Jag är ledsen idag. Inte sorgsen-ledsen. Nej, mer åt det förbannade hållet. För något av det allra värsta jag överhuvudtaget vet, är idioti. Ren stupiditet. Dumhet. Utövas då denna egenskap av statligt verk / inrättning, då är dårskapen fulländad så att säga. Man hör om sådant på teve och radio. Och man läser om det i tidningen. Tänker att det kan nog inte vara så på riktigt. Men det kan det. Och verkligheten överträffar oftast de vildaste fantasier i ämnet.
Genom att jag de senaste åren flyttat en del, så har det påverkat min möjlighet att ta itu med min egen situation i den inte helt oväsentliga delen som avser min whiplashskada. Skadan tillkom 1996. Diagnos 2000. En effekt av detta, har vid några tillfällen satt mig i förbindelse med den inrättning som bär namnet Arbetsförmedlingen - dock utan syfte att förmedla just arbeten, mer än till dem som verkar där. Och numera har ju Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, dessutom ingått äktenskap, i den heliga byråkratins namn. Poppis, detta med Allianser... som helt rationaliserat bort grundläggande intellektuella förmågor samt vanligt sunt förnuft.
Att vara kreativ i tanke och gärning, gör en till svårhanterlig för socialismens tjänare i denna koloss på lerfötter. Och att tänka i egna banor utifrån ett individuellt och rationellt utvecklingsperspektiv, förpassar en i värsta fall genom ren utpressning, till det ekonomiska utvisningsbåset...
Vid gårdagens kontakt med representant för denna Oförnuftets Boning, kungjorde jag glatt mina göranden och planer. Jag skall inte trötta er, kära läsare, med remisser till smärtteam, ortoped och röntgen... Men, jag har så att säga stenkoll på det läget. Efter drygt två och ett halvt år, av Sorg och Saknad efter mina Älskade Föräldrar... erfar jag emellanåt en inre värme och harmoni, som långsamt kommit till mig. Jag köper kläder i glada färger, jag läser böcker (just nu Alice Munro, novellsamling Brinnande Livet - återkommer i senare inlägg om den), njuter av förvåren... Och vaknat har längtan efter att återuppta studier... vilket jag nämnde för AF-representanten.
"Det kan vi inte gå med på! Våra direktiv säger att studier som ger ersättning från CSN, inte får förekomma, om man får annan ersättning!" Tänk det förstår också jag. Men, enligt CSN får man bara söka medel om studiernas omfattning är minst 50%. De studier som jag avsåg för egen del, ligger på 33%, vilket jag invände. "Nix, inga studier alls!" (?!)
Men, om jag går på ABF motsvarande tid (33%) och då drejar krukor och målar porslinsfiguriner? "Ja, det får du!"
Jag förstår inte logiken. Eller så är jag så chockad, att jag har svårt ta in den. Att detta faktiskt är på riktigt. Det är samma tid som tas i anspråk. Alltså är det VAD jag lägger tiden på, som avses. I mitt fall - med tanke på nacken - är både dreja och måla mer belastande för mig, än om jag ställer kurslitteratur i mitt bokställ, och läser den. Med konsekvens att jag än mer utvecklar min kompetens. Men utbildade människor analyserar och ifrågasätter... = dumhetens fiende...
Genom att jag de senaste åren flyttat en del, så har det påverkat min möjlighet att ta itu med min egen situation i den inte helt oväsentliga delen som avser min whiplashskada. Skadan tillkom 1996. Diagnos 2000. En effekt av detta, har vid några tillfällen satt mig i förbindelse med den inrättning som bär namnet Arbetsförmedlingen - dock utan syfte att förmedla just arbeten, mer än till dem som verkar där. Och numera har ju Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, dessutom ingått äktenskap, i den heliga byråkratins namn. Poppis, detta med Allianser... som helt rationaliserat bort grundläggande intellektuella förmågor samt vanligt sunt förnuft.
Att vara kreativ i tanke och gärning, gör en till svårhanterlig för socialismens tjänare i denna koloss på lerfötter. Och att tänka i egna banor utifrån ett individuellt och rationellt utvecklingsperspektiv, förpassar en i värsta fall genom ren utpressning, till det ekonomiska utvisningsbåset...
Vid gårdagens kontakt med representant för denna Oförnuftets Boning, kungjorde jag glatt mina göranden och planer. Jag skall inte trötta er, kära läsare, med remisser till smärtteam, ortoped och röntgen... Men, jag har så att säga stenkoll på det läget. Efter drygt två och ett halvt år, av Sorg och Saknad efter mina Älskade Föräldrar... erfar jag emellanåt en inre värme och harmoni, som långsamt kommit till mig. Jag köper kläder i glada färger, jag läser böcker (just nu Alice Munro, novellsamling Brinnande Livet - återkommer i senare inlägg om den), njuter av förvåren... Och vaknat har längtan efter att återuppta studier... vilket jag nämnde för AF-representanten.
"Det kan vi inte gå med på! Våra direktiv säger att studier som ger ersättning från CSN, inte får förekomma, om man får annan ersättning!" Tänk det förstår också jag. Men, enligt CSN får man bara söka medel om studiernas omfattning är minst 50%. De studier som jag avsåg för egen del, ligger på 33%, vilket jag invände. "Nix, inga studier alls!" (?!)
Men, om jag går på ABF motsvarande tid (33%) och då drejar krukor och målar porslinsfiguriner? "Ja, det får du!"
Jag förstår inte logiken. Eller så är jag så chockad, att jag har svårt ta in den. Att detta faktiskt är på riktigt. Det är samma tid som tas i anspråk. Alltså är det VAD jag lägger tiden på, som avses. I mitt fall - med tanke på nacken - är både dreja och måla mer belastande för mig, än om jag ställer kurslitteratur i mitt bokställ, och läser den. Med konsekvens att jag än mer utvecklar min kompetens. Men utbildade människor analyserar och ifrågasätter... = dumhetens fiende...
Välkommen till Grönköping
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar