G (love) es :-)

  

 

Cuffwarmers - Keyboardgloves...

Jätteenkla att virka!

 

 

Ett bra sätt att bli av med restgarner

 

 

samt kul att skapa något

 

 

praktiskt och

 

 

snyggt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Dallas-sallaD del IV

Den värsta sortens människor jag vet, är små människor. Och då avser jag inte kroppsligt små människor. Utan sådana med ynkliga karaktäristika. Som är fega och konflikträdda. Man skall inte sträva efter konflikt. Det är rätt. Men - om den uppstår, skall väl i synnerhet innehavare av visitkort med höjdar-epitet, både vilja, våga och kunna!? Helt enkelt agera klokt, snabbt och effektivt...

 

Sickan har ett bolag, A. Han är även styrelsemedlem i bolag B som en gång köpte Den andres bolag, som de senare satte i kk. Den andre bildade då i stället bolag C, och Sickan sitter också i detta bolag. Sickan är en gottegris som helst plockar russin ur kakan, med så lite besvär som möjligt. Sickan har produkter i sitt bolag A, som han säljer till bolaget C (där han ju själv också sitter). Och blir det vinster i C, vill han ha hälften... Jojo. Men det finns inga avtal (!?) vilket är rena dårskapen, med tanke på att C's existens därmed är beroende av god vilja från A. Var är affärsplanen? Var är avtalen? Vad finns? Nada. 

 

Och Vanheden som aldrig mer skulle göra så dumma saker som att utnyttja bolaget C's namn för att stoppa tredje mans pengar på egna bankkontot, har låtit trycka upp tröja med bolagsnamnet och nya visitkort, eftersom han så duktigt återlämnat originalkorten. Företagsam gosse. Han med kompis reser runt i landskapets mindre villasamhällen, där det finns synliga värmepumpar. Knackar dörr och erbjuder service av pumpen, till ett extraordinärt specialpris. Uppträder i service-mundering med bolagsnamn på tröja och kort. Samt skriver räkning med bolaget C's org.nummer, anger moms - men - sitt eget konto. Bedrägeri kallas det. Samt trolöshet mot huvudman och försvårande av skattekontroll, listan kan göras sååå lååång...

 

"Nu skall Sickan och jag skriva avtal. Eller Sickan vill att jag ordnar det, så att han sedan kan läsa igenom det. Så vi tänkte att du kan skriva det!" Nej, det gör jag inte. För jag lägger inte ner energi på något som skall hävas om ett halvår. Och jag gör heller ingen juridik åt någon som annars idiotförklarar mig mellan bostadens fyra väggar, men som utåt (dock inte i min närvaro) skryter om min kompetens. Det skrytet handlar inte om mig - utan är en egostärkare, som går ut på att det minsann finns någon i hans närhet, som är kompetent.

 

Ännu en innehavare av värmepump, och uppenbart i besittning av intuitiv förmåga, har hört av sig och funnit Vanhedens agerande märkligt. Det finns således hopp om mänskligheten! So far so good...

För det är inget annat än små människors flathet, som möjliggör för kriminella element att utnyttja och att roffa åt sig.  

 

 

 

 

 

+

 

 

 

 

 =

 

 

 SANT

 

 

 

 

 

Evighets sekunder...

Egentligen borde jag inte sitta här och skriva. Har fruktansvärt ont i huvudet. Migränanfall igår... Nej, jag vänjer mig aldrig. Vem vänjer sig vid helvetesont?

 

Så detta inlägg blir inte långt. Noterade idag att det doftar Augusti i luften. Någonting som påminner om halmbränning från åkrarna och frodig solvarm regnblöt grönska. Jag fylls av ett slags vemod, på inget sätt obehagligt. Men med tankedörrar som öppnas till minnesarkivet, av just denna Augustidoft. Lugn och stillhet. Det guldgula morgonljuset, med samma mättnad som en gammal Kodakfilm med benämning Kodak Gold. En av Pappas favoritfilmer då han plåtade... Var är mina tårar? Kan tårar ta slut? Gråt inte Hanna, säger jag mig själv. Det är inte lönt... 

 

Ändå kan jag under ögonblicks sekunder, förnimma känslan av evighet och att allt som hänt, inte har hänt. Att de kommer tillbaka, Mamma och Pappa. Det har gått knappt två år sedan den siste av dem gick... De fattas mig. Och Saknaden är enorm. Mina Föräldrar var filosofiska och kanske har jag alltid burit med mig de blå skymningstankarna, oavsett de tänktes i altanmöblerna eller vid köksbordet. Tankar tänkta i Den Blå Timmen, är ingalunda dystra! Nej, tvärtom... rör de Livet, Gud och Världen... Vadan och Varthän...

 

Augustis ljumma kvällar, fullmåne och stjärnor... Musik någonstans, och skratt... Mina händer under Pappas kavaj, där bak i barnsitsen på pakethållaren, Mammas fladdrande kjol i kvällen, medan hon trampade vid sidan om. Som en viskning i den stilla aftonbrisen, en försynt antydan om den höst som kommer längre fram. Trygg, så trygg jag var. 

 

 

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

 



Rock my soul

 

 

 

Ja, jag skriver självutlämnande.

 

 

Vem stannar annars upp och lyssnar

 

 

i bruset av cup-cakes-bakande latte-mammor

 

 

och hem-blondade tjugisar,

 

 

bland

 

 

shoppingfreaks

 

 

och

 

 

wannebes...

 

 

Att vara naken

 

 

in i själen

 

 

är

 

 

att

 

 

leva.

 

 

Den jag är.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dallas-sallaD del III

Here we go again...

 

Den andre är en paradox (komplex) person. För å ena sidan går bolaget lysande och kunder "är lyriska över konceptet". Och givetvis "händer allt stort efter semestrarna och till hösten..." Den frasen varierar över året (åren), beroende på, vid vilken tid man befinner sig. Är det höst, så händer det stora före Jul. Och befinner man sig kring Jul, så är det antingen efter Trettonhelgen eller till våren... Och hamsterhjulet rullar, fast hamstern é dö'...

 

Men å andra sidan finns det inga produktavtal i bolaget, trots att bolagets firma ändar med orden Products AB...

 

"Ja, jag har läst igenom avtalsförslaget, och Hanna har också sett igenom det. För Hanna är nästan jurist..." När jag ikväll vid middagsbordet, refererade till att jag ju är nästan jurist... ; "Du, jag får så många kommentarer om att det är så jävla löjligt av dig att kalla dig jurist på Linked In. Se till och plocka bort det, va!" Det gick så långt att jag fick ta fram datorn och (be)visa för honom att det inte alls står så på den sajten. I mitt anställningsavtal står bland annat "genomläsning av avtal med mera" - juridical adminsitration. Och det är precis vad som står på Linked In. Men sådan är alltså läsförmågan. Ett plockat ord och uttryck här och där, som han sätter i påhittade sammanhang.

"Om du lade ner tid på annat än att blogga, så kunde du ju tjäna pengar!" Så lät det även då jag för många år sedan var flitig debattör i Sydsvenskan... Vad han inte beaktar, är att det är ljusår mellan våra språkliga färdigheter. Bloggens tillkomst har sitt ursprung i behovet att ha någonstans att ta vägen med tankar och känslor. Samt att vara till stöd och uppmuntran för den eller de som befinner sig i likvärdig situation. Har du läst alla mina inlägg? Från början? undrade jag... Nej, naturligtvis inte...

"Hur fan skall jag göra för att bli av med dig, få dig ut ur mitt liv?" var nästa kommentar. Ja, hade du inte gett mig min nacksakda för att "det jävla huvudet, ändå inte är något att vara rädd om...", så hade min arbetsförmåga inte varit nedsatt. Och hade jag haft det kapital som hör till mig, så hade i alla fall jag varit fri. "Du jag försörjer dig och på så sätt betalar jag av skulden!" Nej, räntan (enligt Räntelag) samt i reverser avtalad ränta är 120 000 SEK / år... Så stora utgifter är inte jag, i form av tak över huvudet och mat för dagen. Jag är tillika den som tillagar maten. Efter uträkning går jag back med nästan 25 000 SEK / år (räntan) samt hela kapitalfordran. 

"Du jag har mailat över detta till mina advokater! Och vet du vad de sade? Vet inte kärringen att hon har sina tillhörigheter i ett rum i detta hus som jag hyr?" I detta en och en halvplans-hus på 170 kvm, har jag det minsta sovrummet och hade jag ett lika stort sovrum som honom, så hade jag sovit bland mina tillhörigheter.

Har aldrig någonsin förr eller annars, mött en sådan genuin missundsamhet. Jag har ärvt min Mormor och Morfar, min Farmor och Farfar. Och även min Mamma och Pappa... Så om jag istället kunde få dessa underbara personer åter... Missundsamheten har rört allt ifrån min uppväxt, mina studier, mina tillhörigheter, min inställning till ordning och reda i bland annat ekonomi och så vidare... Jag var den som förespråkade rejäla amorteringar på villan. Jag var den som var emot leasingfordon. Jag var den som ansåg att ett nystartat bolag skall ha minsta möjliga utgifter... På samma sätt som jag förespråkar vanligt hyfs. "Du é ta mej fan ente klok!" är de ord jag får.

Det är inte länge sedan jag här berättade om att jag sorterat saker, och fått iväg över 30 lådor med saker. Jag har nu kvar sådant som har betydelse för mig. Det står i ett sovrum intill mitt. Ingenting av det finns i köksskåp, övriga skåp och förvaringsmöbler. Här finns inte garderober, så jag har alla mina kläder i väskor. Ändå anser han att jag har för mycket!? Och han verkar inte ge sig förrän jag står utan allt. Så finns det någon som vill köpa mina reverser? Maila mig!

 

 

 



 "Allting löser sig sen'..."

 

 

 



  



 

Illusion

Jag kom att tänka på en sak ikväll, när jag såg ett inslag på Rapport. En man i 60-årsåldern som haft hjärnblödningar, sängbunden och med syrgas med mera elände...

 

Han nekas vårdboende därför att han är för ung. Borde inte vårdboende ha med vårdbehovet att göra? Det är förlegat att tro att olika tillstånd som till exempel stroke, är något som bara drabbar mycket gamla personer. Usch, vilka bilder som visades från den här mannens bostad och hem. Blöjor och skitigt överallt... Blir så illa berörd och tänker tanken att han dessvärre nog inte är ensam i en sådan livssituation. Undrar om någon politiker skulle behöva utstå något sådant? Tror inte det.

 

Jag går vidare i tankarna och kommer fram till att ett allt mer egoistiskt och oempatiskt samhälle, i vilket det gäller att på alla sätt positionera sig, genom makt, kapital, kontakter med mera, i själva verket är konsekvensen av att människor innerst inne är rädda. Rädda så in i helvete, för att på något sätt få sin köpta trygghet rubbad!

 

Vid varje val dyker de upp - orden på affischer och plakat. Just de orden som resterande mandattid, ligger nerpackade. De dammas av, stylas om och fästs på rockuppslag - Trygghet. Välfärd. Vård och Omsorg. Alla skall med. Nya Arbetarpartiet och så vidare. Blått målas rött. Och rött målas blått. Bytt bytt... Verkligheten är annan än detta jippo som i själva verket känns som en firmafest eller kick-off, efter vilken man byter stol och skrivbord med varandra.

 

Vet och känner varje enskild medborgare, att det är tryggt att bli sjuk. Att alla får bästa tänkbara vård. Ingen blir lämnad åt sin ångest i sin egen avföring. Ingen blir övermedicinerad. Det finns alltid bästa resurser för alla som behöver, i alla sektorer. Och är ålderdom något att se fram emot...

 

Ja, då infinner sig ett stort inre lugn hos många människor. Kanske materialism och ytlighet, förlorar sin nuvarande roll som folkets opium.

 

För jag hävdar att en grundläggande välfärd - den som nu saknas - är att investera i ett bestående mänskligt kapital, som ger ringar på vatten, i form av positiva effekter på många plan. För när människan är trygg, blir hon den som Gud avsåg, då han skapade henne / honom.

 

Har lovat mig själv att kommande val, strunta i vad partiet heter (de byter ju ideligen innehåll med varandra) och rösta på det dem som närmast svarar mot, denna grundläggande trygghet.

 

 

 

 

  



 

 

 

 

 

 



Mobilt nät...

Många bäckar små...

 

 

Det kostar mellan 600 och 1 000 SEK

 

att bära hem mat under ett helt år,

 

bara genom plastkassen...

 

 

Kul att tillverka något eget!

 

Vitt bomullsgarn för 29 SEK

 

(200 grams härva)

 

 

Maila genom att trycka på mina

 

kontaktuppgifter,

 

så sänder jag

 

beskrivning!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Only teardrops...

Den här bloggen har sin tillkomst ur tysta tårar och gråtna tårar - den är sprungen ur livet, när det gjort / gör som mest ont - inte minst till följd av en livssituation jag inte själv kunnat påverka. Sorg, Saknad och Tomhet efter förlust, å ena sidan. Finansiell dårskap och bristande empati å andra sidan... Men då och då glimtar av Glädje av Lycka. Jag är sålunda ingen deppargök över lag. "Dumhet och känslokyla, äter sig själv..."

Sedan tidiga skolår, har jag varit en skrivande person som högt uppskattar pennan. Inte bara min egen, för jag slukar böcker när jag tar en i min hand. Är hungrig, vetgirig och öppen för andras visdom, förvärvad av levnadsklokhet och mindfullness. För flera år sedan var jag flitig debattör i tidningen Sydsvenskan (innan någon visste vad blogg var). Då skrev jag om ämnen som ännu berör mig; religion, utbildning, rättsväsende, vård, omsorg, hälsa och sunt leverne... Oftast positiv feedback och en del tyckte jag var modig som inte drog mig för att ta bladet ur mun och belysa kontoversiella frågor, ur ett perspektiv motsatt vänstermedias.

Jönssonligan & Co vill tysta mig, cencurera mig. Nu som då. Uppmanar mig att "hålla käften". Jo, ni läser rätt. "Är du nån' jävla mall för resten av världssamfundet, eller...?" 

 

Nej, jag betraktar mig naturligtvis inte som en mall för hur alla skall vara! Men - jag anser att relationen till andra människor enkelt skall bygga på Den Gyllene Regeln - och då blir det inte svårt att var medmänniska. Vett, etikett och vanligt hyffs är sunda kvalitéer för ett gott umgänge - enkla trivselregler. Ungefär sådana som  man brukar ha i varje skolklassrum och på de flesta arbetsplatser. Man gratulerar till barnbarn, kondolerar vid någons bortgång och så vidare... i synnerhet när man möts i mitt hem, första gången efter åtta år, och detta hänt de senaste åren.

Jag låter mig inte censureras eller regisseras av själsligt och intellektuellt små människor. Faktiskt inte av någon. Sådana brukar tillika ha feghet som signum och kontrollbehov på grund av sitt dåliga självförtroende. Fega människor tänker inte med hjärta och förstånd. De har liksom fastnat i egot. Och allt cirklar kring dem. De kan inte glädjas med andra, de kan inte ryckas med i glädjeyra, de diggar inte när musik och sång går igång, de utbrister aldrig i spontana och hjärtevarma gapskratt, de kramas inte, deras ögon ler aldrig ens när de visar tänderna och hissar upp mungiperna i en konstlad grimas. De är sociala zombies. Missundsamma är de också - använder aldrig någonsin superlativer; "Då har det väl aldrig funnits någon anledning..." Rent konkret är de blängande människor, som ser, utan att kommentera. Emotionellt obstiperade (förstoppade). Men bra på att babbla sinsemellan, som tjattrande apor och ylande hyenor...



 

Som helt tappat kontakten med satteliten

 

 



Dallas-sallaD del II

Efter hastigt gästspel av förståndet, så förpassades Vanheden ut i kylan, för att återvälkomnas efter några dagar... Jojo, så är det.

 

Vanheden skulle köra till Danmark för att ta reda på vad som hänt med hans väntade utdelning gigantus. Allt medan Basen noterade att nämndes fordon stod i viloläge på densammes uppfart, många mil från grannlandet i väst. Till detta fanns naturligtvis den finaste av förklaringar - Vanheden hade transporterat sig med annan bil, för att inte anlända i en vanlig svenssonkärra... Näpp!

 

Jag har (inte minst för min egen husfrids skull), kommit med kreativa förslag om vikten av skrivna avtal liggande i bolaget, då avtal utgör en väsentlig del av ett bolagsvärde. Ända sedan mitten av 90-talet har jag bistått med råd beträffande ekonomi och företagande. Men ingenting av vad jag sagt, har någonsin hörsammats. Och det var och är uppenbart så, att det finns människor som inte vill följa praxis och spelregler, för skötsel av ett bolag. Känns häpnadsväckande att en person hellre sitter på rumpan, i lååånga telefonsamtal om vad som komma skall i form av manna från skyn... än absorberar goda råd och ekonomisk kompetens. 

 

Det blev för ett antal dagar sedan samåkning till vårdcentral, någon mil bort. Jag har fått besvär med ett knä. Och han skulle förnya recept och tala med läkare om själsliga ting. Min akuttid hos läkaren låg tjugo minuter efter hans. Nästan en timme senare var det min tur - knappt fem minuter fick jag. På återväg i bil, fick jag höra att; "Nu kommer hela samhället att sättas in, för jag har det så svårt..." Som världens queen of drama, slängde han orden åt mig. Hallå, hur gick det med ditt knä...? fick jag inte höra. Jag väntar på röntgen. Känner ingen som kan ta plats som han! Ingen är viktigare! No one! (Läs tidigare inlägg om narcissism). Och finns det något annat jag är trött på, så är det copycats... I synnerhet när det spelas på ens känslor. Käre Pappa gick ju bort i sviter av malignt melanom. Och läkaren berättade att melanomet var "en fyra" - vilket betyder att det ligger så långt ner i vävnadena att det når blodbanorna. Djupast tänkbara. För ett antal månader sedan berättade HK att hans syster fått opererat bort ett malignt melanom och att "det var en sexa" (?!) Oj hur mår hon nu då? frågade jag. "Hon är på semester i Afrika..." Ja, nu är det ju så att en fyra är benämning för djupast tänkbara placering. Och Afrika är kanske inte dit man reser i ett sådant läge...

I övrigt har jag bestämt med mig själv att aldrig mer vara hjälpsam genom att ställa min penna eller andra kunskaper, till förfogande, utan att mitt namn vidhäftas! Ena stunden kallas jag "idiot och nolla som inte förstår..." för att i nästa stund smickras, då mina tjänster behövs. Jag har synat bluffen!

Mina kvällar är inte så kul precis. Ingen kommunikation. Aldrig ett samtal om livet och människorna. Inga frågor om hur mina tankar då och då går, beträffande känslor av tomhet och saknad, efter mina Förälrar. Överhuvudtaget inget djupare och reflekterande resonemang. Nada. Nej, det gäller att ha monopol på uppmärksamhet, allt ifrån krav på ständigt god åttatimmars sömn, krämpor i kropp och själ, samt förståelse för ekonomisk situation, som är logisk följd av bristande kunskap.  

I luften krävs flygcertifikat, på vägarna körkort, på havet skepparexamen, för vapen vapenlicens, för jakt jägarexamen... Så för att driva ett bolag med allt vad det innebär, borde det krävas  fundamentala kunskaper. Oj, vad samhället skulle spara, genom att undvika konkurser / arbetsinsatser i rättsinstanser. Vilket stort mänskligt lidande som skulle kunna undvikas, till följd av lån och borgensåtaganden med mera.  Bara genom att granska och certifiera dem som önskar driva bolag.

 

 

 

 Inför företagar-körkort, för att få ett f-skattebevis,

annars kan vem som helst...

 

 

 

 

 

 



Underbara dagar...

Promenad i Kullabergs naturreservat

 

 

 

 

 

 

 

 

Middag (Sole Meuniere) Mmm...

Grand Hotel i Mölle

by the sea

 

 

 

 

 

Promenad i Slottsparken i Malmö

 

 

 

 

 

 

Vy över Malmöhus fästning...

 

 

 

 

 

 

 

 

... för att besöka Slottsträdgården...

 

 

 

 

 

 

 

... och där avnjuta läcker räksmörgås...

 

 

 

 

 

 

... i angenämt sällskap och ljuvliga omgivningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Dallas-sallaD

Realty-serier, doku-såpor och andra sopor är populära teve-förströelser - liksom förnedringsteve med tresits-jury...

 

Jag har det bra förspänt (?), för jag behöver aldrig öppna teven för att se sådant. Har hela combon omkring mig!

 

Projektandet fortgår, business as usual. Den senaste "stjärnan" (stolp-skottet) dök upp efter att servat fd svärmors och svärfars värmepump. På något sätt, tussade lilla mamma ihop denne juppie med sonen. Äpplet faller inte långt från päronträdet (ett tidigare inlägg). Jippie, sade sonen och vips blev de ett par. Lysande, svarade finansgeniet (nyligen dömd för bokföringsbrott).

 

Vad gör en guldtorsk som möter en annan guldtorsk? Jo, det beskrev jag i B 2 B - Den pekar högt upp i luften och har alltid himlen runt hörnet... I detta fall (som i all andra fall...) väntas en stor utbetalning, stort hemlighetsmakeri, massor av dimmor som aldrig skingras... Internationella storbanker som sitter i kufiska möten för att trycka på knappen så att miljonerna flödar. Och - alltid i sista stund - någon som blivit av med koden. Någon som var tvungen att resa till en annan hetluft. Ja, har man en sådan fiskehistoria i bagaget, då gäller det att smida medan betet blänker...

 

Så denne smartguy (Vanheden) försågs snabbt med dator, telefon, och jättetjuuusiga visitkort. Wow! Avsaknaden av det indragna f-skattebeviset, ett minne blott! Arbetsrätten skiljer sig från annan avtalsrättslig lagstiftning, genom att ett muntligt avtal gäller, liksom ett konkludent agerande. Det betyder att anställning föreligger om det framstår som en viljeyttring från båda parter. Ja, skänker man någon kontorsutrustning och tryckta visitkort, ser det onekligen ut som om ett slags anställningsförhållande föreligger eller kommer att föreligga... 

 

Storkovan uteblir. Lögnerna hopar sig. Och i vanlig ordning är det jag som är idioten. Det är jag som minnsann skall stå där med lång näsa när HK visar fram kontoutdraget med alla nollor... Nja, igår klev ett medelålders par in på tomten, medan basen för basset, rensade bort ogräs (dock inte bland sina partners). De såg bekymrade ut. Med all rätt! Vanheden knackar på hus med värmepump, tvingar sig till att serva pumpen. Kräver betalt och lämnar handskrivet kvitto i basens bolagsnamn - men med sitt eget bank-kontonummer. Käckt, va? Arbetsgivare har principalansvar.

 

Kommer Vanheden att åka ut? Eller kommer han att lyckas hålla i sin födkrok, med hjälp av ytterligare falsarier?

 

To be continued...

 

 

 

Kaka söker maka...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

To be or not to be...

Så fel det är att tro att Saknad efter bortgågna närstående, blir lättare att bära med tiden... Det är inte så. Första året visar omgivningen hänsyn. Men därefter... förväntas man ha rest sig upp, borstat av sig och gått vidare. Ja, tiden går ju och på något vis går man vidare. Men inte alls på samma sätt som förut. För i takt med att tiden går, så händer olika saker, av stort och smått, som man / jag önskat dela med dem jag Saknar... Barn som gift sig, barnbarn  med mera... Jag kan fortfarande efter två år, få den där känslan av plötslig lust att ringa Mamma och Pappa för att fråga hur de har det och för att berätta något... Denna känsla uppstår och försvinner på någon sekund. Fantomsmärta / känsla... Ja, precis så! Även om de Kära amputerats bort... så är känslan kvar. De fattas mig! Och jag får bita mig i tungan för att inte skrika ut orden.

 

Lite enklare och lite lättare skulle det kännas att ha en hand att hålla, när den där tomheten plötsligt infinner sig. Det räcker med ett foto, ett brev, ja precis vad som helst, för att väcka associationer och tankar... Vissa dagar klarar jag bättre än andra. Det går upp och ner. Man pendlar mellan hudlös och tunnhudad, vad känslor beträffar. Och man får en förändad syn på livet och människorna. Sorterar ut det som är mest väsentligt. Skippar skitsnacket.

 

Det är således som att blicka in i något fullständigt galet, att dagligen behöva ta del av HK´s projekt, koncept, och Tomtens alla namn, som i sin tur inväntar den storkova som skall frälsa och slå världen, framförallt mig, med häpnad... Att opponera mig eller visa mitt förakt för detta, sanktioneras med agg, hån, eskalerade lögner, ännu mer stupiditet och epitet jag här inte tänker återge. Hur läker man under dylika omständigheter?

 

"Du har själv valt", sade mig någon... "Du har själv valt..." Har jag? Orden bränner... Är livet verkligen svart eller vitt?

 

Hur fria är våra val? För är det inte så att det är få människor förunnat att vara totalt oberoende av livsomständigheter som påverkar hälsa, ekonomi, geografi, med mera... ? 

I förmiddags kom besök - före detta svärmor och svägerska. Har inte sett dem på åtta tio år... "Hej Hanna, det var länge sedan..." och så kindpuss i luften... Ok, nu kanske det kommer, tänkte jag - kondolerandet. Ånej. Nästan ett decennium har gått. Mamma och Pappa gick bort för två år sedan. Och jag har fått två barnbarn. Hur svårt är det att säga "Hej Hanna, det var länge sedan... Det har hänt mycket under dessa år. Först vill jag beklaga bortgången av dina föräldrar. Och jag vill gratulera till barnbarnen. Finns det möjligtvis något foto av dem...?" För även om orden inte kommer från hjärtat, så hör det till god ton att säga något sådant.

Jag finner det svagt att en farmor i mer än mogen ålder, efter alla år, inte ens frågar hur det är med sina egna barnbarn? Men, som i vanlig ordning kommenterar hemtextilier och golvplattor. Vad som föranlett besöket, har jag ingen egentlig vetskap om. I Norra Halland var boendet mer out of reach, än nu. Så...

... i beaktande av uteblivna kondoleanser (normalt beteende) och noll frågor om barn och barnbarn, får presumeras att det helt enkelt handlade om ren och skär nyfikenhet.

Mitt val? Nej. 

 

 

 

 Kraft