Räfst och Rättarting

Jag hade en gång ett Hem, och det var inte för länge se'n... Ett Älskat och Fint Hem. Knappt ett decennium sedan...

 

Genom N N's val och omdöme, har åtskilliga clowner och trollkonstnärer, passerat revu. Listan kan göras lång över dem som framträtt på estraden, och i sina nummer gjort utfästelser som inte ens en lobotomerad höna skulle reflektera över...

 

Den som var upprinnelsen till Förlusten av Hemmet, hette och lär fortfarande heta Bengt Ola V, då bosatt i Kävlinge, ett litet samhälle nordost om Lund i Skåne. Notera initialerna... BOV. Densamme haffade N N på sin väg till garaget med bilen, där det då aktuella kontoret och hans "bostad" låg. Och vips var de ett företagar-par. BOV'en utlovade i bästa Nigera-brev-anda, delaktighet i ett 32 miljoners EU-projekt baserat på "komposteringsteknik".

 

Jag svarade när telefonen ringde hemma en kväll; "Godafton, mitt namn är Bengt V. Jo jag ringer i anledning av att jag söker N N och undrar om han möjligtvis finns tillgänglig? Jasså, inte det. Nå, då ber jag Er, att vänligen framföra att jag ringt och sökt honom, samt en önskan om en fortsatt angenäm kväll. Adjö, adjö..." Artighet är trevligt. Men detta lät verkligen inte som en väluppfostrad person, snarare som en tillfällig bottom-kisser, ute efter att gynna sig själv. Här ringde i alla fall alla mina varningsklockor.

 

Och han skulle komma att hänga med det kommande året. Året då allt, precis allt, rasade samman. Vi alla (jag och de då nästan vuxna barnen) såg med en gång vad som höll på att hända. Det var inte så kul på en skala att få så mycket skit och elände för att säga sanningen... Varje vecka skulle de 32 miljonerna utbetalas, allt medan BOV'en satt på arslet i sin hyreslägenhet, rullade cigaretter och spelade på hästar, och fick N N att springa sina ärenden. BOV'en satte stenen i rullning och lutade sig bekvämt tillbaka. Man skall kanske inte döma folk efter deras yttre. Men... jo, det skall man! Imagine... en sliskig vattenkammad gubbstrutt, omgärdad av sin egen tobaksrök från filterlösa hemrullade stinkpinnar... adderat med oklippta naglar på nikotingula fingrar, ideligen nervöst harklande sig. That's our man. Så som man tänker sig en "gammaldags A-lagare", som använder överdrivna artigheter i sitt tiggande om några slantar "till bussen" (T-röd). 

 

Men nu var det inte "en spänn till bussen" han var efter. Han behövde en fungerande livlina. Någon som försörjde honom och tillika betalade hans gamla skulder. Hej och hå, vad det betalades åt honom! För varje Tisdag var det utbetalningsdags av de stora pengarna. Men, det visade sig alltid komma något emellan; EU-konsulten var plötsligt på väg till något annat land, det fattades någon stämpelavgift, det fattades en liten korrigering av en avgift, det hade plötsligt dykt upp en gammal skuld som först behövde saneras, det var datatrassel, det var något möte, det var någon detalj i ansökan som först behövde granskas... bla, bla, bla, bla, bla...  und so weiter...

 

BOV'en levde ju gott under denna tiden, alltid försedd med ihoptiggda fickpengar, till sprit, till julmat, till bensin... och någonting blev lidande... Som jag har känt skam för allt detta! Som jag har skämts! Känt det hela som ett nederlag! Men - så har jag sakta insett att - det är ju för sjutton inte jag som skall skämmas!!!
 

I det Älskade Hemmet, blev det kännbart. Telefonin stängdes. Gasen som värmde huset, stängdes. Jag har som mest levt utan värme i nio månader. Sovit i militärt underställ, filtar, täcken dubbla sockor med mera. Vattentillförseln försågs med en så kallad strypbricka, som medförde att det rann vatten som max, i en mycket tunn liten stril... Kallt vatten enbart. Och jag har varit utan elektricitet i en hel månad. Känn på den! Hur lagar man mat? Jag hittade en gammal fondue-gryta och rödsprit. Det fungerade hjälpligt. Koka vatten, makaroner, "steka" färdiga köttbullar. Så tillbringade jag Midsommarafton 2005, medan N N var med de sina och mina Älskade Föräldrar kom till mig. De led. Så in i helvete. I våra bedömningar av andra människor, utgår vi undermedvetet från oss själva. För är ärlighet, kunskap, ansvar och undersökningsplikt, något vi själva tillämpar, så förväntar vi oss detsamma av andra vuxna individer. Då går man inte på hörsägen, utan gräver själv fram fakta, plockar fram i dagsljus och granskar det man finner...

