Egenartat namn

Idag är sådan dag då saknaden efter mina Föräldrar, känns stor. Fick sådan stark ingivelse i skymningen när koltrasten vår-tjattrade, att ringa och prata med Mamma och Pappa... Inser att någonting inom mig, för alltid har gått sönder, sedan de båda nästan samtidigt, gick bort.

Det har dock gått några dagar utan att jag gråtit. Som om jag är tom på tårar. För tillfället. Kanske har det att göra med att jag är så upptagen av att gå igenom gamla brev och foton. Känner Älskade Mammas och Pappas närvaro i tingen. Och alla tankar och känslor når mig lättast på kvällen när det bara är jag, mörkret och stillheten...

Besökte Carolina Gynnings blogg idag för att försöka komma i kontakt med henne i anledning av mitt namn i hennes bok. Men, hon undviker mig. Under en bild på hennes sida, berättar hon att uppföljande bok, planeras utkomma i September i år. Jag klickade på "kommentera" och ställde raka frågan; Finns mitt och familjens efternamn med i kommande bok? Och kommentaren har hon inte tagit med bland övriga medhårs-strykande kommentarer.

Kan inte låta bli att reflektera över hur förunderligt och rentav efterblivet det är, när en trettiofemårig tant, driver en fjortis-blogg (!?) i vilken hon bland annat beskriver lyckan av att funnit ett lipgloss som sitter kvar... Hallå, tänker jag, menar hon allvar? Men hennes värld är uppenbart inte större än så. Och då förstår jag att det blir överkurs om jag förväntar mig av henne som bokskrivare och av hennes förläggare Annica Blad (förlaget Bladh by Bladh), att de före tryckning av bok, använde www.scb.se för att ta reda på om någon bär namnet Gyllensparre.

Populism

Ensamstående kvinnor skall tillåtas insemination, enligt "borgerligt" förslag (!?)

Hur tänker de, Reinfeldt & Co? Heder åt Göran Hägglund och KD, som inte tolererar dylik dubbelmoral! För hur skall alla Socialförvaltningens familjerättssekreterare framledes argumentera vid vårdnadstvister, om vikten av att barnet har två föräldrar? Och hur kommer en utredning av familjebilden att se ut vid adoption?

Vad jag är trött på att det ständigt experimenteras med barn! Man pratar om "rätten" att skaffa barn - ungefär som man skaffar en sak eller ett husdjur. Sjukt! Och det handlar enbart om "vuxnas" egoism. Hur tänker Reinfeldt hjälpa ensamstående män, att få barn? Är nästa steg så kallade surrogatmödrar, som mot betalning väntar och föder honom ett barn? Vem skall amma den ensamstående pappans barn? För längtan efter att bli förälder, skall inte enbart vara förbehållet kvinnan.

Genom det här förslaget, marginaliseras mannen - pappan helt. Men jag är inte det minsta förvånad, för de Nya Moderaterna har från första stund gjort allt det kunnat för att vända upp och ner på alla förnufts-begrepp. Reinfeldt har slagit på dem som redan ligger, är funktionshindrade eller kroniker. Och nu är det dags att avskaffa den närvarande pappan! Populism och effektsökeri! Vad jag saknar Gösta Bohman!



Blek kopia

Har avslutat Carolina Gynnings bok, Laura - flickan från havet. Språkligt och stilistiskt lämnar den åtskilligt att önska. Huvudpersonernas karaktärer känns lite influerade av Stieg Larssons Lisbeth Salander - dock inte exteriört. Genusskildringen är inte upplyftande, utan är väldigt svart / vit. Kvinnor är ömsom våldtäktsoffer, ömsom "den lyckliga horan". Mannen är antingen förövare, sexkonsument eller mesig försörjare. Man blir inte glad av boken!

