningens tid. Det är denna helg, precis ett år sedan allt svårt började. För det var till Mors dag som Kära mamma insjuknade i lunginflammation. Och i morgon Pingstdagen, skulle Käre Pappa fyllt 75 år... Det gör mig så jä-a ont att de inte finns med längre. Till familjegraven i Höllviken, har jag idag fått lagt dit, ett mosshjärta med två mörkröda rosor nedstuckna i det - en för Mamma och en för Pappa... 

Det är något helt nytt för mig, detta att vara den som skall ha ansvar och koll på allt det som rör en familjegrav. Det finns visserligen ett skötselavtal som innebär just skötsel och smyckning. Käre Pappa förnyade avtalet då det senast gick ut. Och från förnyelse, kan ett sådant avtal löpa på max 25 år och på denna grav finns elva platser, vilket också är maximalt antal. Jag har alltså flera personers sista plats att hålla ett öga på. Det är mycket med det jordiska. 

"Du Hanna, det är inget unikt att mista sina föräldrar...", får jag höra. Nej, det är jag väldigt medveten om. Men... hur man tar och sedan hanterar sorg kan kanske bero på omständigheterna och ens övriga livssituation. Jag har inga syskon att prata barndomsminnen med. Och det är precis som om en hel del barndomsupplevelser och minnen, således fick följa med Mamma och Pappa... Det om något, känns ensamt! Mina Föräldrar var också en hamn av medmänsklighet - godhet och värme, under de svåra år jag haft i mitt förra äktenskap.

Dessa svårigheter, samt min uppfattning om dem som lagt grunden för dem... bekräftades än mer i samband med Mina Föräldrars bortgång. Personer som känt mina Föräldrar och träffat dem vid familjens bemärkelsedagar under hela 27 år (!), haft diverse synpunkter på hur folk skall uppföra sig och gärna och ofta talat om både stil och intelligens, utan att sopa framför egen dörr - de hörde aldrig av sig till mig eller mina barn. Inte med ett telefonsamtal och inte ens med ett kort. Det är sååå lågt. De stod dessutom bara och tittade på medan mina Föräldrar och även jag, utgick ifrån trovärdigheten i tjatet om de stora innovativa projekten som skulle generera god ekonomi - och vi lånade ut stora summor "så länge, i väntan på återbetalning". Som aldrig kom och som heller aldrig kommer...

Under tiden lycksökare göddes, stängdes telefonin, bredbandet, värmen, vattnet ströps och elen var borta i en hel månad. Har som längst sammanhängande period, varit utan värme i nio månader. Levt med strypt vattentillförsel lika länge. Och det lilla vatten som kom, var kallvatten eftersom värmen ju var frånkopplad. Under en hel månad har jag lagat all mat i en fonduegryta som jag eldade med rödsprit. Och under de nio månader värmen var borta, började jag varje morgon med att starta värmefläkt och att koka en femliters-gryta med vatten, som jag sedan hällde i en balja, spädde med kallvatten, och tvättade mig på det viset. Ingen höjdare när man har månadsbesvären. Och råkallt blev det i det stora huset, när källarens fuktiga luft sakta kröp uppåt. Vid den kalla årstiden sov jag med heltäckande underställ, dubbla raggsockor, fleecetröja, täcke och extrafilt.

Varför agerade jag inte?

Vad skulle jag gjort? Man blir fullständigt lamslagen och kämpar för att klara de praktiska bestyren i en sådan vardag. Det finns i ett sådant vidrigt läge, inte en millimeter kraft att lägga på just annat än att hålla sig varm, mätt och ren. Naturligtvis blev det försäljning av det hus som under drygt femton år, varit mitt Hem. Så många minnen som där satt i väggarna. Barnens skratt, alla jular och födelsedagar, läxläsning och kompisar, hundskall och marsvinstjatter... Ständigt liv i luckan. Och så bara tomhet. 

På den vägen är det. Mina goa' Föräldrar blev mitt mentala Hem, när allt brakade ihop. Man skall förlåta och vända andra kinden till, säger Bibeln. Men - min konfirmationspräst sade att man inte kan älska alla, och det är sant. För att berövas bland annat sitt Hem och sin ekonomi (därmed inberäknat trygghet och tillit) till förmån för andras girighet... Det är to much. 

   

Trädgårdsbild - Pingstafton 2012

                                                

Sex

Vad är essensen i ett fint och gott förhållande mellan två människor i ett parförhållande? Jag tror att det först och främst handlar om att känna förtroende och därmed tillit. Och att man har samma eller väldigt lika värderingar och grundsyn inom områden som kommer att beröra vardagen (ekonomi, barnuppfostran, smak och sex) eller som kan ge en fingervisning om ställningstaganden och bemötande i eventuellt kommande svåra situationer. "Eventuellt" är inget bra ordval, för svåra stunder kommer till oss alla...

Jag tror att sex är jätteviktigt. Varför är folk förresten så rädda för att prata öppet om sex? Det är kroppsligt och därmed privat? Ja, men det kan knappast vara skälet, eftersom det gärna pratas om krämpor och sjukdomar - i synnerhet om sådana som är över bältet och nedanför låren. För att återgå till sex i en relation, så bör man för kommunikationens skull, definiera för varandra vad man lägger i begreppet sex. För har man inte gjort det, initialt så grundlägger man framtida relationsproblem.

Om jag skall definiera sex - så är det något man har tillsammans med den man älskar. Så tycker jag, även om jag är medveten om att det säkert finns dem som är sex-konsumenter och som inte tillämpar någon känsloaspekt på det hela. Sex kan vara allt ifrån det nära samtalet, mjuka kyssar och händer som nuddar ens hud, till  närhet och beröring som kan leda till erotiskt umgänge och en skön fysisk förening. Då undrar jag varför många män och kvinnor som varit gifta en längre tid, mer eller mindre medvetet, väljer att avstå denna närhet?

För i den goda relationen, är man ju varandras tillgång till välbefinnande. Kroppsligt och själsligt. Gör man det gott för varandra, blir man attraktiv för sin partner, vilket ger känsla av bekräftelse. Och ännu mer lust... För hur gott är det inte att hålla varandra i handen, kyssas sådär nuddigt, ligga hudnära intill varandra och ta de där djupa andetagen och leva fullt ut i nuet...? Nog är det goare än att flänga runt i varuhus och jaga prylar. Ändå tycks det vara många medelålders gemensamma nämnare, att flytta focus från delad närhet och värme, till ytlighet och flykt.

Vad jag vill säga, är att precis som man bör ha samma värden och intressen, så bör man ha samma uppfattning och önskan om sex. Och för att närma sig varandra på bästa sätt, bör kvinnor (i synnerhet medelålders) bredda sin syn på sex och inbegripa närhet och ömhet. Och då och då "pausa" i modersrollen (som mamma, farmor eller mormor) och bara vara en livsbejakande kvinna. En barnmorska sade till mig efter att jag fått barn; "Fortsätt att varje dag ta dig tid att lägga makeup, för då bibehåller du den kvinnoidentitet som är förankrad i den du är och var före föräldraskapet". Genom åren har jag tänkt en del på det. Och insett hur rätt det är. För man blir verkligen inte bättre förärlder eller maka, genom att utplåna och stänga av den man är.  

 Kvinnor har således ett ansvar att bekräfta sig själv och sin make. Och män har ansvar för att lära sig lyssna och förstå vad kvinnlighet är och vilka faser en kvinna genomgår under sin livstid. För vi kvinnor förväntas hela livet, att ikläda oss en mängd olika roller, som inte alltid är så konsekvent uppbyggda som de roller mannen axlar. Under en kvinnas uppväxt gäller lydnad, duktighet och intellektuell prestation. I studie- och yrkeslivet skall hon vara stark och självständig. Men när hon gifter sig och blir förälder, så finns det i realiteten inte alltid plats för kvinnlig individualism. Medan mannen redan från barnsben haft på sig linjära förväntningar och krav. Detta bör den gode mannen vara medveten om. 

Man kan inte kommunicera för mycket. Men man kan kommunicera för lite. Och då blir det fel. Man kan inte beröra varandra för mycket. Men man kan beröra varandra för lite. Då blir det på sikt också fel. Allt vad I viljen...  

Dop

Det kungliga Dopet, idag, föranleder mig att reflektera över vad gemene man brukar uttala kring Dopet. Nämligen att det har med namnet att göra. Så fel! För Dopet är ingen namngivnings-ceremoni, vilket även kommentator av det kungliga Dopet, så korrekt påpekade.

Dopet innebär att barnet upptas i den kristna församlingen, vilket Konfirmationen längre fram, är en bekräftelse av.

Jag har tagit mig tid att se Prinsessan Estelles Dop idag. Vad underbart vackert det är, att blanda mycket gamla och nya mer familjära ceremonier! Och mina tankar går till Kronprinsess-paret och den fantastiska resa de står i början av, för att följa sin lilla dotters uppväxt... Den tiden kan ibland tyckas vara för evigt, men vips står barnet där med sin studentmössa, på väg ut i sitt vuxenliv...

Och mina tankar går naturligtvis också till mitt Älskade barnbarn som är en inspirationskälla och Mitt Allt. För även om vi inte bor geografiskt nära, så finns det där - det tysta, innerliga och outtalade samförståndet - mellan oss.

Vad jag Älskar Dig!

Sudda, sudda, sudda bort din sura min...

Jag tycker inte om att gnälla och klaga. Men nu skall jag klaga på alla människor som gjort till sin livsuppgift att ständigt klaga - på allt! "Vädret är för varmt", "Vädret är för kallt", Teve-programmen är för tråkiga och pinsamma", "Grannen skrattar för högt", "Helgerna är tråkiga", "Har svårt för den och den, för den ser ut si och så..." und so weiter...

De människor jag avser, är inte dem som drabbats hårt av något oförutsett och liknande, utan jag syftar på dem som på det hela taget har det ganska bra både materiellt och med hälsan - men som inte tycks uppskatta någonting i livet, utan muttrar endast när det borde var på sin plats med positiva och värmande ord. Lite mer mindfullness, tack!

Människor som ständigt klagar och som alltid ser problem före lösning, och som inte kan glädjas med andra eller ens finna anledning till utbrista i ett "Bravo!" eller att le det där hjärtegoa' och varma leendet som sprider sig till mottagaren, dem skall man hålla sig långt ifrån. Energi-tagare, kallar jag dem. För precis som man kan sprida god och positiv stämning, så lägger sig dessa kverulanters tristess-gnäll, som en grå filt över omgivningen och smittar.

Något jag funderat en hel del på under denna sorge-tid efter mina Älskade Föräldrars bortgång, är den känsla som då och då kommit över mig... Att när det gör så fruktansvärt ont och Saknaden är gigantisk, så är jag tvärsäker på att bästa sättet att visa dem min Kärlek och min Högaktning, det är att ta vara på livet - stunden - ögonblicket. Och att försöka göra gott bland människor. Försöka sprida så mycket värme jag bara kan. Få människor att känna sig bekräftade. Ringa de där "höra-hur-Du-mår-samtalen" och ta mig tiden att vara här och nu - bottna i mig själv.

Ok Surkart, montera den här på ryggen!

Det finns säkert en variant för sura gummor också.

"Den som gnäller över småsaker,

är inte större än så..."

Då och nu

Igår tittade igenom femton diamagasin med 36 bilder i varje, 540 bilder... oj, vad många! Bilderna spänner sig över en dryg tioårsperiod under sextio- och sjuttiotalet. Om jag bortser från mina känslor för Mamma, Pappa, Farmor, Farfar och Gudmor, så påminde mig bilderna också om hur det var att växa upp under dessa decennier - innan det fanns dator, mobil, stereo och färg-teve. Jojo, det gick att leva då också!

Man promenerade eller cyklade till sina kompisar, ringde på deras ytterdörr och frågade om de hade lust att komma med ut. Ibland, om det var långt till kompisen, frågade man sina föräldrar om lov, för att ringa. Hemma fick man ett klockslag för att infinna sig till middagen. Teve hade en kanal och det var sensation då TV2 kom. Liksom stereosändning i radio. Man lyssnade på Tio-i-topp eller Kavalkad, på så kallad rör-radio. Hade man tur, var man ägare till en bärbar kassettbandspelare, från vilken man med mikrofonen i hand, spelade in musiken från rör-radion. Färg-teve var också sensationellt. Inte alla hade känsla för att ställa in dess färg och kontrast, vilket ledde till att personerna i programmen, hade morotsfärgad hy och fotbollsplanerna blev skarpt neongröna. 

De flesta barn och ungdomar cyklade. Och man såg många fler cyklister då än nu. Liksom folk som bara var ute och promenerade. Tror att all denna teknologi som nu finns, bidrar till fysisk ohälsa, genom stillasittande liv. Folk förflyttar ändalykten från sängen till frukostsstolen, till bilen, till kontorsstolen, till bilen, till hemmet, till middagsstolen, till teve-fåtöljen, till stolen framför datorn, till sängen och så vidare... 

Ljuset och dagen var annorlunda förr, inte bara genom att foton ändrat färg. För det är precis som om dagsljuset var något varmare då. Kan det vara luftföroreningar som påverkat ljusgenomsläppet...?

Det doftade annorlunda förr. Man kunde promenera förbi hus där någon husmor lagade söndagsstek. Och någon kokte kalvkött med dillsås, eller kalops. Mitt i veckan doftade det stekt sill, köttbullar, kålpudding med rårörda lingon eller stekt fläsk med löksås. Ibland doftade det nybakat, av matbröd eller kanelbullar och varm chocklad. Dess dofter är inte vanliga längre och jag saknar dem.

Jag hör inte till dem som säger att precis allt var bättre förr. Men mycket var det. Människan blir inte lycklig utan sina drömmar. Att inte få allting färdigserverat, skapar en enorm kreativitet, oavsett det handlar om materiella önskningar eller sensualismen i en relation. 

För nog är den godaste karamellen, den man suger på. Inte den man direkt sväljer.

Jag älskar att skapa och vara kreativ så fort tiden medger. Och jag har en viss förkärlek för garn. Garn är och har varit en av mina terapier i sorg och stress. Mönster skissar jag själv fram och gör beräkningar efter masktäthet, ritar och skapar. Nedan följer exempel på enkel, virkad myströja i mohair. Tröjan är fjäderlätt och har en fin passform då den är virkad endast i luftmask-bågar.   

Myströja i Mohair

Fotografera - måla med ljus

När min Käre Farfar gick bort för över femton år sedan, så hade min Kära Farmor varit borta sedan 1984. Jag tog hand om bland annat deras diabilder, eftersom Mamma och Pappa redan hade åtskilligt många fler, samt filmer och vanliga pappersfoton. Den största hobby som Pappa hade, vara just att fotografera, framkalla och kopiera.

Varje gång jag övervägt att ta fram Farmors och Farfars diabilder, så har något annat kommit emellan, och därför har de bara blivit stående - osedda. Jo, jag har ju sett dem. Men det var väldigt, väldigt längesedan. När nu Mamma och Pappa gick bort och jag hade sååå mycket saker att sortera, kände jag mig bara trött och ledsen - sliten. Sade till mig själv att det nog var bäst att kasta de stående magasinen med diabilder... Sagt och gjort. Ner med lådorna i en påse. Knöt ihop den och lade dem i soptunnan. Jag var sedan tvärsäker på att påsen kastats då sopbilen varit här i några intervall.

Äldste sonen förbarmade sig över mina Föräldrars alla diamagasin och berättade om hur kul det var att titta på gamla bilder... Jag fick en viss känsla av skuld för de där bortkastade diabildena från Farmor och Farfar. Vid ett tillfälle när jag letade efter något i garaget, stod påsen där - med diabilderna - på en hylla! Va? Kastades de inte bort? Nej, det gick inte att kasta sådant i tunnan, så de hade ställts av. Måste vara en mening med det, tänkte jag...

Den pojektor jag har tar inte Braun's Paximat-lådor. Men - igår fann jag en så kallad betraktningsapparat som varit Farmors och Farfars. Man stoppar i en diabild, trycker ner den och en lampa tänds. Bilden förstoras något. Så med betraktningsapparaten i ena handen och min digitalkamera i andra handen (inställd på supermacro), så har jag hjälpligt plåtat av 350 utvalda bilder, och lagt dem i datorn! Nedan följer smakprov - bilder av undertecknad som barn!

Det var inte bara bilder med motiv, jag fann. Utan även en förklaring till mina starka känslor av Saknad efter Mamma och Pappa. För det jag nu känner, är inte allenast nattsvart sorg. Sorg får anses vara det heltäckande begreppet, innhållande alla möjliga känslor. Medan saknad i detta fall är ett bättre beskrivande ord. Jag har fått så oerhört mycket Kärlek under min uppväxt. Inte bara av mina Föräldrar, utan även av Farmor, Farfar och min Gudmor. Och när jag ser på bilder från min barndom, väller det över mig, ett sådant gigantiskt behov av att återgälda allt vad dessa underbara personer, har givit mig. Det är exakt den känslan, som det handlar om!

Hanna Gyllensparre som liten flicka

Mastermind

Som om det inte räcker med att känna Sorg och Saknad efter mina Älskade Föräldrar och barnens goa' Morföräldrar... För den som sett filmen Jagad med Harrison Ford, kan förstå frustrationen, av att dagligen uppleva, vad (jag tror att) omgivningen inte ser. 

Vad är en psykopat?

Psykopaten är utan förmåga att känna empati och har inget samvete. Ofta vet personen med störningen, att den skiljer sig från normal-befolkningen. Han (jag skriver han men psykopat kan även vara hon) ser sig inte som störd, utan bara mer intelligent och storartad, än omgivningen. Enligt viss litteratur har cirka 4% av befolkningen en personlighets-störning som kan betecknas som psykopati. Det är inte bevisat vad psykopati beror på. Den vanligaste förklaringen är dock att tillståndet beror på en obotlig hjärnskada - eventuellt sammantagen med en socialt otrygg uppväxt. 

Känslor med empati är mycket komplexa och kräver stor inlevelseförmåga, vilket psykopaten saknar. Han vet dock hur det sociala "spelet" mellan människor fungerar och är en mästare på att spela detta spel och utnyttjar effektivt omgivningens svagheter. På grund av det är det mycket svårt att förstå om en person har en psykopatisk störning.    

Kännetecken på en psykopat

Nedanstående lista kan enligt författaren Hare, användas för att förstå vilka beteenden / faktorer, som sammantaget eller interagerande, kännetecknar en psykopat. Samtliga nedan kriterier behöver inte uppfyllas, men vart och ett utgör varningsklocka.

1. Vältalig och charmig

2. Ständigt behov av spänning och nya impulser

3. Bristande ansvar för egna handlingar (alltid någon annans fel)

4. Mytomani - ljuger lätt och trovärdigt (även om bagateller)

5. Svekfull, manipulativ och duperande

6. Egocentrisk och grandios

7. Saknar ånger och skuldkänslor (ikläder sig gärna offer-roll)

8. Empatistörning (dålig inlevelseförmåga)

9. Parasiterande livsstil - lever genom andra

10. Bristande kontroll över sitt beteende

11. Egoistiskt sexliv

12. Tidiga beteendeproblem (före 12-års ålder)

13. Kortsiktigt agerande - bristande långsiktig planering

14. Impulsivitet

15. Plant känsloliv

16. Frekventa relationer - oavsett det gäller äktenskap, samarbetspartners, kollegor, bekanta m.fl.

17. Ansvarslöst föräldraskap

18. Kriminalitet

Hur känner man igen psykopaten?

Det är mycket svårt att känna igen en psykopat. Ofta upplevs han initialt som charmerande och trevlig, för han är en mästare på att spela rollen "normal". Det finns dock några varningssignaler som man kan lära sig att känna igen;

1. Personen har behov av att markera sitt "större" värde jämfört med Dig. Personen kan göra det genom att poängtera vilka skolor, vilken lön, vilka samarbetspartners han har eller vilken roll och vilka uppdrag han har.

2. Psykopatens ständiga följeslagare är mytomanen. Se om Du finner direkta sakfel i det som personen berättar. Verkar något för otroligt för att vara sant, så är det oftast det.

3. Kall, tom stirrande eller undanglidande blick.

4. Förtäckta eller direkta hot. Psykopaten använder ofta hot i någon form, för att få igenom sin vilja. Hoten kan ofta verka oskyldiga och variera till formen. "Om vi / du inte gör så här, så kommer följande att hända". "Skriv på här, annars går det åt skogen med det och det...".

5. Personen har ofta en grandios uppfattning om sig själv. När han berättar om vad han gjort i livet, blir det ofta överdrivet. Sådan är självbilden - han anser sig vara navet och mittpunkten i tillvaron, han är den som allt storartat hänger på.

6. Personen behandlar människor i sin omgivning, olika. Beroende på deras roll. Han "trampar" till exempel på underlydande och dem som står i (ekonomisk) beroendeställning, för att främja sin storhet och för att växa i sitt ego. Och han "fjäskar" för överordnade, för att vinna favörer och gillande. Men även på grund av konflikträdsla, eftersom han är feg. Framgångar är hans förtjänst och motgångar är andras fel. 

Psykopaten är mästare i att dupera med sitt inställsamma och smickrande sätt.

Hur hanterar man en äkta hälft som är psykopat?

Vid äktenskapsskillnad, får Du räkna med en mycket jobbig skilsmässa. Din partner kommer att lova att ändra sig om Du stannar kvar. Han kommer att hota Dig med allt möjligt, om Du inte ger med Dig och stannar. Och genomför Du skilsmässan, så kommer han att bråka om allt. Om bohaget, om ekonomi, om barnen och om bostaden...

Han kommer att anklaga Dig för en mängd hemskheter. Och han kommer att baktala Dig hos era vänner, släktingar och även för barnen. Psykopaten kommer att försöka förvandla Ditt liv till det "helvete" han tidigare utlovat Dig, då Du gjort klart för honom att Du inte tänker stanna kvar.

Alternativet är dock mycket värre. Stannar Du kvar hos psykopaten, så kommer resten av Ditt liv att vara mycket svårt. För han han kommer metodiskt att bryta ner din självkänsla. Och allt som går fel i era liv, kommer han alltid att anklaga dig för - "det är Ditt fel, Du får skylla Dig själv..." och så vidare... Och även om psykopaten kommer att lova att bättra sig, efter att Du säger ifrån, så blir det bara värre med tiden.

Han kommer att manipulera er omgivning, så att det framstår som att Du är den svaga och usla parten i ert förhållande. Han kommer att framställa Dig som besvärlig att leva med, att Du har ett svårt humör, att det är synd om honom, att Du utnyttjar honom framförallt ekonomiskt med mera. Och han kommer för Dig att referera till att "alla andra vet hur hemskt han har det", med Dig. Omgivningen kommer att tycka att Du haft tur som träffat en så framgångsrik och omtänksam man. Och de kommer inte att förstå varför Du vill lämna honom - "Han som är så trevlig" - En ulv i fårakläder.

För psykopaten gör allt vad han kan för att isolera Dig från goda relationer med de närmaste och med er bekantskapskrets. För arenan är hans! Och han ger Dig därmed inte en chans att få omgivningen att tro på Dig, om Du skulle behöva berätta för dem, om hans mörka sidor. Därför refererar jag i detta inläggs inledning, till min beskrivning av känslan i filmen Jagad - ingen tror vad Du berättar att Du upplevt och upplever.

Efter en skilsmässa från en psykopat, bör Du distansera Dig från honom så mycket det bara går. För Du kommer att bli lurad under skilsmässan. Han kommer att se till att Du av omgivningen upplevs som "skurken". Samtidigt kommer han att både känslomässigt och ekonomiskt, försöka råna Dig på allt Du äger. 

Hur hanterar man en psykopat?    

Du kan aldrig vinna mot en psykopat. Han strider med oschysta medel och ger sig sällan. Dokumentera allt som händer i Din relation till psykopaten. ALLT som går fel, kommer Du att få skulden för. Psykopaten kommer inte att ta på sig någon del av skulden för ett misslyckande. Omgivningen kommer att manipuleras till att tro på hans beskrivning av vad som hänt. Det enda man kan göra är att distansera sig från psykopaten.

Det vill säga - se till att ALDRIG få en direkt relation till den person som har störningen.

Jag har ett antal läsare av denna blogg, och en del av er har uppmärksammat mig på att det inte går att kommentera. Jag är ny som bloggare och har ännu inte lärt mig alla funktioner och finesser. Ni är välkomna att klicka på min profil och där klicka på att maila mig! Ni är välkomna med synpunkter!

Information i detta inlägg, är bland annat hämtad från www.psykopat.se  och från egna erfarenheter.

Balans

Jag har en viss faibless för att kommentera teveprogram, märker jag... Inte för att det är teve, utan därför att de program som visas, är en ganska bra spegelbild av vår tid - inom flera områden. Ta till exempel det här med könsroller och relationer - ett ämne vi älskar att ha synpunkter på. Och jag är inte annorlunda (fniss, fniss...) Så nu i Fredags tänkte jag, att jag skulle ge Högklackat en andra chans. Men, det kändes som jag hela tiden väntade på själva "grejen" - höjdpunkten - men inget hände. Vilket tråkigt program och minst femtio år efter sin tid... gäzzzp...

Kvinnor får raljera med män och deras könsorgan, men om män gör sak samma med kvinnor, då kallas det kränkning. Vad jag är trött på kvinnor som tror de uppnår jämlikhet, genom att försöka anamma manligt beteende... Manligt och kvinnligt kan inte jämföras, eftersom manligt och kvinnligt enligt mitt sätt att se det, är kompletterande motsatser! Men, nog om det för denna gång. Så för att fortsätta på detta med reflektioner kring olika teveprogram, så råkade jag av en händelse i förra veckan, bli sittande vid Arge Snickaren (han som tar sig an halvfärdiga byggprojekt och samtidigt fungerar som terapeut åt den eller de par som inte "fått tummen ur" så att säga, att färdigställa sitt byggande eller renoverande. Då slog mig tanken att det nog finns en hel del relationer / förhållanden, där den ena parten är den som ständigt lovar, och den andra / andre är den part som kanske till en början protesterar, men som med tiden tappar orken och resignerar när den löftesutfästande gång på gång lovar och lovar och lovar... 

För nog hör man då och då äldre par som säger att "vi har varit gifta i över fyrtio år och aldrig bråkat eller utväxlat hårda ord..." Jag köper inte det! För i sådana fall har en av parterna vikt sig, tofflat till sig och accepterat att det är så det skall vara - för husfridens skull.

Kvinnligt - Manligt

Helhet



Den bamhärtige samariten?

Idag den 10:e Maj, är det ett antal år sedan jag konfirmerades. En härlig händelse i mitt liv, inledd med givande konfirmations-studier. Trivdes mycket bra under denna period och njöt av varje tillfälle att lära och få fördjupade kunskaper om kristendomen. Jag var väl rustad hemifrån (katolsk uppväxt), men såg konfirmations-studierna som ett sätt att ventilera mina egna tankar. Det var under denna period av mitt liv, som min Kära Älskade Lilla Mamma blev mycket sjuk. Hon låg långa perioder på Kirurgen efter ett flertal svåra operationer, varav några med komplikationer. Och jag var ofta förtvivlad och kände stor maktlöshet. Och det var svårt för mig som barn, att se Pappa ledsen och rädd.

Precis som äktenskapsbegreppet numera urholkats genom att omfatta fler relationer än den mellan man och kvinna, så är även konfirmationen på väg att bli något annat än vad den egentligen är. Konfirmation betyder bekräftelse (engelskans confirm). Vad är det då som bekräftas? Jo, Dopet. Likt den vanliga avtalsmodellen anbud-accept, är Dopet (anbud) och Konfirmationen (accept). Svårare än så är det inte. Med Konfirmationen, sluter man den Kristna Avtalet. Så då undrar jag vad det är som bekräftas vid en så kallat borgerlig konfirmation...?  

Idag med posten fick jag underrättelse om Socialstyrelsens yttrande över förslag till beslut. Ja, det river sannerligen i sår, att än en gång upprepa händelseförloppet kring Älskade Pappas sjukdom och bortgång. Jag har precis läst de fem sidorna och skall yttra mig senast den 23:e Maj. Vad finns att säga? Läkare som utreder varandra, är knappast opartiska. Socialstyrelsen riktar dock kritik mot SOS Alarm, som initialt tillämpat prioritetsnivå 2, istället för 1. Det tog 19 minuter att skicka ambulans. Känns som ett stort jä-a hån, när jag tänker på de käcka posters som sitter uppklistrade på Neurologen vårdavdelning 1 på UMAS, och som jag läste alla de gånger jag gick ut från salen där Pappa låg. Och jag läste dem gång på gång, genom tårar - "Stroke - minuterna är avgörande för prognos!" Jag ville bara slå på allt och alla! Först Mamma sedan Pappa - VARFÖR???

Undrar om SOS Alarm är uppdaterade om vikten av snabbt agerande vid stroke? Don't think so! Kan än en gång konstatera att teknisk utveckling går framåt - medan den mänskliga karaktären går bakåt. Ingen tar ansvar, alla skyller på varandra. Genuin Godhet - så sällsynt.

