Smak

För att fortsätta lite på föregående inlägg om bland annat ytlighet, så funderar jag ibland över människors smak. Man säger generellt att smak inte kan diskuteras. Joho, det kan den visst det! Och oj, vad den ständigt diskuteras! Har efter turbolens i bloggvärlden, inte kunnat låta bli att kika i Hanna Widerstedts blogg... 

Trodde från början att hennes blogg och Youtube-inläggen var hennes parodi av bortskämda Stockholms-tjejer. Men insåg efter att lyssnat på Radio 1 och Robert Aschbergs intervju av ovan bloggerska, att hon på riktigt är sådan hon är. Och kan inte låta bli att undra hur denna typ av personlighet, som jag utgår ifrån att det finns en hel del av, gör för att att känna genuin trygghet i livet. Hur gör de när de vill känna att de har rötter och stabilitet i sina liv? Eller lever de bara för shoppingstunden och den korta endorfinkicken den ger? Och är det någon mer än jag som undrar varför alla dessa unga kvinnor ser likadana ut? Nåja, det finns en och annan medelålders med samma vulgo-smak, som exempel Tone Oppenstam (den ena av tre Ladies från Östermalm). Jag  kan inte förstå vitsen med att det skall vara så dyrt det bara går, att se så billig ut som möjligt!?

Och man behöver inte vara obegränsat ekonomiskt förmögen för att ta en titt i spegeln och konstatera vad som ger en ett (tro)värdigt intryck! Själv älskar jag marinblått (blå nyanser är väldigt mycket jag) i kombination med vitt till elefenbensvitt, ljusa jordfärger och varma pasteller. Eller knalliga starka varma färger som accent till det marinblå. De här blogg-tjejerna som påstår sig ha extraordinärt god ekonomi, väljer Babsan-rosa, gärna ihop med signalröda läppar och gulblonderat hår. Eftersom de är motsatsen till trådsmala franska mannekänger, blir helhetsbilden Mupparnas Miss Piggy i kortkort!

När jag ändå är igång och berättar vad jag anser om smak... tycker  jag tatuerade "kvinnor" är fruktansvärt fult! För att inte tala om hur det ser ut till sommaren då dagstidningarna är fulla med bilder av brudpar, där det numera tycks vara endast en slags brudklänning som gäller helt utan ärmar (modell badlakan virat hårt runt kroppen), oavsett om brudens tatuerade överarmar är bredare än ett normalt lår. Usch fy, jag ryser!

När jag växte upp och gick med Mamma på konditori eller thésalong, så satt tanterna där och pratade med varandra, iförda hatt och sjal, som de behöll på då de hängt av sig kappan i garderoben. Så gjorde även tanter när de gick på visit. Men eftersom allt numera är tvärtom, så är det de unga killarna som behåller sin stickade mössa på inomhus. Eller kvinnors huvudduk som bärs av religiösa skäl. Inte konstigt det blivit uppsving för lössen, som trivs i luvor och sjalar som kläckkammare. 

Åter till begreppet trygghet. I förrgår var det fyra månader sedan Pappa gick bort. Och jag följs dagligen av overklighetskänslor, som om allt som hänt, egentligen inte har hänt. Kan mitt i alltsammans komma på att jag underförstått resonerar med mig själv, att jag skall göra si eller så, för det tycker nog Mamma och Pappa blir bra. Har så svårt att ta till mig orden "aldrig mer..." Som om det är totalstopp i min "input" av den känslan. Och emellanåt kan jag även känna mig sviken som ett litet barn. Och för att minimera obehaget av skuldkänslor, som kan växa och bli hur stora som helst i en sådan här situation, så går jag lugnt och metodiskt till väga, då jag går igenom mina Föräldrars saker. Har nu kommit till foton och gamla brev... Det är inte bara mina Föräldrars liv jag får tankar om, då jag sitter där vid mitt stora köksbord, sörplar Earl Grey thé, öppnar och bläddrar i pärm efter pärm - utan jag funderar över mitt eget liv - Vadan och Varthän? Eller "Quo fata trahunt retrahuntque sequamur!" (Jag älskar latin!) Det betyder Vi må följa ödet dit det leder oss!

Det bor en bohem i mig, för ända sedan jag var liten flicka, har jag känt mig obekväm i insikten om i vilken riktning det moderna samhällets värderingar går. För vår värdegrund är vår trygghet. Och vad gör man då man känner sig hemlös i ytlighet och i en livsstil vars ledord är kvantitet istället för kvalitet och där dumhet råder. Jag blir lycklig av klassisk musik, konst och tänkande människor. Jag njuter av skönheten i Guds natur och uppskatter mitt Hem som platsen för "retreat" och kreativitet. Äkthet och genuinitet = ärlighet och empati, liksom mod och civilkurage är de personegenskaper jag värderar högst!

Ikvällens uttagning till Melodifestivalen, kunde jag inte låta bli att telefonrösta... På Björn Ranelid, såklart! Som en skön motvikt till just, konventionell ytlighet i dessa sammanhang. Skåning och från Malmö dessutom. Jag tycker om "ranelidskan" - "från stranden Jag till stranden Du i havet Vi..."   

Social gemenskap

Masker,

charader,

floskler,

fasader.

Välklädda herrar,

neurotiska damer.

På bjudning hos lögnen

där inget är äkta.

Se, hur de ler

och artigt parlera!

Massor av skvaller;

"Vi vill höra mera!"

De talar om kriser,

de talar om väder,

om skyhöga priser,

om tjockt plånboksläder.
Hyenor som samlats
i flock
för att välja
ett offer
utifrån,
enklast att svälja.