 

En mycket plågsam tid följde. Huset - Hemmet, var på väg att behöva säljas executivt. För undvikande av det, blev det underhandsförsäljning. Herregud, vilken förnedring! Medan Bengan - BOV'en i Kävlinge, försett sig med ny hästtransport, lastbil, mat och värme...

 

Det blev mycket hastig flytt från södra landsänden... och på resans gång har det funnits flera BOV'ar. En till skåning, som efterträdde Bengan, skall få sitt namn redovisat här; Mikael E i Södra Sandby; En retaderad och debil liten fegis, som - håll i er - påstod att han, tillsammans med N N, skulle få ansvaret för hela HP's support och en budget om 700 miljoner... Nänä, jag skojar verkligen inte! Vid denna tidpunkt insjuknade jag akut  i bukhinneinflammation och blodförgiftning. Sannerligen ingen angenäm upplevelse att svårt medtagen och matt, komma "hem" till en bostad i samma skick som då jag med ambulans, lämnade den. Inte någonting var fixat, därför att detta HP-projekt tagit all tid - en herrans massa telefonsamtal med nya turer och ny förhalande "information" och sedvanlig idiotförklaring av mig som "supernolla som inte fattar hur stor detta blir..." Vad är ett människoliv värt i jakten på guld och gröna skogar?

En annan är Sven-Åke S i Uppsala som genom N N, fick mina Älskade Föräldrar att betala 50 000 SEK, för ett dåtida aktiekapital, till ett bolag han satte sig själv i. Han återbetalade 6 000 SEK av denna summa. Trots upprepade påpekanden, struntade han i att återgälda resten av detta. Inte ens hans vetskap om mina Föräldrars bortgång, fick honom att reflektera. En bland flera andra, som till exempel "miljardär i stor koncern och kontaktförmedlare", "affärsmän",  "forskare", "konsulter", "filmproducent", "projekt i Dubai", "projekt i Abu Dahbi", "Fond i Wien" med flera med flera...

Sammanfattande för alla dessa arbetsskygga tiggare i varierande förpackningar, är total avsaknad av empati. Men oj, vad de kan ömka sig själva i jakten på andras slantar.

  

 

Låter något för bra för att vara sant, då är det så!


UP YOUR'S!

 

 

 

Äpplet faller inte långt från päronträdet

Att visa hjälpsamhet och omtanke, är för mig något naturligt. Jag mår bra när jag kan hjälpa till. Känns som själva givandet ger mig en inre tillfredsställelse av värme och glädje. Och jag hör till dem som blir väldigt generad över att få något. Detta har jag med största sannolikhet, hemifrån. För exat så var ju också mina Älskade Föräldrar.

Det var efter förlusten av dem, som jag startade denna blogg - om försöken att finna och att gå vägen tillbaka efter förlust av mycket Kära närstående. Sorg, Saknad och Tomhet är initialt de känslor som fyller tanke och känsla helt och hållet. Sedan sjunker de in, bit för bit... Men - det är inte något som "går över". För hur ofta hör man inte korkade uttryck som att "ta sig igenom sorg" eller "låta sorgen gå över"? Som tandvärk ungefär. Sorg förutsätter Kärlek. Den som Älskat (Älskar), känner tung sorg vid förlust.

 

I bloggen skriver jag om sådant som på något sätt berör mig, från smått till stort. Från diskmedel med dubbla miljöbudskap, till min syn på vapen... Visst kan man läsa enstaka inlägg. Men helheten - den jag är - finns i alltsammans.

 

Ingen torkade mina tårar eller tog min hand när sorgen brände som värst då sänbordslampan släckts. Den Andre har bistått mig med praktisk hjälp. Burit saker vid tömningen och sorterandet av mina Föräldrars bostad. Men medmänsklig tröst, trots det Mamma och Pappa gjort för vederbörande? Trots att de hånats och vilseförts och som Mamma utryckt det "tagit av sig, och gett sin sista skjorta", med förespeglingar om att någon gång återfå, inte vad de givit, utan vad de enligt överenskommelse lånat ut. Nej, ingen tröst. Inte ens ett kondolerande, från dem som alltd varit snabba att upplysa sin omgivning med "hur man gör". Åtskilliga gånger har de träffat Mamma och Pappa, smilat och skakat hand, lekt sociala och högborgerliga, fullt medvetna om vad mina Föräldrar ställt upp med.

