Off course, of course!

Det är drygt tre veckor sedan jag senast skrev. Våren är på gång. Buskar och träd bär musöron. Påskliljor blommar där det är lä. Fågelkvitter i tidig morgontimma... Det är verkligen fint nu... Bortsett från pollenallergi... Atjooo!!! :-)

 

Våren är också den tid på året, liksom hösten - då i alla fall jag, kommer väldigt nära mina känslor - dessa naturens accelerations- respektive nerbromsningssträckor. Och kanske är det så, att det just då blir extra tydligt, att tiden rör sig, ständigt framåt, likt perptuum mobile. Vad vill vi och vad gör vi, med våra liv? Vad är viktigt och mest väsentligt för oss? Vad driver oss?

Saknar Mamma och Pappa något oerhört. Kommer ihåg hur Pappa, just på våren, brukade cykla ut med kamera, för att dokumentera Guds mirakel då allt blir återfött. Det stora i det lilla. Hemma fanns Mamma, som lagade söndagmiddag och / eller bakade. Båda med en hängiven, osjälvisk Kärlek till Livet och oss, som fanns nära. Som en oas i tidens ondska.

När tog den över, ondskan? Varför tillät vi? Se världen och samhället i ett fågelperspektiv och se överallt små män i stora förpackningar, omgivna av ja-sägande krymplingar. Den ene avlöser den andre. Roffar åt sig, söndrar, härskar. Oavsett han är diktator i ett land, kommunpamp i vår by eller chef i näringsliv... så är de samma skrot och korn. Glida med favörer, mygla, fuska... Slicka uppåt, sparka nedåt.

Notera även hur dumhet / imbecillitet, tar allt mer plats. Ända in våra vardagsrum, genom tablåer som skall underhålla... Utöver våld och död, anser sig massor ha Talang men ingen självinsikt / kritik. Och Anna Skippar skräpmat hos folk med övervikt. Där själviskt ha-begär går in, går ekonomiskt vett ut och Lyxfällda tårar, blir till nöje. Allt medan Mannerström lagar grädd- och smörmat utan fibrer... och Biggest Loser blir än större... 

Och "Nu är det slut på veckan. Det är dags för fredagsmyyys..." - chips och dip... i sällskap med Babben och Skavlan... Tugg, tugg, tugg... Medan Lördagen åskådliggör PISA-rapporten och hur kunskapsinflationen sedan länge, med raketfart, skjutit genom taket. En kvarts miljon i potten, för att svara på frågor för 7-11-åringar... Shame, shame, shame...

Att tjäna pengar på kunskap och hårt arbete, ses illa.

 

Ger inte många "likes" och "gilla".

 

Nej, tummen upp för att sitta på rumpan stilla.

 

Med trendigt motto;

 

Länge leve Bingo-Lotto!!! 

 

 

*****

  

 

 Sofiero Slott - igår eftermiddag...

 

 

 

 

Parken...

 

  

 



 



Ensam Paralegal Söker...

Det har gått några veckor sedan mitt senaste inlägg om Trohet. Det betyder inte, att jag inte haft något att skriva om. För jodå, det finns hela tiden uppslag, både negativt och positivt inspirerande.

 

Vår i luften! Underbart härligt! Snödroppar och krokus i blom. Koltrastsång i tidig gryningstimma, liksom i skymningens blå timme... Återvändande hopp... Ljuset, dofterna... :-)

 

Har abstinens från juridiken! Så om det i min läsekrets finns forskande rättsvetare, jurist, advokat eller företrädare för inkassobolag, är jag ytterst tacksam för uppdrag! Klicka på min profil, här i bloggen, så kommer mina kontaktuppgifter upp!

 

För mig är juridik inte bara en yrkesinriktning. Det är en livsstil, ett slags kall och övertygelse, som har sin grund i kristna värderingar. Ett sätt att förhålla mig till saker och ting. Till händelser, relationer och medmänniskor. Det finns jurister och det finns jurister - de listiga som tillämpar sin kunskap i självuppfyllande syfte. Och så finns det nördar - ungefär som jag...

Ja, jag medger... att jag har mitt intellektuella hem i juridiken. Jag älskar att fördjupa mig i kniviga analyser kring rättsliga spörsmål... Då mår jag verkligen bra! Och jag är ihärdig och ambitiös. Ger mig inte förrän jag vet med mig att jag funnit lösning.  

