Min Far och jag...

Våren är här även om det är kallt. Och nattetid mycket kallt. Har för en vecka sedan haft tranor på fältet en bit utanför köksfönstret. Och några dagar senare hördes lärkan på samma plats. Tänk vad ljud och dofter kan ta en bakåt i tiden. Även ljus. Det kan vara en alldeles speciell dager en tidig sensommarmorgon i slutet av Augusti. Det guldgula ljuset som återspeglas på fur och björk, doften av bränd halm från åkrarna. Fuktig jord och mogen grönska. Då vill jag bara vara... ett med allt detta underbara.

 

Lika gott är det att vandra vid havet, i brytningstiden mellan vinter och vår... Gå där i det torra strandängsgräset... Lyssna på tystanden, ta djupa syrerika andetag, njuta brisen mot kinden och i ljuset vid horisonten, ana... en kommande vår. Som fyller sinnena till bredden, med hopp och längtan efter helhet... 

 

Min Käre Pappa och jag brukade promenera vid Lillhagens strandängar, då jag var barn. Vi sade inte mycket. Det behövdes inte. Vi gick där som både åskådare och deltagare i en underbar verklighet, som inte lämnade något att önska. Vandrade där och bara njöt - total mindfullness - och emellanåt gav vi utlopp för den inre glädje och lycka vi erfor av att få uppleva detta paradis på jorden, och plötsligt tjöt vi likt Ronja, då hon brast ut i sitt vårskrik. Solen värmde i ryggen och lärkan drillade. Vinden lekte i de höga kastanjernas kronor och från Mormors kök kom ljuvliga dofter av söndag-middagens tillagning. På kökstrappan satt de två katterna Nalle och Elof och lapade sol.

 

Ibland var det cykelutflykt till Farmor och Farfars stuga på Jägershill. Då åkte jag i barnsits på Pappas pakethållare. Vad tryggt det kändes att sitta där efter en hel dags lek på stugan. Jag brukade stoppa in mina händer under Pappas tweedkavaj, och vaggas till en behaglig sömn, av det jämna och regelbundna trampet. I kvällsluften doftade det annalkande vårregn och mellan husen hördes koltrastens försommarkvällssång eka i den blå skymningstimmen... Alla årstider med sin charm. Var det vinter, eldade vi i fotogenkamin och så hade vi med oss smörgåsar med gräddost och leverpastej med ättiksgurka, kaffe och till mig, varm choklad. Pappa var smörgåsexpert i alla år. Ingen kunde bre så goda smörgåsar som han! 

 

På kvällen efter bad och pyamaspåklädning, hade vi en vana under några år, att alltid spela ett  par parti Fia med knuff, innan jag lade mig för att be aftonbön. Varje kväll samma sak; Fia med knuff, Gud som haver och så sjunga Tryggare kan ingen vara... sedan sova gott.

 

Och ja, jag har haft en lycklig barndom, även om jag växte upp med en Mamma som insjuknade då jag var i åtta, tioårs-åldern. Vi blev en liten nära familj, i vilken det alltid funnits Kärlek i massor. Liksom uppmuntran och bekräftelse. Det kan de facto vara en rikedom att tvingas skala bort oväsentligheter och ta till vara tiden och ögonblicken. Som barn har jag blivit lyssnad på och delaktig i samtal och göranden. För att vardagen skulle fungera, var det nödvändigt med samverkan och gemenskap i det mesta.

 

Käre Pappa var en varm person, intellektuell, finstämd och mycket bildad. Han hade humor och en spiritualitet utöver det vanliga. Kunnig i sitt yrke och respekterad. Han kunde allt om klassisk sång och musik. Och han kunde allt om ur, kameror och fotografering. En klassiskt estetisk virtuos. Det var Pappa.

 

Saknad och Tomhet har inte blivit lättare... Nu är allting ett faktum - en insikt som emellanåt slår mig med sådan full kraft att jag tror jag skall falla till marken av smällen. Både Mamma och Pappa var inte bara underbara Föräldrar - de var minst lika goa' Morföräldrar... och Medmänniskor. Det blev mycket focus på Pappa i dessa rader. Beroende på att jag vakande i morse, efter att drömt väldigt intensivt om just Pappa. Och kanske kommer det ifrån det undermedvetna, detta att det börjar bli vår och jag minns hur Pappa njöt av våren, på samma sätt som jag själv... Det känns så fruktansvärt svårt att tänka sig att de båda - Mamma och Pappa - inte längre är med... "Det är normalt att mista sina föräldrar..." Ja, det är det. Men hur man upplever denna förlust, kan kanske vara avhängigt av hur mycket man svetsats samman och även hur man själv som vuxen, haft och har det i exempelvis ett dåligt äktenskap - med partner utan förmåga till kommunikation och reflekterande eftertanke. Och har man då inte heller några syskon, så blir ens föräldrar mer än föräldrar... som vänner.

 

Det går inte långa stunder utan att känslan av tomhet, påminner...

 

På radion spelas nästan dagligen en Magnus Uggla-låt som är så klockren - Min Far och jag...

 

 

 

Älskar Dig Pappa...