Evangelie enligt Lukas - Den Bamhärtige Samariten

Mordet i Eiffeltornet

Eftersom jag samlat flera streckkod-märken (från papperstillverkare), så har jag kunnat välja ytterligare två spännande böcker, utöver Vinteräpplen av Josefine Sundström. Det blev bland annat Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner. Bokens undertitel är Första Victor Legris mysteriet. På bokens baksida står att "Mordet i Eiffeltornet ger en färgstark bild av 1800-talets Paris, den är full av romantik och historisk detaljrikedom och drivs av en nervkittlande mordgåta i Agatha Christies anda". Riktigt "deckarmys". Helt i min smak! Jag har förvisso läst ett antal böcker av Dan Brown och jag har läst hela Stieg Larssons millenium-triologi. Helt fantastiska med sin förmåga att inte släppa greppet om en, förrän man läst sista bokstaven. Och inte ens då...

Men jag hör till dem som föredrar deckare som utspelar sig i historisk tid. Och jag är även stor fan av Bo Baldersson-böckerna. Har läst dem alla och kan inte få nog. Tror det är blandningen av svensk småstadsidyll, stor detaljrikedom och berättelser som utspelar sig femtio år bak i tiden, i maktens korridorer, som ger den där speciella känslan på samma sätt som svenska folkkära teve-serier. Känns underhållande och tryggt på samma gång, med ett härligt persongalleri, stil, intelligens och med mycket humor och rappa kommentarer. Jag älskar att läsa! Och lovar att återkomma med recension av den franske deckaren.

Såg precis, i all hast i GP (Göteborgs Posten) på nätet, att USA's president Obama ställer sig positiv till samkönade äktenskap. Människors sexuella läggning, bryr jag mig inte om. Men - jag bryr mig när äktenskapsbegreppet devalveras genom att omfatta även personer av samma kön, vilka med aldrig så god vilja skulle kunna fortplanta sig, ens med donation av ägg eller sperma. Jag anser också att ett barn har rätt till att växa upp med både en mamma och en pappa. Eller en moders- och en fadersgestalt. Och att äktenskapet är förbehållet man och kvinna för samhällets fortlevnad, oavsett vad radikala journalister och hennafägade socionomer skriver oss på näsan.

Le Tour Eiffel - Världsutställningen i

Paris 1889

Inkonsekvens

Har sett och lyssnat på första timmen av partiledardebatten, för att utröna var de står allesammans. Och jag tycker de nya yngre partiledarna, vuxit mycket bra in i sina respektive roller. Dock känns det svårt för mig att välja ut något enskilt parti, vars åsikter helt och hållet är mina! För jag tror att ju äldre man blir, desto mindre svart eller vitt, är livet. När man är mycket ung, så är tillvaron och åsikterna om den, "antingen si eller så". 

Jag var MUF:are och alla efterföljande år och val, var Moderaterna min hemvist. I grund och botten är jag fortfarande höger, vilket ju numera är problemet - eftersom det inte längre finns något parti som påminner om Moderata Samlingspartiet (som det då hette). Högern går mot mitten och Vänstern går mot mitten... och alla är de liberala - mer eller mindre. 

Efter att jag blivit mer livserfaren, så har jag fått allt svårare att ta till mig färdiga åsiktspaket, och känner efter kvällens debatt, att jag kan plocka lite hos Kristdemokraterna, lite hos Sverigedemokraterna och jag delar Vänsterns uppfattning om vapenexport. Detta har blivit en fråga som ligger mig mycket varmt om hjärtat. För jag får inte ihop det, att vi behöver vapenindustrin för att upprätthålla sysselsättningen (!?) Vapenexporten svarar för 1% av Sveriges totala export.

Jag tänker på hur det skulle kännas att ha vapentillverkning som sitt arbete. Tillverka vapen avsedda att döda. "Hej Mamma, hur har du haft det på jobbet idag?" "Jo, tack idag har jag satt samman vapen som kommer att ta livet av till exempel någons pappa..." Ja, jag vet att jag hårddrar mitt resonemang. Men, i förlängningen är det konsekvensen av vapenbruk! Strax innan jag öppnade bloggen ikväll, för att skriva, kikade jag på Göteborgs Postens rubriker på nätet, och läste om ännu en dödsskjutning i Malmö. Vad är det för värld??? Den skyldige kommer att sökas av rättsväsendet, och ställas till svars och sanktioneras. Medan vår lagstiftning tillåter både tillverkning och försäljning av vapen. Hyckleri!!! 

Vad är ett liv värt?

Sin egen lyckas smed?

Vi har alla egenansvar för att på bästa sätt, och utifrån våra förmågor, resurser och möjligheter, forma och förvalta våra liv. Det är min absoluta uppfattning. Men - är det något jag är allergisk mot så är det den så kallade amerikanska framgångsteorin (kommersiellt flum) - att alla kan åstadkomma allt och att allt negativt som sker i ens liv, är ens eget fel och att man skall vara glad ändå. Jaha...

Men det är ganska lätt att hålla sig för skratt, när man tänker på människor som drabbats av svår sjukdom eller olycka. Eller föräldrar som mist barn. Eller barn som utsatts för misshandel och övergrepp. Rån, bedrägerier och utnyttjande av annans goda vilja och hjälpsamhet. Eller annat utnyttjande av personer i beroendeställning.

Igår tittade jag på Humorgalan för Världens Barn och UNICEF's hjälparbete för att ge världens barn förbättrade livsvillkor. Då tänkte jag på just detta, att hur sjutton kan man bara vara av den åsikten att människor bär egen skuld för hur deras liv blir...?  I krigshärjade länder är det oftast kvinnor och barn som drabbas hårdast. Hur stor skuld har de i avsaknad av tak över huvudet och mat för dagen? En mycket stor del av jordens befolkning, svälter. Och det finns länder i Europa där fattiga familjer inte har råd att ta hand om sina barn, som i "bästa" fall hamnar på barnhem eller oftast, på gatan. 

Konfliktlösning med hjälp av vapen, är vår verklighet. Ändå borde vi ha kommit längre! I synnerhet I-världsmänniskan, framställer sig gärna som civiliserad och högt utvecklad. Jodå, kunskaper inom teknologi och medicin, är framstående. Men... hur långt från grottmänniskan är nutidsmänniskan, egentligen? Konflikter löses ju fortfarande med vapen, och i förlängningen med död.

Ju äldre jag blivit, desto mer illa berörd är jag, av den existensiella dubbelmoral som råder bland politiker och självutnämnda förstå-sig-påare - att mördare å ena sidan sanktioneras via domstol, medan vapenhandel är ok - medhjälp till mord.

Så säg då till de hungrande och sörjande barn och kvinnor som överlevt konfliktlösning (med vapen), att de får skylla sig själva eller att allt löser sig bara man tänker positivt (skygglappsteorin). 

Konfliktlösning med vapen?
Nej Tack!

    

Ensam(t)barn

Hur ofta fick jag inte under min uppväxt, höra "jasså, du har inga syskon, då är du alltså ett bortskämt barn, och får allt vad du pekar på..." Kommer fortfarande ihåg vad jag redan som liten flicka, kände när någon sade så. Jag kände mig faktiskt riktigt ensam, därför att de som gjorde dessa antaganden uppenbart inte kunde föreställa sig hur det i realiteten var, att vara ensambarn. Jag tror säkert att mina Föräldrar gärna skulle haft ännu ett barn, utöver mig. Men de kunde inte få fler.

När jag var liten önskade jag mig ofta en storebror, som kunde komma och skrämma de barn som bråkade. Eller som kunde lära mig en massa bra saker. Ensambarn får tidigt i livet lära sig vad det innebär att underhålla sig själv. Och kreativiteten har det aldrig varit fel på. Jag var en pysselfröken som älskade att titta i böcker, vilka jag längre fram läste på egen hand. Jag tecknade och målade. Och jag kunde i timmar fascineras av mitt dockskåp och den dockfamilj som bodde i det. När jag blev lite äldre lärde Mamma mig att virka och så skrev jag berättelser och dikter. Man gick på fritidshem fram till och med årskurs två. Sedan ansågs man stor nog att ha nyckel och gå direkt hem efter skoldagens slut. Så var det för mig och de flesta barn i min generation. När jag slutade på fritidshemmet, skaffade familjen en strävhårig taxflicka, som fick namnet Tina. Jag var således inte ensam, utan hade någon som behövde mat och passning - en uppgift som ålades mig. För den uppgiften samt min hjälp med att handla, skala potatis och städa mitt rum, fick jag hela fem kronor i veckopeng, som jag stolt sparade på bankbok. Jojo. En hel pappersfemma. Ett plastfodral avsett breda tuschpennor, tjänade som plånbok. Jag brukade gå till Sparbanken när det fanns tio pappersfemmor i fodralet.

När Mamma blev sjuk och jag var åtta nio år, och ovetande personer lite käckt påpekade att jag var "bortskämt ensambarn", så gjorde sådana uttalanden bara ont i mig. För vad visste de om hur det kändes att ensam se sin Pappa så ledsen? Eller hur det kändes att själv ta hand om sina läxor? Att inte ha någon nästan jämnårig hemma att bolla sin oro mot, tvingade mig att snabbt bli vuxen.

"Du har ju aldrig behövt konkurrera om Dina Föräldras kärlek och uppmärksamhet." Nej, det är sant. Men å andra sidan har det mer eller mindre undermedvetet förväntats av mig att jag skulle vara stark och vuxen, eftersom det saknades referenser till fler barn. Tror det är därför många barn utan syskon, blir lite lillgamla. Utåt sett är det gulligt och charmigt. Men ack så ensamt.  

Avsaknaden av syskon, känns ordentligt, när båda Föräldrarna nästan samtidigt går bort. Vad jag längtat efter ett syskon att dela sorg och saknad med. Eller att hjälpas åt vid omhändertagandet av dödsboet. Allt praktiskt... Sortera saker ihop, gråta och minnas ihop...

Och det som nu känns sååå ledsamt, är att det nu inte finns någon som delar just mina minnen... 

Delad sorg är halv sorg

och

delad glädje är dubbel glädje