Jag blir illa berörd av lögner överhuvudtaget, och känner stark avsky för dem som utnyttjar andras godhet och uppriktiga känslor. Och för dem som skadar annan, oavsett skadan är ekonomisk, fysisk eller psykisk. Är även motståndare till stelbent, oförnuftig byråkrati som slår mot människor i beroendeställning, barn, sjuka, handikappade...  

  

 

 

 JAG VILL HA

 

UPPDRAG!

 

 

 



 

  

 



 

 

 

 

 

 

 

 



Trohet

Trohet är ett alltid lika aktuellt samtalsämne, som kärlek. Det ena är så att säga beroende av det andra. Och det är definitivt fel att tro, att trohet är lika högt taxerat hos alla. Så är det inte. Först måste man veta om ett förhållande / relation föreligger. Och för att ta reda på det, måste man helt enkelt definiera begreppet "att vara ihop" / "ha sällskap".

 

När är man ihop? Är det när man börjat träffas och gör saker tillsammans? Är det när man pussat varandra första gången? Är det när båda upptäckt att de hyser känslor för varandra - att det sagt "klick"? Eller är det vid insikten om att ömsesidiga känslor långsamt vuxit fram? Eller är man ihop, först när man flyttat samman? Det gäller verkligen att ha samsyn i denna definition!

Att ingå äktenskap, är att ingå ett avtal - en viljeyttring från två parter -, att dela livet, ansvar, ekonomi, glädje, uppmuntran, befrämja varandras utveckling, ge och få, tröst och närhet... Att brista eller svika i dessa delar, är ett avtalsbrott. Om tiden går och åtgärder mot brist, uteblir, kvarstår ett tomt skal. Och då kan man inte anses vara ihop.

Eftersom jag är gammaldags och romantisk, så anser jag att man är ihop, när känslorna är ömsesidiga, man har givit varandra de första ömhetsbevisen i form av beröring, som i det läget inte med automatik behövt leda till sex ännu. Man pussas, håller varandra i handen, håller om varandra... och har mer intimitet att se fram emot. Fysisk längtan som byggs upp. Och den totala gemenskapen sprungen ur det tysta samförståndet - Vi - det kortaste, men starkaste ord som finns. Det är då den börjar... Resan ihop.

Om det på den Resans gång inträffar händelser och man finns där för varandra... så stärker det relationen, om kärleken är djup och genuin.

För mig är kärlek oberoende av geografiskt avstånd. Den är ju en känsla jag bär inom mig, och i hela mitt väsen. Naturligtvis underlättar det om man kan träffas inom rimliga avstånd. Men det finns tillfällen i livet, bortom ens påverkan, då geografiskt avstånd uppstår. Det kan ske, genom studier, utbildning, förflyttning inom arbetet. Det kan röra sig om tillfällig utlandsstationering. Och det kan som sagt uppstå situationer av force majeure. I mitt fall, förlust av närstående och behovet av närhet till mina barn... Men med modern teknik, kan man se varandra i live-samtal, chatta - som en slags kompensation och möjlighet att hålla lågan vid liv.

Jag har vuxit upp med föräldrar, som igenom hela livet var varandra trogna. Monogama. Femtiotre år  fick de tillsammans. Självklart har det påverkat mig och min syn på lojalitet. Denna referens har undermedvetet fått mig att utgå ifrån att andra människor, också har denna syn på trohet och tillit. Så är det ju inte (tyvärr). Och det är jag och med mig likasinnade, som blir sårade.

Vid teven har jag nu en period blivit sittande vid amerikanska serien 2½ Män... Visst, lustig och kul med rappa repliker. Men, samtidigt en bra bild av hur man idag leker relation med någon, under några dygn. Man konsumerar varandra. Och jag kan inte rå för att sådant leverne gör mig illamående. Att roa sig med än den ena, än den andra, handlar bara om ren och skär egoism. Att tillfredsställa sitt eget rastlösa behov av bekräftelse, och att lägga tillfälliga plåster på rädslan för ensamhet.

Trohet, är för mig, inte bara trohet och lojalitet gentemot en partner, utan även trohet mot mig själv och mina värderingar. Att inte göra våld på mig själv, genom att acceptera övertramp.

Infinity

 

 





Genus-inkonsekvens

Genusidealen är synnerligen retarderade och i högsta grad motsägelsefulla...

 

Melodifestivals-jippot med deltävlingar, har åter dragit igång. Och man lägger inte bara tonvikt på röst och musikalitet... utan hur framförandet är förpackat.

 

I helgen deltog en dansbandssångerska, med barnslig uppsyn, iförd baddräkt med paljetter. Där stod hon bredbent på sina höga klackar, med vindmaskinen i ansiktet, flankerad av fullt påklädda män; "Du é en uh, uh, uh, en Cassanova..." och låten presenterades som "kaxig" (!?)

 

Tänker mig hur det kunde se ut, med en man i tighta badbyxor eller dito paljettbeströdda kalsonger... bredbent, ylande något liknande... :-) omgiven av näpna kvinnor. Oj, vad det skulle uppfattas som sexistiskt! Allt artisteri verkar vara beroende av en sexuell underton...

 

Sveriges Mästerkock's återkommande kärntrupp är en tresits-jury bestående av tre pondusmagade medelålders herrar. Vinjettmusiken är en snabb låt, framförd av tjej med överdriven småbarnsröst... Men hallå...!? Lolita-vibbar...

 

Eller teve-reklamen (suck...) Kosmetik-reklam, klädreklam, reklam för medel mot diarré eller förstoppning, textilier, diskmedel osv. Listan kan göras oändlig. Men i alla dessa exempel, visar man upp kvinnor som förundras över magiska speglar som lockar dem på upptäcksfärd, likt Alice in Wonderland, kvinnor som får aha-upplevelser av hudkrämer, som lovar bibehållen ungdom, kvinnor som slickande och sugande avnjuter sin glass, kvinnor med ruffsiga hår som måste utredas, kvinnor i pyamas och underkläder, som står i grupp och ler. Eller så sitter de i stora soffor och börjar busa med varandra, slåss med kuddar... och sjunger "Uhhh, I like Your style..."

 

När kvinnor självmant eller påtvingat, framställs som infantila, efterblivna och debila... kåta och villiga konsumtionsobjekt... kan man undra om det är de pedofila dragen hos män (läs ironin i detta), de appellerar till?

 

 

Var går gränsen?

 

 

 

Kvinno-ideal à la 2014...

 

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Grönköpings Nytt del I

Jag är ledsen idag. Inte sorgsen-ledsen. Nej, mer åt det förbannade hållet. För något av det allra värsta jag överhuvudtaget vet, är idioti. Ren stupiditet. Dumhet. Utövas då denna egenskap av statligt verk / inrättning, då är dårskapen fulländad så att säga. Man hör om sådant på teve och radio. Och man läser om det i tidningen. Tänker att det kan nog inte vara så på riktigt. Men det kan det. Och verkligheten överträffar oftast de vildaste fantasier i ämnet.

Genom att jag de senaste åren flyttat en del, så har det påverkat min möjlighet att ta itu med min egen situation i den inte helt oväsentliga delen som avser min whiplashskada. Skadan tillkom 1996. Diagnos 2000. En effekt av detta, har vid några tillfällen satt mig i förbindelse med den inrättning som bär namnet Arbetsförmedlingen - dock utan syfte att förmedla just arbeten, mer än till dem som verkar där.  Och numera har ju Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, dessutom ingått äktenskap, i den heliga byråkratins namn. Poppis, detta med Allianser... som helt rationaliserat bort grundläggande intellektuella förmågor samt vanligt sunt förnuft.

Att vara kreativ i tanke och gärning, gör en till svårhanterlig för socialismens tjänare i denna koloss på lerfötter. Och att tänka i egna banor utifrån ett individuellt och rationellt utvecklingsperspektiv, förpassar en i värsta fall genom ren utpressning, till det ekonomiska utvisningsbåset... 

Vid gårdagens kontakt med representant för denna Oförnuftets Boning, kungjorde jag glatt mina göranden och planer. Jag skall inte trötta er, kära läsare, med remisser till smärtteam, ortoped och röntgen... Men, jag har så att säga stenkoll på det läget. Efter drygt två och ett halvt år, av Sorg och Saknad efter mina Älskade Föräldrar... erfar jag emellanåt en inre värme och harmoni, som långsamt kommit till mig. Jag köper kläder i glada färger, jag läser böcker (just nu Alice Munro, novellsamling Brinnande Livet - återkommer i senare inlägg om den), njuter av förvåren... Och vaknat har längtan efter att återuppta studier... vilket jag nämnde för AF-representanten. 

"Det kan vi inte gå med på! Våra direktiv säger att studier som ger ersättning från CSN, inte får förekomma, om man får annan ersättning!" Tänk det förstår också jag. Men, enligt CSN får man bara söka medel om studiernas omfattning är minst 50%. De studier som jag avsåg för egen del, ligger på 33%, vilket jag invände. "Nix, inga studier alls!" (?!)

Men, om jag går på ABF motsvarande tid (33%) och då drejar krukor och målar porslinsfiguriner? "Ja, det får du!"

Jag förstår inte logiken. Eller så är jag så chockad, att jag har svårt ta in den. Att detta faktiskt är på riktigt. Det är samma tid som tas i anspråk. Alltså är det VAD jag lägger tiden på, som avses. I mitt fall - med tanke på nacken - är både dreja och måla mer belastande för mig, än om jag ställer kurslitteratur i mitt bokställ, och läser den. Med konsekvens att jag än mer utvecklar min kompetens. Men utbildade människor analyserar och ifrågasätter... = dumhetens fiende... 

 

 

 

Välkommen till Grönköping

 

 

Kex

 

Cream Crackers...

 

 

Ett av mina favorit program

 

Brittain Bake Off,

 

inspirerar!

 

 

Komponerade

 

därför detta

 

recept;

 

4 dl mjöl

 

½ dl vatten

 

½ dl olja

 

½ tsk salt

 

1 msk grädde

 

samt

 

kryddor;

 

basilika

 

vitlök

 

24 st

 

5 x 5 cm

 

½ cm tjocka

 

200 grader

 

20 minuter

 

Flingsalt

 

att strö

 

över

 

 

Krispiga!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Vadan och Varthän

När dog János Kovács?

 

Av Lajos Zilahy

 

 

Han gav sig inte tid att tvätta sig om händerna, fastän de var alldeles nedsmetade av fernissa, utan torkade endast av dem på den trasa, som hängde på en spik bredvid dörren. Sedan knöt han upp bandet på sitt gröna snickarförkläde och tog detta av sig, varefter han borstade bort hyvelspån från byxorna. Så satte han på sig hatten, och innan han steg ut genom dörren, sade han med en ovanlig trötthet i rösten ett "god natt" till den gamle snickarmästaren, som stod med ryggen mot honom och kokade lim vid spisen.

 

Ända sedan morgonen hade en egendomlig känsla kommit honom att skaka av frossa. Smaken i munnen var dålig, ibland hade hyveln i hans hand stannat, och trött hade han måst sluta ögonen. Han gick hem och åt där utan aptit sin kvällsmat. Han bodde hos en gammal gumma, änkan efter Ference Borka, i ett torftigt litet rum, som en gång varit vedbod.

 

Den natten  - den 4 oktober 1874 - klockan en kvart över ett dog snickargesällen János Kovács i en ålder av trettiofem år. Han hade varit en mager, stillsam man med blekt ansikte och rödaktiga mustascher.

 

Två dagar senare begrovs han. Varken hustru eller barn lämnade han efter sig, bara en syster som tjänade i Budapest som kokerska hos bankdirektör Tordai.

 

Fem år senare dog den gamle snickaren, i vars verkstad han arbetat, och nio år senare vandrade den gamla gumman, som han bott hos, samma väg. Efter fjorton år lämnade Tordais kokerska, hans syster, det jordiska.

 

När tjugoett år hade gått - den 6 mars 1895-, satt några droskkuskar på en liten krog i slutet av Kerepesivägen och drack vin vid ett bord, täckt av den sedvanliga rödrutiga duken. Det var långt lidet på natten, klockan kunde vara ungefär tre. De stödde armbågarna på bordet, medan de skrattade ofta och högljutt. En otäck besvärande cigarrök drog i virvlar över borden.

  

De pratade om sina minnen från militärtjänsten. Då sade en av dem, en tjock och rödbrusig kusk, som kallsades för Frici:

- En gång må ni tro, befallde en korpral en av rekryterna att sticka huvudet i kakelugnen.

Här brast han så ut i skratt, att han slog med handflatan i bordet.

