Nu är ju inte detta en blond, botuxläppad och siliconetuttad, kräm- och schampo-blogg, utan dess motsats. Men - jag är kvinna (känner mig dock som en flick-kvinna trots att jag befinner mig "mitt i livet") och tänkte göra ett undantag från min regel, och berätta om gårdagens kväll, fredagkväll... Som jag valde att för egen del "lyxa till" med tjejigt fredagsmys i sällskap med en förpackning x-tra ljusa hårslingor... De lite längre dagarna och känslan av att blicka mot våren, bidrog till lusten att försöka piffa till mig.
Applicerade produkten enligt anvisning. Och gjorde det elegant och och proffsigt med en tandborste. So far so good. Väntade med spänning och intog duschen efter avverkad tid. Hjälp! var det första jag sade när jag blickade i spegeln. Lugg och slingor gick i orange. Totalkatastrof och panik! Så kom jag på att min budoir innehåller ögonfransfärgning i svart. Jag kunde kanske med en mascaraborste, kamma luggen med svart färg... Genialiskt, tänkte jag. Sedan kom nästa panik. Luggen blev kolsvart medan det lyste orange från mina slingor. Timmen var sen och det kändes otänkbart att gå och sova med det utseendet. Tänk om jag dör på natten, med de de färgerna?! Hittade en askgrå färg som nog skulle neutralisera det hela... Panik nummer tre; det askgrå gjorde luggen knallblå! Jag gav upp och gick till sängs, partiellt mörkblåhårig. I morse fann jag räddningen längst in i ett skåp i badrummet - en mörkbrun toning, som inte blev helt fel. Inget orange eller blått kvar! Är nu nästan lika mörk som Lisbeth Åkerman. Lika bra det. För jag är nog så långt från en blondin, man kan komma.
Tänker oerhört mycket på Mamma och Pappa. Ibland kryper saknaden på mig och slår till mig, som en rejäl smäll på käften. Då får jag gå ifrån det jag håller på med, för att bara gå undan och försöka reda ut tankarna. Jag kryper då upp i min "tänk-fåtölj" i sovrummet, och stickar på en mössa eller virkar på en sjal. Har kommit på att handarbete är ett bra sätt att samla ihop känslorna. Vid stresshantering, har jag läst att bland annat handarbete rekommenderas. Det är rogivande och kreativt på samma gång.
När det gäller sorgen, så har det idag varit en tyngre dag. Det räcker, som jag tidigare skrivit om, att se en sak, en bok eller komma att tänka på något, så väller smärtan fram. Har tagit hand om flera mycket gamla Biblar, katekeser, psalmböcker med mera. Det blir ändå väldigt mycket över. Så jag skrev till kyrkoherden i församlingen, och sade att jag gärna vill skänka av denna litteratur, till församlingen, eftersom de förärade mig med ett fint bokpaket då jag var nyinflyttad. Mitt sätt att visa tacksamhet, genom att ge tillbaka. För heliga böcker kan inte hanteras hur som helst. Kyrkoherden svarade att han höll med mig om att heliga böcker skall hanteras respektfullt. Men att de tyvärr inte har bruk för dessa mycket gamla böcker. De har emellertid en sed som innebär att kyrkan gräver ner dessa böcker. Det känns jättefint. Som en värdig begravning. Skall överväga att låta så ske med böckerna.
Läste i GP på nätet, om en man som nekades ambulans, trots att han hade hjärnblödning. Jag får flashbacks och tänker på händelseförloppet då Pappa fick sina hjärnblödningar av tumörerna... Tänker på hur länge ambulans dröjde. Och hur SOS Alarm fördröjde utryckning med att koppla vidare till sjuksköterska som ställde mer än tillåtet korkade frågor... Vid stroke, handlar det om minuter, säger fina informationsskrifter och posters... medan personalen på SOS Alarm, är av annan uppfattning. Pappas ärende ligger hos Socialstyrelsen, för det var så många missar från sjukvården - hela vägen. Rena katastrofen! Fel diagnos och hemskickad från akuten, med fyra blödande hjärntumörer... SOS Alarm, akutläkaren som stod vid Pappas sänggavel och slängde hans dödsdom rakt i ansiktet på honom, med motivering att "han förstår ändå inte" och lyfte och slängde sedan med Pappas förlamade arm. Medan jag höll Pappa i andra handen och såg honom i ögonen, som tittade vädjande och rödögt på mig. JÄVLA läkare!!! Som anhörig skall jag alltid bära dessa bilder och känslor med mig. Eller att de ringde mig från sjukhuset och berättade att Pappa trillat från rullstolen de satt honom i. Därför att de inte knäppt säkerhetsbältet om honom och dessutom lämnat honom utan tillsyn. Han slog sig givetvis i huvudet. Sådant får INTE hända!!! Alla dessa brister är ett effektivt sätt att strö salt i nära anhörigas sår!!!
Ingenting kan ge mig Mamma och Pappa åter. Och en anmälan till Socialstyrelsen, ger mig inte heller Pappa tillbaka. Men hans lidande kunde reducerats avsevärt med rätt agerande från början. Och kanske hade mina minnesbilder också varit annorlunda. För det är alla bilderna som gör sååå ONT och som jag inte riktigt vet vad jag skall göra av. Hjärtat värker och tårarna bränner. Det vara annorlunda med Mamma, som ju varit mycket sjuk sedan fyrtio år. Hon hamnade på intensivvård med övervakning dygnet runt. Hon flyttades dock till eget rum en natt, efter att läget verkat med stabilt. Hon trillade också, den natten. Det är som om Mamma och Pappa följts åt även i dessa likheter. Och ingen av dem kunde tala den sista tiden. Det var det absolut värsta - att bara kommunicera genom att hålla dem i handen och genom våra ögons möten.
Så nära men så långt borta - och på väg bort... Ord som ville uttalas, tog sig vägen genom rymden, och blev för alltid ett med den jag är.
När det gäller sorgen, så har det idag varit en tyngre dag. Det räcker, som jag tidigare skrivit om, att se en sak, en bok eller komma att tänka på något, så väller smärtan fram. Har tagit hand om flera mycket gamla Biblar, katekeser, psalmböcker med mera. Det blir ändå väldigt mycket över. Så jag skrev till kyrkoherden i församlingen, och sade att jag gärna vill skänka av denna litteratur, till församlingen, eftersom de förärade mig med ett fint bokpaket då jag var nyinflyttad. Mitt sätt att visa tacksamhet, genom att ge tillbaka. För heliga böcker kan inte hanteras hur som helst. Kyrkoherden svarade att han höll med mig om att heliga böcker skall hanteras respektfullt. Men att de tyvärr inte har bruk för dessa mycket gamla böcker. De har emellertid en sed som innebär att kyrkan gräver ner dessa böcker. Det känns jättefint. Som en värdig begravning. Skall överväga att låta så ske med böckerna.
Läste i GP på nätet, om en man som nekades ambulans, trots att han hade hjärnblödning. Jag får flashbacks och tänker på händelseförloppet då Pappa fick sina hjärnblödningar av tumörerna... Tänker på hur länge ambulans dröjde. Och hur SOS Alarm fördröjde utryckning med att koppla vidare till sjuksköterska som ställde mer än tillåtet korkade frågor... Vid stroke, handlar det om minuter, säger fina informationsskrifter och posters... medan personalen på SOS Alarm, är av annan uppfattning. Pappas ärende ligger hos Socialstyrelsen, för det var så många missar från sjukvården - hela vägen. Rena katastrofen! Fel diagnos och hemskickad från akuten, med fyra blödande hjärntumörer... SOS Alarm, akutläkaren som stod vid Pappas sänggavel och slängde hans dödsdom rakt i ansiktet på honom, med motivering att "han förstår ändå inte" och lyfte och slängde sedan med Pappas förlamade arm. Medan jag höll Pappa i andra handen och såg honom i ögonen, som tittade vädjande och rödögt på mig. JÄVLA läkare!!! Som anhörig skall jag alltid bära dessa bilder och känslor med mig. Eller att de ringde mig från sjukhuset och berättade att Pappa trillat från rullstolen de satt honom i. Därför att de inte knäppt säkerhetsbältet om honom och dessutom lämnat honom utan tillsyn. Han slog sig givetvis i huvudet. Sådant får INTE hända!!! Alla dessa brister är ett effektivt sätt att strö salt i nära anhörigas sår!!!
Ingenting kan ge mig Mamma och Pappa åter. Och en anmälan till Socialstyrelsen, ger mig inte heller Pappa tillbaka. Men hans lidande kunde reducerats avsevärt med rätt agerande från början. Och kanske hade mina minnesbilder också varit annorlunda. För det är alla bilderna som gör sååå ONT och som jag inte riktigt vet vad jag skall göra av. Hjärtat värker och tårarna bränner. Det vara annorlunda med Mamma, som ju varit mycket sjuk sedan fyrtio år. Hon hamnade på intensivvård med övervakning dygnet runt. Hon flyttades dock till eget rum en natt, efter att läget verkat med stabilt. Hon trillade också, den natten. Det är som om Mamma och Pappa följts åt även i dessa likheter. Och ingen av dem kunde tala den sista tiden. Det var det absolut värsta - att bara kommunicera genom att hålla dem i handen och genom våra ögons möten.
Så nära men så långt borta - och på väg bort... Ord som ville uttalas, tog sig vägen genom rymden, och blev för alltid ett med den jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar