Äpplet faller inte långt från päronträdet

Att visa hjälpsamhet och omtanke, är för mig något naturligt. Jag mår bra när jag kan hjälpa till. Känns som själva givandet ger mig en inre tillfredsställelse av värme och glädje. Och jag hör till dem som blir väldigt generad över att få något. Detta har jag med största sannolikhet, hemifrån. För exat så var ju också mina Älskade Föräldrar.

Det var efter förlusten av dem, som jag startade denna blogg - om försöken att finna och att gå vägen tillbaka efter förlust av mycket Kära närstående. Sorg, Saknad och Tomhet är initialt de känslor som fyller tanke och känsla helt och hållet. Sedan sjunker de in, bit för bit... Men - det är inte något som "går över". För hur ofta hör man inte korkade uttryck som att "ta sig igenom sorg" eller "låta sorgen gå över"? Som tandvärk ungefär. Sorg förutsätter Kärlek. Den som Älskat (Älskar), känner tung sorg vid förlust.

 

I bloggen skriver jag om sådant som på något sätt berör mig, från smått till stort. Från diskmedel med dubbla miljöbudskap, till min syn på vapen... Visst kan man läsa enstaka inlägg. Men helheten - den jag är - finns i alltsammans.

 

Ingen torkade mina tårar eller tog min hand när sorgen brände som värst då sänbordslampan släckts. Den Andre har bistått mig med praktisk hjälp. Burit saker vid tömningen och sorterandet av mina Föräldrars bostad. Men medmänsklig tröst, trots det Mamma och Pappa gjort för vederbörande? Trots att de hånats och vilseförts och som Mamma utryckt det "tagit av sig, och gett sin sista skjorta", med förespeglingar om att någon gång återfå, inte vad de givit, utan vad de enligt överenskommelse lånat ut. Nej, ingen tröst. Inte ens ett kondolerande, från dem som alltd varit snabba att upplysa sin omgivning med "hur man gör". Åtskilliga gånger har de träffat Mamma och Pappa, smilat och skakat hand, lekt sociala och högborgerliga, fullt medvetna om vad mina Föräldrar ställt upp med.

 

När deras egna anhöriga och närstående gått bort, har jag kondolerat. Därför att jag inte sätter mig över Döden, inte tror mig kunna köpslå med Döden eller leka Gud, genom att fråntaga andra dess möjlighet att sörja och att sörja klart. De är medvetna om mina Föräldrars betydelse för mina nu vuxna barn. Men inte heller till dem har de framfört kondoleanser, som mist sin Älskade Mormor och Morfar. Det är så fult, att jag saknar ord... Att vara en slags personer utåt, och motsatsen i det fördolda.

 

Att kondolera betyder, att man beklagar Sorgen och man beklagar Förlusten, vilket har innebörd för den sörjande. Men också och framförallt är det ett sätt att visa den bortgågne, respekt. Så dessa självutnämnda gudar, har med sitt ruttna beteende sagt, att; "Vi skiter i din smärta och vi skiter fullständigt i att visa din pappa, någon respekt..." Till mina Föräldrars begravningar, kom inte heller några blommor från dem. Bara tystnad. En elak jävla tystnad.

 

Igår frågade jag Den Andre vad som föranlett detta beteende, att de sände Pappa ett kort, när Mamma gick bort, men inte till mig? Och att de inte sände mig något kort eller ens ringde, när sedan Pappa också gick bort? Inte ens till barnen.

 

Svaret;"De säger inget därför att de tycker att de inte känner dig". Det är ett mycket märkligt uttatalande med tanke på att de aldrig någonsin bett mig berätta om min barndom, uppväxt eller ens bett mig (med tanke på att Pappa var flitig amatörfotograf), om det minsta lilla foto av mig som liten flicka. Aldrig frågat hur jag känt eller tänkt, vid något tillfälle. Utan de var avmätta, granskande och ytterst nyckfulla, vilket medförde att hur man (jag eller barnen) än gjorde, så låg alltid negativ kritik och lurade i vassen.  

 

 Andra delsvaret;"Vi vill ju bara bli av med dig, fattar du inte det, är du så jävla trög i ditt huvud, eller...?"

Varför behandlas jag som privat fordringsägare, sämre än vore jag ett kreditinstitut? Varför är privata lån, något som "skall lösas sedan", som förväntas blekna med tiden, något som successivt skall rinna ut i sanden och som helst skall avskrivas? Det är en total katastrof att ha berövats det som skulle utgöra trygghet, exempelvis vid sjukdom eller skada. Så varför förvänta mig good behaviour... och sådan lyx som medmänsklig tröst? För den som går i borgen, går i sorgen. I mitt fall - i dubbel bemärklese. 

 

 

 Skärtorsdagen 2013