- Det var något, det, ta mej tusan! skrek han. På halsen och tinningarna svällde ådrorna ut, flera minuter kvävde och skakade honom skrattet, och när det slutligen lagt sig, fortsatte han, dock sedan ett explosionsartat, flabbigt skrattanfall på nytt kommit över honom:

- Rekryten stoppade in huvudet i kakelugnen, och där måste han hundra gånger ropa: Herr Zugfuhrer, melde behorsamst... (Herr plutonchef, jag ber underdånigast att få rapportera...) Stackars karl, där knäböjde han på alla fyra framför kakelugnen, medan vi klatschade till honom där bak, så att vi fick ont i händerna...

- Minns du det, Franci?

Franci nickade.

Den tjocke kusken strök sig över pannan.

- Vad hette nu den där pojken...?

Franci stirrade rakt ut i luften och sade sedan eftertänksamt:

- Hm... Kovács... János Kovács.

Den natten uttalade för sista gången en mänsklig röst János Kovács namn.

 

Den 10 november 1899 infördes från tobaksfabriken i Obuda till Szent János-sjukhuset en arbeterska, som led av hjärtfel. Hon skulle vara omkring fyrtiofem år. Hon lades i första våningen på allmän sal nr 3, låg där tyst och förskräckt, gripen av känslan, att hon skulle dö. De övriga patienterna i sjuksalen sov redan. Det rådde skymning, endast i ett blått litet dricksglas lyste rovoljelampans veke.

 

Arbeterskan stirrade med vidöppna ögon in i halvdunklet och tänkte igenom sitt liv. Hon mindes då en sommarnatt på landet och en yngling med milt blickande ögon, i vars sällskap hon strövade omkring på den doftande ängen - de hade flätat lillfingrarna i varandra - och som den natten gjorde henne från flicka till kvinna.

 

Den ynglingen var János Kovács, och hans anletsdrag, hans röst och blick återvände då för sista gången. Men vid det tillfället uttalandes inte hans namn högt, det flammade blott stumt upp för några ögonblick i den döende arbeterskans tankar.

 

Året därpå brann i en by den reformerta prästens boställe ned, i vars arkiv de dammiga kyrkböckerna förvarades, i vilka János Kovács' födelse- och dödsår var antecknade.

 

I januari 1901 rådde sträng köld. Framemot kvällen, då det redan blivit mörkt, kröp en trasigt klädd man över bykyrkogårdens dike. Han stal två träkors för att kunna tända en brasa åt sig därhemma. Det ena korset tillhörde János Kovács.

 

Åter gick två årtionden. 1920 satt i Kecskemét en ung advokat vid sitt skrivbord och inventerade faderns kvarlåtenskap. I tur och ordning öppnade han lådorna och tittade noga på varje papper, ett och ett. På en lapp stod skrivet med dålig stavning:

"För polering av två stolar mottagit fyra forinter, 60 kreuzer. Högaktningsfullt János Kovács."

 

Advokaten ögnade igenom räkningen, rev sönder den och slängde den i papperskorgen. Morgonen därpå bar jungfrun ut den och tömde dess innehåll i bortre änden av gården

 

Tre dagar senare regnade det. Den sönderrivna lappen genomdränktes alldeles, och blott så här mycket blev kvar av den: J... Ková... Allt det andra plånades ut av regnet. Bokstaven J kunde knappt urskiljas längre.

 

Sedan regnade det inte på länge. Begravna i dammet och soporna låg där och teg endast dessa får bokstäver: J... Ková..., de sista bokstäverna, de allra sista detaljerna av de linjer, som påminde om János Kovács.

 

Några veckor därefter dånade himlen och öste regnet ned, som om det skull ha hällts ur kannor. Den eftermiddagen suddades också de dittills bevarade bokstäverna ut. Längst höll sig boksaven v, ty där staplarna möttes i den, hade János Kovács tryckt hårdare med pennan. Tillsist utplånades också den av vattnet.

 

Och då, just i det ögonblicket - fyrtiosex år efter hans död - upphörde för alltid, försvann för alltid från jorden, snickargesällen János Kovács.

 

 

 

*****

 

 

1  Vem tror vi egentligen att vi är? Hur väl känner vi oss själva?

 

2  Vad har vi kvar?

 

3  Vem bryr sig om oss?

 

4  Vem hjälper oss?

 

5  Vem kommer ihåg?

 

6  Vem är jag viktig för?

 

7  Vart går vi?