Kvinnosynen i boken, är skrämmande. Unga kvinnor beskrivs som godtrogna oskuldsfulla offer, trots sina signaler i form av utmanande "slampig" klädsel och makeup, och genom sin primitiva drift till lyx och ekonomisk rikedom. Naturligtvis är mannen inte sen att utnyttja lyxbegäret hos dessa "kvinnor", för att nå sin egen tillfredsställelse, både sexuellt och vad ekonomisk makt beträffar! Det är denna typ av de yngre och naiva "kvinnorna" som underblåser mäns utlevelsebehov av preversiteter och förnedring.

Och glad blir jag definitivt inte, när mitt och familjens efternamn nämns i boken! Därav anledningen till att jag tagit mig igenom denna 300-sidiga reklampelare för diverse prestigefyllda varumärken. Ren name-dropping! Blir lite löjligt och paradoxalt, att författaren vill ge sken av originalitet och samtidigt själv plagierar ett egenartat efternamn. Mitt och familjens. Fy skäms!

Smak

För att fortsätta lite på föregående inlägg om bland annat ytlighet, så funderar jag ibland över människors smak. Man säger generellt att smak inte kan diskuteras. Joho, det kan den visst det! Och oj, vad den ständigt diskuteras! Har efter turbolens i bloggvärlden, inte kunnat låta bli att kika i Hanna Widerstedts blogg... 

Trodde från början att hennes blogg och Youtube-inläggen var hennes parodi av bortskämda Stockholms-tjejer. Men insåg efter att lyssnat på Radio 1 och Robert Aschbergs intervju av ovan bloggerska, att hon på riktigt är sådan hon är. Och kan inte låta bli att undra hur denna typ av personlighet, som jag utgår ifrån att det finns en hel del av, gör för att att känna genuin trygghet i livet. Hur gör de när de vill känna att de har rötter och stabilitet i sina liv? Eller lever de bara för shoppingstunden och den korta endorfinkicken den ger? Och är det någon mer än jag som undrar varför alla dessa unga kvinnor ser likadana ut? Nåja, det finns en och annan medelålders med samma vulgo-smak, som exempel Tone Oppenstam (den ena av tre Ladies från Östermalm). Jag  kan inte förstå vitsen med att det skall vara så dyrt det bara går, att se så billig ut som möjligt!?

Och man behöver inte vara obegränsat ekonomiskt förmögen för att ta en titt i spegeln och konstatera vad som ger en ett (tro)värdigt intryck! Själv älskar jag marinblått (blå nyanser är väldigt mycket jag) i kombination med vitt till elefenbensvitt, ljusa jordfärger och varma pasteller. Eller knalliga starka varma färger som accent till det marinblå. De här blogg-tjejerna som påstår sig ha extraordinärt god ekonomi, väljer Babsan-rosa, gärna ihop med signalröda läppar och gulblonderat hår. Eftersom de är motsatsen till trådsmala franska mannekänger, blir helhetsbilden Mupparnas Miss Piggy i kortkort!

När jag ändå är igång och berättar vad jag anser om smak... tycker  jag tatuerade "kvinnor" är fruktansvärt fult! För att inte tala om hur det ser ut till sommaren då dagstidningarna är fulla med bilder av brudpar, där det numera tycks vara endast en slags brudklänning som gäller helt utan ärmar (modell badlakan virat hårt runt kroppen), oavsett om brudens tatuerade överarmar är bredare än ett normalt lår. Usch fy, jag ryser!

När jag växte upp och gick med Mamma på konditori eller thésalong, så satt tanterna där och pratade med varandra, iförda hatt och sjal, som de behöll på då de hängt av sig kappan i garderoben. Så gjorde även tanter när de gick på visit. Men eftersom allt numera är tvärtom, så är det de unga killarna som behåller sin stickade mössa på inomhus. Eller kvinnors huvudduk som bärs av religiösa skäl. Inte konstigt det blivit uppsving för lössen, som trivs i luvor och sjalar som kläckkammare. 

Åter till begreppet trygghet. I förrgår var det fyra månader sedan Pappa gick bort. Och jag följs dagligen av overklighetskänslor, som om allt som hänt, egentligen inte har hänt. Kan mitt i alltsammans komma på att jag underförstått resonerar med mig själv, att jag skall göra si eller så, för det tycker nog Mamma och Pappa blir bra. Har så svårt att ta till mig orden "aldrig mer..." Som om det är totalstopp i min "input" av den känslan. Och emellanåt kan jag även känna mig sviken som ett litet barn. Och för att minimera obehaget av skuldkänslor, som kan växa och bli hur stora som helst i en sådan här situation, så går jag lugnt och metodiskt till väga, då jag går igenom mina Föräldrars saker. Har nu kommit till foton och gamla brev... Det är inte bara mina Föräldrars liv jag får tankar om, då jag sitter där vid mitt stora köksbord, sörplar Earl Grey thé, öppnar och bläddrar i pärm efter pärm - utan jag funderar över mitt eget liv - Vadan och Varthän? Eller "Quo fata trahunt retrahuntque sequamur!" (Jag älskar latin!) Det betyder Vi må följa ödet dit det leder oss!

Det bor en bohem i mig, för ända sedan jag var liten flicka, har jag känt mig obekväm i insikten om i vilken riktning det moderna samhällets värderingar går. För vår värdegrund är vår trygghet. Och vad gör man då man känner sig hemlös i ytlighet och i en livsstil vars ledord är kvantitet istället för kvalitet och där dumhet råder. Jag blir lycklig av klassisk musik, konst och tänkande människor. Jag njuter av skönheten i Guds natur och uppskatter mitt Hem som platsen för "retreat" och kreativitet. Äkthet och genuinitet = ärlighet och empati, liksom mod och civilkurage är de personegenskaper jag värderar högst!

Ikvällens uttagning till Melodifestivalen, kunde jag inte låta bli att telefonrösta... På Björn Ranelid, såklart! Som en skön motvikt till just, konventionell ytlighet i dessa sammanhang. Skåning och från Malmö dessutom. Jag tycker om "ranelidskan" - "från stranden Jag till stranden Du i havet Vi..."   

Social gemenskap

Masker,

charader,

floskler,

fasader.

Välklädda herrar,

neurotiska damer.

På bjudning hos lögnen

där inget är äkta.

Se, hur de ler

och artigt parlera!

Massor av skvaller;

"Vi vill höra mera!"

De talar om kriser,

de talar om väder,

om skyhöga priser,

om tjockt plånboksläder.
Hyenor som samlats
i flock
för att välja
ett offer
utifrån,
enklast att svälja.

Yta och djup

Nu är ju inte detta en blond, botuxläppad och siliconetuttad, kräm- och schampo-blogg, utan dess motsats. Men - jag är kvinna (känner mig dock som en flick-kvinna trots att jag befinner mig "mitt i livet") och tänkte göra ett undantag från min regel, och berätta om gårdagens kväll, fredagkväll... Som jag valde att för egen del "lyxa till" med tjejigt fredagsmys i sällskap med en förpackning x-tra ljusa hårslingor... De lite längre dagarna och känslan av att blicka mot våren, bidrog till lusten att försöka piffa till mig. 

Applicerade produkten enligt anvisning. Och gjorde det elegant och och proffsigt med en tandborste. So far so good. Väntade med spänning och intog duschen efter avverkad tid. Hjälp! var det första jag sade när jag blickade i spegeln. Lugg och slingor gick i orange. Totalkatastrof och panik! Så kom jag på att min budoir innehåller ögonfransfärgning i svart. Jag kunde kanske med en mascaraborste, kamma luggen med svart färg... Genialiskt, tänkte jag. Sedan kom nästa panik. Luggen blev kolsvart medan det lyste orange från mina slingor. Timmen var sen och det kändes otänkbart att gå och sova med det utseendet. Tänk om jag dör på natten, med de de färgerna?! Hittade en askgrå färg som nog skulle neutralisera det hela... Panik nummer tre; det askgrå gjorde luggen knallblå! Jag gav upp och gick till sängs, partiellt mörkblåhårig. I morse fann jag räddningen längst in i ett skåp i badrummet - en mörkbrun toning, som inte blev helt fel. Inget orange eller blått kvar! Är nu nästan lika mörk som Lisbeth Åkerman. Lika bra det. För jag är nog så långt från en blondin, man kan komma.

Tänker oerhört mycket på Mamma och Pappa. Ibland kryper saknaden på mig och slår till mig, som en rejäl smäll på käften. Då får jag gå ifrån det jag håller på med, för att bara gå undan och försöka reda ut tankarna. Jag kryper då upp i min "tänk-fåtölj" i sovrummet, och stickar på en mössa eller virkar på en sjal. Har kommit på att handarbete är ett bra sätt att samla ihop känslorna. Vid stresshantering, har jag läst att bland annat handarbete rekommenderas. Det är rogivande och kreativt på samma gång.

När det gäller sorgen, så har det idag varit en tyngre dag. Det räcker, som jag tidigare skrivit om, att se en sak, en bok eller komma att tänka på något, så väller smärtan fram. Har tagit hand om flera mycket gamla Biblar, katekeser, psalmböcker med mera. Det blir ändå väldigt mycket över. Så jag skrev till kyrkoherden i församlingen, och sade att jag gärna vill skänka av denna litteratur, till församlingen, eftersom de förärade mig med ett fint bokpaket då jag var nyinflyttad. Mitt sätt att visa tacksamhet, genom att ge tillbaka. För heliga böcker kan inte hanteras hur som helst. Kyrkoherden svarade att han höll med mig om att heliga böcker skall hanteras respektfullt. Men att de tyvärr inte har bruk för dessa mycket gamla böcker. De har emellertid en sed som innebär att kyrkan gräver ner dessa böcker. Det känns jättefint. Som en värdig begravning. Skall överväga att låta så ske med böckerna.  

Läste i GP på nätet, om en man som nekades ambulans, trots att han hade hjärnblödning. Jag får flashbacks och tänker på händelseförloppet då Pappa fick sina hjärnblödningar av tumörerna... Tänker på hur länge ambulans dröjde. Och hur SOS Alarm fördröjde utryckning med att koppla vidare till sjuksköterska som ställde mer än tillåtet korkade frågor... Vid stroke, handlar det om minuter, säger fina informationsskrifter och posters... medan personalen på SOS Alarm, är av annan uppfattning. Pappas ärende ligger hos Socialstyrelsen, för det var så många missar från sjukvården - hela vägen. Rena katastrofen! Fel diagnos och hemskickad från akuten, med fyra blödande hjärntumörer... SOS Alarm, akutläkaren som stod vid Pappas sänggavel och slängde hans dödsdom rakt i ansiktet på honom, med motivering att "han förstår ändå inte" och lyfte och slängde sedan med Pappas förlamade arm. Medan jag höll Pappa i andra handen och såg honom i ögonen, som tittade vädjande och rödögt på mig. JÄVLA läkare!!! Som anhörig skall jag alltid bära dessa bilder och känslor med mig. Eller att de ringde mig från sjukhuset och berättade att Pappa trillat från rullstolen de satt honom i. Därför att de inte knäppt säkerhetsbältet om honom och dessutom lämnat honom utan tillsyn. Han slog sig givetvis i huvudet. Sådant får INTE hända!!! Alla dessa brister är ett effektivt sätt att strö salt i nära anhörigas sår!!! 

Ingenting kan ge mig Mamma och Pappa åter. Och en anmälan till Socialstyrelsen, ger mig inte heller Pappa tillbaka. Men hans lidande kunde reducerats avsevärt med rätt agerande från början. Och kanske hade mina minnesbilder också varit annorlunda. För det är alla bilderna som gör sååå ONT och som jag inte riktigt vet vad jag skall göra av. Hjärtat värker och tårarna bränner. Det vara annorlunda med Mamma, som ju varit mycket sjuk sedan fyrtio år. Hon hamnade på intensivvård med övervakning dygnet runt. Hon flyttades dock till eget rum en natt, efter att läget verkat med stabilt. Hon trillade också, den natten. Det är som om Mamma och Pappa följts åt även i dessa likheter. Och ingen av dem kunde tala den sista tiden. Det var det absolut värsta - att bara kommunicera genom att hålla dem i handen och genom våra ögons möten.

Så nära men så långt borta - och på väg bort... Ord som ville uttalas, tog sig vägen genom rymden, och blev för alltid ett med den jag är.

Människors olika värde?

Tangent lagad! Tack snälle Daniel Eriksson på DE-teknik i Varberg!!!

Fredrik Reinfeldt ger mig skrivklåda. Hur kan man komma på en så urbota korkad idé som att generellt förlänga pensionsåldern till 75 år? Hörde i radio om en undersökning som visade att det är äldre välutbildade män, som ställer sig positiva till detta förslag. Tacka sjutton för det! De har inte behövt dubbelarbeta och troligtvis har de en hustru som tagit hand om hem, barn och marktjänst. Med dessa gynnsamma livsvillkor, likt solen i ryggen, har den välutbildade, nu äldre mannen kunnat lägga focus på sig själv och en stimulerande karriär. Om då mannen dessutom har en hälsa som står honom bi, så är det självklart trevligt för honom att vara önskad på arbetsmarknaden under tio bonusår!

Men hur ser kvinnor i service- och vårdande yrken på detta käcka förslag? Eller mannen som arbetat i metallindustri, sedan kanske 16-årsålder? Deras trötta kroppar värker. På det replikerar en tvålfräsch och kroppsligt rörlig Reinfledt, att de kan sättas i utbildning. Och hur många av dessa personer har studiemotivation / ork? Flera av dem har kanske från början valt dessa praktiska arbeten, för att de inte har så kallat "läshuvud"? Vem skall i framtiden vårda och tillverka? Kidsen vill inte, för de skall alla bli fotbollsproffs, kläddesigners, stylister, makeup-artister, IT-tekniker eller rockstars! Om de enligt Reinfeldt omskolade seniorerna innehar de administrativa tjänsterna, blir summan av kardemumman att INGEN vårdar eller tillverkar! Hjärnsläpp, Reinfeldt? Eller en extremt dålig dag på jobbet?  

Och hur öppen famn har förresten dagens arbetsgivare, för seniorer? Trenden är ju en arbetsmarknad som är så oerhört åldersfixerad vid yngre arbetskraft. Vilken arbetsgivare föredrar att anställa den 72-åriga damen framför den 30-åriga tjejen?

Social och emotionell intelligens är värdefulla mänskliga karaktärsdrag. Men det är inte vad Reinfeldt signalerar. Allt kan INTE mätas i kronor! Det finns sektorer i samhället som är mycket kostnadskrävande, i vilka man för övrigt kunde göra enorma besparingar. Men censur förbjuder mig att uttala vilka dessa är.


Reinfeldt har visat att han kan sparka på dem som ligger, genom regelverket för Försäkringskassan och nu har han även visat att han inte tar notis om de äldre arbetstagare som har kroppsarbete. Så jag antar att han inte skulle dra sig för att rekrytera arbetskraft bland patienter på hospice. Om denna sadism är vad Nya Moderaterna står för, så är jag glad att jag är Gammel Moderat!

Leva

Yeees!!! Har fått låna ett trådlöst tangentbord, i avvaktan på att tekniker undersökt vad som hänt med min mellanslagstangent.