 

När deras egna anhöriga och närstående gått bort, har jag kondolerat. Därför att jag inte sätter mig över Döden, inte tror mig kunna köpslå med Döden eller leka Gud, genom att fråntaga andra dess möjlighet att sörja och att sörja klart. De är medvetna om mina Föräldrars betydelse för mina nu vuxna barn. Men inte heller till dem har de framfört kondoleanser, som mist sin Älskade Mormor och Morfar. Det är så fult, att jag saknar ord... Att vara en slags personer utåt, och motsatsen i det fördolda.

 

Att kondolera betyder, att man beklagar Sorgen och man beklagar Förlusten, vilket har innebörd för den sörjande. Men också och framförallt är det ett sätt att visa den bortgågne, respekt. Så dessa självutnämnda gudar, har med sitt ruttna beteende sagt, att; "Vi skiter i din smärta och vi skiter fullständigt i att visa din pappa, någon respekt..." Till mina Föräldrars begravningar, kom inte heller några blommor från dem. Bara tystnad. En elak jävla tystnad.

 

Igår frågade jag Den Andre vad som föranlett detta beteende, att de sände Pappa ett kort, när Mamma gick bort, men inte till mig? Och att de inte sände mig något kort eller ens ringde, när sedan Pappa också gick bort? Inte ens till barnen.

 

Svaret;"De säger inget därför att de tycker att de inte känner dig". Det är ett mycket märkligt uttatalande med tanke på att de aldrig någonsin bett mig berätta om min barndom, uppväxt eller ens bett mig (med tanke på att Pappa var flitig amatörfotograf), om det minsta lilla foto av mig som liten flicka. Aldrig frågat hur jag känt eller tänkt, vid något tillfälle. Utan de var avmätta, granskande och ytterst nyckfulla, vilket medförde att hur man (jag eller barnen) än gjorde, så låg alltid negativ kritik och lurade i vassen.  

 

 Andra delsvaret;"Vi vill ju bara bli av med dig, fattar du inte det, är du så jävla trög i ditt huvud, eller...?"

Varför behandlas jag som privat fordringsägare, sämre än vore jag ett kreditinstitut? Varför är privata lån, något som "skall lösas sedan", som förväntas blekna med tiden, något som successivt skall rinna ut i sanden och som helst skall avskrivas? Det är en total katastrof att ha berövats det som skulle utgöra trygghet, exempelvis vid sjukdom eller skada. Så varför förvänta mig good behaviour... och sådan lyx som medmänsklig tröst? För den som går i borgen, går i sorgen. I mitt fall - i dubbel bemärklese. 

 

 

 Skärtorsdagen 2013

 

 

   

 

 

 



Law of Attraction

Efter guidning av andlig vägledare, i vad som kallas Law of Attraction, har flera aha-upplevelser nått mig. Det var rena slumpen (eller var det Ödet?) som gav mig nyfikenhet samt modet att våga språnget mot att låta mig "kartläggas". Jag förhöll mig skeptisk. Men - medger många sanningar...

 

Det kan låta banalt att man måste älska sig själv (vara snäll och tillåtande mot sig själv), för att kunna älska någon annan. Men det är både djupare och mer komplicerat än så. Fast å andra sidan ganska enkelt - med insikten om den vida innebörden.

 

Vad som brukar benämnas personkemi, syftar till den biokemiska kemi som uppstår då två personer möts. Men det finns även en andlig - sinnlig - "kemi". För är Du i ett behövande state of mood, när Du möter en potentiell partner, så appelerar det just dessa känslor hos partnern, och vips tror Du Dig ha funnit en soulmate. Tillståndet hos partnern kan komma att eskalera, vilket medför att ger Du lillfingret, så sitter snart hela armen och mer där till, fast i hans (kan lika gärna vara hennes) hjälpbehövande grepp. Som den empatiska person Du är, vill Du naturligtvis ge och ge och ge... och Du dräneras även på den energi-bank som är till för Dig själv, för att bibehålla Dig i ett helt tillstånd.

 

Våra tankar formar oss. Och även om vi är flockdjur så behöver vi återkommande me-time for recover, på vars och ens egna villkor. En stund i skogen eller vid havet - komma i kapp oss själva, våra tankar och känslor. Vi behöver bli behandlade med respekt. Och vi behöver balans. För om vi dagligen får höra hur värdelösa vi är, av en enda person, som också är den ende vuxne i närheten - då skadar orden. Men - finns utöver denne negative person, även någon / några som berättar för en, hur bra och duktig man är, då föminskas den negatives skadeverkningar rejält.

 

Mitt senaste inlägg fick mig att stänga ner bloggen. Det gjorde ont att skriva det, och ännu mer ont att läsa. Ändå kändes det nödvändigt, för att se... och för att kanske i någon mån kunna hjälpa någon - genom att berätta om något som kanske förekommer hos andra - oftast kvinnor - systrar. För detta med empati och empati som utnyttjas, är ett kvinnligt tillstånd. Loving and carrying... Kvinnor förväntas vara hängivna och bränna ut sig själv för att bistå andra... Kvinnor förväntas vara starka även om de skall hålla sig på mattan... Kvinnor förväntas av en del män, vara självuppoffrande Florence Nightingale... förväntas brinna för sina uppgifter... Och förväntas tolerera dubbla budskap - "Var självständig men beroende..." 

 

Kvinnligheten är Livets urkraft. Starkare än något annat. Och den som verkligen älskar oss, ser oss så som Gud avsåg då Han skapade oss.

 

 

 

"Mood has to be controlled, otherwise it's Your master"  

 

 

 

 

 

 

 

 

Ulv i fårakläder - Mindfucker

Undrar hur stort mörkertalet är beträffande antalet kvinnor (förmodar jag att det i huvudsak är) som lever under samma tak som en man, som mycket långsamt och egoistiskt skickligt, beskurit henne ett normalt fungerande liv? Som genom sin egen litenhet, sina egna brister - främst intellektuella och emotionella (men även ekonomiska) - byggt upp en kontrollfunktion, som är gigantisk.

Hur många kvinnor betraktar livet genom en osynlig men mycket kompakt vägg eller mur...? Hur många har en livsterrorist i sin närhet? En person som av yttre betraktare, i all hast, och som värst kan upplevas som fjant - men som i själva verket är en despot av gigantiskt mått. Inte genom att sprida det dagliga fysiska våldets budskap, men genom långvarig och systematisk isolering av sitt offer...

Han förväntar sig ständig särbehandling och vid möten med nya kontakter radar han upp sina problem, oavsett de handlar om sådant som sömn, stavningsproblematik eller penningbekymmer och anledningar till dess uppkomst. Låter ju oförargligt. Men analyserar man framställningen, är den genialisk. Deklarerar man grava sömnstörningar, så måste omgivningen ta specialhänsyn. Och deklarerar man stavningsproblem, så tar någon annan på sig administrativt ansvar. Kryddar man då med penningbekymmer, så förväntas ännu mera hänsyn, extraordinär förståelse och sist men inte minst, total ansvarsbefrielse, och som grädde på moset träder eventuellt någon ekonomisk hjälpare fram. Alltsammans paketerat i camouflage-klädnad à la viljelöst offer. Tala om koncept! 

På hemmaplan krackelerar ibland, den utåt hållna fasaden. För någonstans "måste" ventilen öppnas. Och då pyser alla tänkbara märkligheter ut. För om en utåt-roll upprätthålls, så upprätthålls - om inte en roll - så även en hemma-attityd. Den attityden innebär en uppvisning i att det är hans sinnestämning och allmänna mående som regerar. Det liksom ligger i luften och är inte alltid något som är uttalat. Snarare en konsekvens av det oskrivna kravet på enkelriktat hänsynstagande, enligt de i ovan stycke redovisade tre punkterna - ställ-inga-krav-på-mig-budskapet - är lege lata.

Hur allt detta rent konkret tar sig ut, kan säkert variera. Men tidigt i relationen läggs stor tonvikt på ett begränsat umgänge med andra än familjemedlemmar. Befinner Du Dig i den fas i livet med stor focus på uppväxande barn, tar det tid och energi, och isoleringen märks inte förrän den är ett faktum. Med skicklig pojicering - sin vana trogen - slipper han konfronteras med sina egna sociala umgänges-brister, och lägger skulden på Dig. Det är Ditt fel att ingen vill umgås med er, det är Du som skrämmer bort alla vänner och bekanta. Även en stor "hjälpsamhet" med ärenden, körningar och så vidare. Det ger stenkoll.

Fabulerandet som syftar till att lyfta honom, höjd över alla tvivel om varande enstöring, känner inga gränser. Allting är alltid andras fel, men hans förtjänst. För han är inte total enstöring, utan hans livsvillkor handlar om att göra en människa till en del av honom själv. Han kan inte inordna sig i en vanlig normal relation, framförallt inte dela på det ekonomiska ansvaret, han lyssnar definitivt inte på Dina råd om vikten av att sammaställa budget, bygga buffertsparande och leva i konsensus i dessa frågor. För honom är det viktigt att köra sitt eget race - i relationen. Han selekterar ut sådant som gynnar honom och skänker honom en slags vardagstrygghet, men tänker inte ens tanken på om Du gynnas av vad han gör. Det finns inte på kartan.

Genom de "grava sömnstörningarna" han åberopar, har han gjort sig immun mot just socialt eller äktenskapligt umgänge efter klockan 22.00, årets alla dagar. Du kan med andra ord inte räkna med att storhelger och födelsedagar får komma och gå, utan en jä-a massa kverulerande - för all uppmärksamhet skall ju kontinuerligt vara på honom. Och genom det andra immun-kriteriet, "stavningsproblem", kan Du heller aldrig dela en läsupplevelse med honom eller avnjuta ett intellektuellt teve-program i tron att Du kan diskutera dess innehåll och få feedback. Näp, glöm det! Skulle Du kunna tänka Dig ett liv helt utan böcker... utan alla lärorika och spännande aha-upplevelser och det vidgade synfältet...? Så Du får bara inse att Du måste finna Dina egna intellektuella kanaler. Och tänk också att beteendet handlar om att ta med sig sin "gisslan" in i sin egen önskan om ett isolerat leverne, för att slippa konfronteras med och att åtgärda de egna bristerna. Genom "stavningsproblematiken", i kombination med Ditt duktig-flicka-syndrome, är det säkert som amen i kyrkan, att han kan luta sig tillbaka i vissheten att Du sköter allt vad korrespondens och liknande beträffar, oavsett det är formalia, julkort eller barnens läxor... Är Du dessutom beskuren det sociala umgänget, törstar Du efter intellektuell bekräftelse, och säger naturligtvis "ja" till de "uppgifter" han tilldelar Dig. Att han sedan sätter sitt eget namn under Ditt ambitiösa arbete, ser han som självklart. Räkna med att Du "är jättebra" på det han för stunden vill ha hjälp med, för att Du i nästa ögonblick blir kallad "supernolla".

Blir Du sjuk eller drabbas av förlust av närstående, riktar Du Din uppmärksamhet mot Dig själv (vilket är fullt logiskt och rätt), medan han står där, utan att trösta eller förstå. Och ganska snart är det han som "mår dåligt", rättare sagt som "mår sämst". Hans livsstil i konsten att skapa oreda, såväl ekonomiskt som socio-emotionellt, tar åter sats och underminerar den lilla trygghet Du skapar runt om Dig - och han skyr inte att göra det då Du lider av Sorg, Saknad och Tomhet. För om Du faller, blir han åter "stark" och hans kontrollbalans är åter upprättad. 

Ett led i isoleringen, är att se till att Din familj, släkt och vänner, uppfattar honom som "snäll och trevlig", kanske rentav, och helst, lite naivt godtrogen... För om Du själv upplevt / upplever hans baksidor, så ligger Ditt agg beträffande honom, alltid under ytan. Och det skall lite till för att Din bägare verbalt, rinner över. Då - får han anledning att påvisa hur "hemsk" Du är - "Förstå hur jag har det!" Och Du blir helt logiskt inte trodd = förstärkning av isoleringen. Han blir galen om Du bakvägen checkar upp vad han sagt och säger till andra, om Dig. Listan av exempel, kan göras oändligt lång.

Köper Du en ny teknisk pryl, måste han plötsligt köpa en ännu "vassare" eftersom hans andra "plötsligt gått sönder" (mobiltelefon, dator med mera...). Finner Du nya nätlösningar, är han Dig i hasorna. Ser Du över Dina abonnemang, gör han detsamma. Säger Du att Du skall köpa Dig en ny marinblå vinterkappa (jacka), kan Du slå vad med Dig själv om att han inom samma vecka, skaffat sig en sådan. Han går till samma läkare som Du, samma tandläkare, samma frisör (även om hon är damfrisör). Får Du lust att ringa och prata med barnen, gör han samma sak - samma dag. Har Du ont någonstans, har han det också - men mer. Att vara Din sociala copy-cat, har inget med beundran att göra, utan handlar om att det inte skall finns någonting som Du får ha för Dig själv. Ingenting skall undgå hans kontroll.

Det finns dock områden han inte kan plagiera - De intellektuella och sådant som är genuskopplat. Han kan inte ha mens, inte gå på mammografi, inte måla naglarna och liknande. Och han trivs bäst som ett infantilt neutrum. Han "blir provocerad av" kvinnlig fägring, vilket ju medför logisk uppmärksamhet på någon annan. I förlängningen innebär detta, att Du även får avstå sådant som förstärker och bejakar Din könsidentitet. 

"Varför stryker du eller har rullat upp håret? Skall du iväg någonstans?". Eller "Din mobil ringde, pratade du med någon?" Han stryker ibland sina kläder och hans mobil ringer, utan att Du engagerar Dig.

Vad ekonomi beträffar, så är han mycket bevakande. För om han inte verkar ha koll på sin egen ekonomi, så har han det på Din! Och även om hans inkomster är större än Dina, är vitsen att barskrapa Dig, in på bara fickluddet. För utan medel, är "makten" hans. Du vallas i matbutiken, där han då och då påpekar att "hushållspapret, rödbetorna eller förpackningen med lättmargarin, inte går att handla denna gång, eftersom ekonomin är ansträngd..." Du skall sålunda skuldbeläggas för att Du skrivit upp dessa saker på inköpslistan. Han är den som avgör vad som råkar komma med i bärkassen just denna gång. Att Dina matsedelsplaner spolieras, skiter han fullständigt i. På detta sätt har Du blivit mästare i att trolla fram middagar, ur ingenting. Van att leva på sparlåga.

Han är medveten om Ditt behov av "me-time", och eftersom han sköter kontoret från bostaden, är han då och då borta på "kund-besök". Men åtskilliga är alla av- och ombokade möten, som initialt skänkt förhoppning om några timmars andrum... (en ny maktfaktor).

Stalking, är en konkret företeelse som kännetecknar oönskad och eskalerad förföljelse. Det jag ovan beskriver, vill jag kalla sub-stalking - som sträcker sig över mycket lång tid, och utövas av mycket små människor som på alla plan är indolenta - från de minsta hushållsgöromål till socialt och ekonomiskt ansvarstagande. Som "andas" genom andra människor, som får sin näring genom andra och helt enkelt lever sina liv genom andra människors energi. Ja, just så!

Hur och vad göra? Varje enskild företeelse är harmlös. Men inte om de läggs samman under ett kvarts sekel. För att förstå allt detta, krävs förståelse för människans primära behov av trygghet på olika plan. Vi bedömmer våra medmänniskor utifrån de kriterier vi fått med oss under vår uppväxt. Om Du mött ärlighet, tillit, bekräftelse, värnande om hem och familj, så blir det Dina referenspunkter och Dina mät-koeficienter. Insikten om annat kan därför upplevas som ett socialt övergrepp. Vid sin bedömning av medmänniskor, skall man vara tolerant och det finns också något som säger att alla har rätt till en andra chans... Men inte ett oräkneligt antal. Att skapa distans är viktigt. Som vid alla slags övergrepp, upplevs framförallt skam, hos den som utsatts. Det känns som ett tillkortakommande och misslyckande att "låtit" sig blivit utsatt. Och fått delar av sina drömmar och livsmål krossade. Så hitta andra vägar för att få utlopp för tankar, känslor, längtor och kreativitet! Inse att Du står där ensam med rädslor och sorg. Under alltför många år gick hans ord in i Dig, sårade och förminskade Dig, trasade sönder Din självbild, slet och rev i Din person, krympte Ditt egenutrymme - allt i syfte att bereda sitt ego växtkraft. När hans verbala oförmåga blottas - klassas Du som "gapig och skrikig". När handfallenhet inför Dina tårar av sorg och smärta visualiseras, är Du "besvärlig och knäpp". När osanningar uppenbaras, blir Du "lögnare och verklighetsförvrängare / historieförvanskare" o s v. Han älskar att berätta för Dina nära och kära, hur "jobbig" Du är, hur Du "inkräktar på hans möjligheter att känna lugn och ro". Helt enkelt vänder på situationen. För Du skall berövas alla möjligheter att nå en emotionell fristad ens bland Dina egna.

Hur bemöter man en människa som under lång tid, lidit stor mänsklig nöd samt levt i en partiellt förvrängd verklighet? Det behövs kanske ett långt och utförligt svar på frågan. Men det går också att kort sammanfatta i ordet empati. Undvik trigger-factors under lång tid! Har Du fått förtroenden av den som utsatts, förvalta dem och plocka enbart fram dem när den som lämnat förtroendekapitalet i Din förvaltning, önskar diskutera dem. Anklagelser om att fara med osanningar, kan få alla dörrar att stänga igen. Eftersom nudas veritas är den utsattas hela existens och livboj.

Man knuffar inte någon i sjön, som inte kan simma.

  

Din otrygghet är hans trygghet.

 

Mindfucking

   

Min Far och jag...

Våren är här även om det är kallt. Och nattetid mycket kallt. Har för en vecka sedan haft tranor på fältet en bit utanför köksfönstret. Och några dagar senare hördes lärkan på samma plats. Tänk vad ljud och dofter kan ta en bakåt i tiden. Även ljus. Det kan vara en alldeles speciell dager en tidig sensommarmorgon i slutet av Augusti. Det guldgula ljuset som återspeglas på fur och björk, doften av bränd halm från åkrarna. Fuktig jord och mogen grönska. Då vill jag bara vara... ett med allt detta underbara.

 

Lika gott är det att vandra vid havet, i brytningstiden mellan vinter och vår... Gå där i det torra strandängsgräset... Lyssna på tystanden, ta djupa syrerika andetag, njuta brisen mot kinden och i ljuset vid horisonten, ana... en kommande vår. Som fyller sinnena till bredden, med hopp och längtan efter helhet... 

 

Min Käre Pappa och jag brukade promenera vid Lillhagens strandängar, då jag var barn. Vi sade inte mycket. Det behövdes inte. Vi gick där som både åskådare och deltagare i en underbar verklighet, som inte lämnade något att önska. Vandrade där och bara njöt - total mindfullness - och emellanåt gav vi utlopp för den inre glädje och lycka vi erfor av att få uppleva detta paradis på jorden, och plötsligt tjöt vi likt Ronja, då hon brast ut i sitt vårskrik. Solen värmde i ryggen och lärkan drillade. Vinden lekte i de höga kastanjernas kronor och från Mormors kök kom ljuvliga dofter av söndag-middagens tillagning. På kökstrappan satt de två katterna Nalle och Elof och lapade sol.

 

Ibland var det cykelutflykt till Farmor och Farfars stuga på Jägershill. Då åkte jag i barnsits på Pappas pakethållare. Vad tryggt det kändes att sitta där efter en hel dags lek på stugan. Jag brukade stoppa in mina händer under Pappas tweedkavaj, och vaggas till en behaglig sömn, av det jämna och regelbundna trampet. I kvällsluften doftade det annalkande vårregn och mellan husen hördes koltrastens försommarkvällssång eka i den blå skymningstimmen... Alla årstider med sin charm. Var det vinter, eldade vi i fotogenkamin och så hade vi med oss smörgåsar med gräddost och leverpastej med ättiksgurka, kaffe och till mig, varm choklad. Pappa var smörgåsexpert i alla år. Ingen kunde bre så goda smörgåsar som han! 

 

På kvällen efter bad och pyamaspåklädning, hade vi en vana under några år, att alltid spela ett  par parti Fia med knuff, innan jag lade mig för att be aftonbön. Varje kväll samma sak; Fia med knuff, Gud som haver och så sjunga Tryggare kan ingen vara... sedan sova gott.

 

Och ja, jag har haft en lycklig barndom, även om jag växte upp med en Mamma som insjuknade då jag var i åtta, tioårs-åldern. Vi blev en liten nära familj, i vilken det alltid funnits Kärlek i massor. Liksom uppmuntran och bekräftelse. Det kan de facto vara en rikedom att tvingas skala bort oväsentligheter och ta till vara tiden och ögonblicken. Som barn har jag blivit lyssnad på och delaktig i samtal och göranden. För att vardagen skulle fungera, var det nödvändigt med samverkan och gemenskap i det mesta.

 

Käre Pappa var en varm person, intellektuell, finstämd och mycket bildad. Han hade humor och en spiritualitet utöver det vanliga. Kunnig i sitt yrke och respekterad. Han kunde allt om klassisk sång och musik. Och han kunde allt om ur, kameror och fotografering. En klassiskt estetisk virtuos. Det var Pappa.

 

Saknad och Tomhet har inte blivit lättare... Nu är allting ett faktum - en insikt som emellanåt slår mig med sådan full kraft att jag tror jag skall falla till marken av smällen. Både Mamma och Pappa var inte bara underbara Föräldrar - de var minst lika goa' Morföräldrar... och Medmänniskor. Det blev mycket focus på Pappa i dessa rader. Beroende på att jag vakande i morse, efter att drömt väldigt intensivt om just Pappa. Och kanske kommer det ifrån det undermedvetna, detta att det börjar bli vår och jag minns hur Pappa njöt av våren, på samma sätt som jag själv... Det känns så fruktansvärt svårt att tänka sig att de båda - Mamma och Pappa - inte längre är med... "Det är normalt att mista sina föräldrar..." Ja, det är det. Men hur man upplever denna förlust, kan kanske vara avhängigt av hur mycket man svetsats samman och även hur man själv som vuxen, haft och har det i exempelvis ett dåligt äktenskap - med partner utan förmåga till kommunikation och reflekterande eftertanke. Och har man då inte heller några syskon, så blir ens föräldrar mer än föräldrar... som vänner.

 

Det går inte långa stunder utan att känslan av tomhet, påminner...

 

På radion spelas nästan dagligen en Magnus Uggla-låt som är så klockren - Min Far och jag...

 

 

 

Älskar Dig Pappa...

 

 

 

 



 

 

Kvinnligt - Mänskligt

Så länge som Internationella Kvinnodagen, inte tas till en ny och uppdaterad nivå, i vår del av världen, så kommer vi trampa på i gamla hjulspår - med de gamla vanliga kraven på kvotering i stället för genusbreddad kompetens.

 

Kvinnor kan! Vaddå "kan" - trots att de är kvinnor? Kvinnor är kvinnors största förtryckare. I synnerhet vänster-feminister, som tycks tro att kvinnokampen bäst bedrivs med hennarött hår och orakade armhålor...  Så har de hållit på i femtio år... Varför kan de inte inse att femininitet är en tillgång snarare än ett hinder?

 

Vill de / ni bli lyssnade på av patriarkatet - tala så att män förstår!

 

Eftersom jämställdheten nått olika långt i olika delar av världen, är det nu kanske läge att här i norra Europa, sätta större focus på vad som är mänskligt jämställt, i stället för att tjata gamla dängor från 60-talet.

 

Lika lön för lika arbete, skall vara en självklarhet. Och där det förekommer sådana olikheter, så skall de prövas rättsligt. Vad ansvar för barnen beträffar, så är det nu en gång så, att ett av könen utrustats för att vara den som väntar barnet. Vissa saker är naturlag. Så tänk om människan någon gång kunde lära sig att det inte går att ändra precis allt efter hennes villkor. 

 

 

 

 

Hälsningar;

 

 



Mamma, Pappa, Barn

Senaste politiska galenskap är att tillåta surrogat-föräldraskap. Jaha, och vad är syftet? Jo, att än en gång tillfredställa de "vuxnas" ego-behov.

 

Så här tycker jag inte bara för att jag har egna biologiska barn, utan därför att hela världen är full av ensamma och / eller övergivna barn! Innan jag blev förälder, var jag inställd på att adoptera ett eller två barn, av skälet att världens barn angår oss alla - och att det handlar om att ge barn trygghet och kärlek, före behovet att se sina egna gener i någon annan.

 

Det är oetiskt att som huvudsyfte, föda barn åt någon annan och få betalt för att göra det. Med barnet som en handelsvara... Barnet har i vanlig ordning när det gäller barn-frågor, inte valt eller kunnat ta ställning. Utan hela surrogat-grejen tjänar allenast de "vuxnas" egiostsyfte.

 

Att öppna sin famn för ett föräldralöst barn, är ju också någon form av surrogat-föräldraskap. För barnet är ju även då framfött av annan kvinna. Men med den skillnaden att man tar hand om ett av väldigt, väldigt många ensamma och utlämnade barn - och gör samtidigt en mycket god gärning!

 

Allas angelägenhet