Ljuset dröjer sig kvar lite längre stund på sena eftermiddagen och kvällen. Känns skönt att åter komma i kontakt med de känslor av positivism och allmänna förhoppningar som i djupaste vintermörkret legat i dvala i väntan på att väckas av den där första antydan till ljusets återvändande. För jag tror att det inte bara är det rent faktiska solljuset som åter når oss, utan även vårt inre mentala ljus. Det var ett svårt år, fjolåret. Mycket svårt. Ännu drygt sex månader efter Mammas bortgång och drygt tre månader efter Pappas bortgång, kan jag inte helt förstå att de båda är borta! De fanns ju nyss! Vi pratade och var engagerade i varandras liv. De var inga ålderstigna seniorer, utan mera som lite äldre ungdomar. Och vi stod varandra oerhört nära.

Vi borde prata mer om Döden, sade både Mamma och Pappa. Inte skjuta undan den eller betrakta samtalet kring den, som något negativt. För när man är nära den, ser man Livet, med sin skarpaste blick och med störst skärpa i urskiljning mellan väsentligheter och oväsentligheter. Den materiella världen får en betydligt mindre dimension, än sådant som hälsa, närhet till dem man Älskar och ett tryggt och gott hem. I tankarna pratar jag dagligen med Mamma och Pappa, hör deras röster inom mig. De finns med mig i mina drömmar om natten och fortfarande får jag känslan av att jag skall ringa och prata med dem, berätta för dem om sådant jag gjort eller funderar över.

Säkert hade de liksom jag haft synpunkter på Lördagens uttagning till Melodifestivalen. Varför heter det Melodifestival? För sådana bidrag som går vidare, saknar både melodi och charm! Jag anser att alltsammans spårat ur och antingen borde återbli vad det från början varit, alternativt läggas ner eller kallas något annat, bättre anpassat efter vad det nu är. Jag uppskattade mest Marie Serneholts bidrag, som lät som ett schlagerbidrag.

Brukar ibland även se programmet Det okända. Och nog finns det mer mellan himmel och jord, än vi förmår begripa. Och kanske är det så att människan har förmåga till ett flerdimensionellt tänkande och kännande, men använder endast en bråkdel... Jo, så tror jag att det är. Fick idag Fjärås och Förlanda Församlingsblad, i vilket det står om trädplantering (Bohuslind och Rosenapel) och rubriken är ett kinesiskt ordspråk - "Bästa tiden att plantera ett träd var för 20 år sedan. Den näst bästa tiden är nu". Jag tycker om ordspråket som andas ansvar och framförhållning. För mig är carpe diem ögonblicket, stunden, dagen då vi, bortsett från sådant vi inte kan rå över, ansvarar över att göra vårt bästa för att kommande ögonblick och stunder skall blir så bra och ljusa som möjligt. 

Vi

Under stjärnklar himmel

i frostig natt

är luften

fylld av drömmar

vävda av tårar

och skratt.

Drömmar om längtan

kärlek och förväntan.

Drömmar om rädsla

vånda och sorg.

Jag kryper intill Dig,

känner Din kropp

Din hud och Din värme

skänker mig hopp.

Tillsammans vi vandrar

i drömmarans land.

Mot okända mål

på en fjärran strand.

Nu stilla flyr natten

och morgonen randas.

Du är mitt livs vatten

och luften jag andas.

Design.

Tekniken sinkar mig! Bekymmer med tangentbordet och mellanslagstangenten. Läste i GP om Prins Carl Philip som designer, och kan bara instämma i hans mycket goda smak! Blev glad idag för fin blombukett, som tack för gammal allmogestol som stått hos mina Föräldrar, men som nu hamnar i Norge.

Det är märkligt detta med möbeltrender. Teak är jätteinne. Och det är väl ok med 50-60-tals möbler hos dem som är födda på 80-talet. Men om min generation skulle ha teakmöbler, hade folk nog undrat om vi aldrig skaffat nytt. Jag gillar ljusa dämpade vägg- och mattfärger tillsammans med mörka träslag, vilket ger internationell känsla. 

Återkommer till ämnet inredning, när jag vet vad som är fel med min tangent. Vill bara så här, än  en gång ge min eloge till vår duktige och mycket sympatiske Prins Carl Philip.