Trohet är ett alltid lika aktuellt samtalsämne, som kärlek. Det ena är så att säga beroende av det andra. Och det är definitivt fel att tro, att trohet är lika högt taxerat hos alla. Så är det inte. Först måste man veta om ett förhållande / relation föreligger. Och för att ta reda på det, måste man helt enkelt definiera begreppet "att vara ihop" / "ha sällskap".
När är man ihop? Är det när man börjat träffas och gör saker tillsammans? Är det när man pussat varandra första gången? Är det när båda upptäckt att de hyser känslor för varandra - att det sagt "klick"? Eller är det vid insikten om att ömsesidiga känslor långsamt vuxit fram? Eller är man ihop, först när man flyttat samman? Det gäller verkligen att ha samsyn i denna definition!
Att ingå äktenskap, är att ingå ett avtal - en viljeyttring från två parter -, att dela livet, ansvar, ekonomi, glädje, uppmuntran, befrämja varandras utveckling, ge och få, tröst och närhet... Att brista eller svika i dessa delar, är ett avtalsbrott. Om tiden går och åtgärder mot brist, uteblir, kvarstår ett tomt skal. Och då kan man inte anses vara ihop.
Eftersom jag är gammaldags och romantisk, så anser jag att man är ihop, när känslorna är ömsesidiga, man har givit varandra de första ömhetsbevisen i form av beröring, som i det läget inte med automatik behövt leda till sex ännu. Man pussas, håller varandra i handen, håller om varandra... och har mer intimitet att se fram emot. Fysisk längtan som byggs upp. Och den totala gemenskapen sprungen ur det tysta samförståndet - Vi - det kortaste, men starkaste ord som finns. Det är då den börjar... Resan ihop.
Om det på den Resans gång inträffar händelser och man finns där för varandra... så stärker det relationen, om kärleken är djup och genuin.
För mig är kärlek oberoende av geografiskt avstånd. Den är ju en känsla jag bär inom mig, och i hela mitt väsen. Naturligtvis underlättar det om man kan träffas inom rimliga avstånd. Men det finns tillfällen i livet, bortom ens påverkan, då geografiskt avstånd uppstår. Det kan ske, genom studier, utbildning, förflyttning inom arbetet. Det kan röra sig om tillfällig utlandsstationering. Och det kan som sagt uppstå situationer av force majeure. I mitt fall, förlust av närstående och behovet av närhet till mina barn... Men med modern teknik, kan man se varandra i live-samtal, chatta - som en slags kompensation och möjlighet att hålla lågan vid liv.
Jag har vuxit upp med föräldrar, som igenom hela livet var varandra trogna. Monogama. Femtiotre år fick de tillsammans. Självklart har det påverkat mig och min syn på lojalitet. Denna referens har undermedvetet fått mig att utgå ifrån att andra människor, också har denna syn på trohet och tillit. Så är det ju inte (tyvärr). Och det är jag och med mig likasinnade, som blir sårade.
Vid teven har jag nu en period blivit sittande vid amerikanska serien 2½ Män... Visst, lustig och kul med rappa repliker. Men, samtidigt en bra bild av hur man idag leker relation med någon, under några dygn. Man konsumerar varandra. Och jag kan inte rå för att sådant leverne gör mig illamående. Att roa sig med än den ena, än den andra, handlar bara om ren och skär egoism. Att tillfredsställa sitt eget rastlösa behov av bekräftelse, och att lägga tillfälliga plåster på rädslan för ensamhet.
Trohet, är för mig, inte bara trohet och lojalitet gentemot en partner, utan även trohet mot mig själv och mina värderingar. Att inte göra våld på mig själv, genom att acceptera övertramp.
Att ingå äktenskap, är att ingå ett avtal - en viljeyttring från två parter -, att dela livet, ansvar, ekonomi, glädje, uppmuntran, befrämja varandras utveckling, ge och få, tröst och närhet... Att brista eller svika i dessa delar, är ett avtalsbrott. Om tiden går och åtgärder mot brist, uteblir, kvarstår ett tomt skal. Och då kan man inte anses vara ihop.
Eftersom jag är gammaldags och romantisk, så anser jag att man är ihop, när känslorna är ömsesidiga, man har givit varandra de första ömhetsbevisen i form av beröring, som i det läget inte med automatik behövt leda till sex ännu. Man pussas, håller varandra i handen, håller om varandra... och har mer intimitet att se fram emot. Fysisk längtan som byggs upp. Och den totala gemenskapen sprungen ur det tysta samförståndet - Vi - det kortaste, men starkaste ord som finns. Det är då den börjar... Resan ihop.
Om det på den Resans gång inträffar händelser och man finns där för varandra... så stärker det relationen, om kärleken är djup och genuin.
För mig är kärlek oberoende av geografiskt avstånd. Den är ju en känsla jag bär inom mig, och i hela mitt väsen. Naturligtvis underlättar det om man kan träffas inom rimliga avstånd. Men det finns tillfällen i livet, bortom ens påverkan, då geografiskt avstånd uppstår. Det kan ske, genom studier, utbildning, förflyttning inom arbetet. Det kan röra sig om tillfällig utlandsstationering. Och det kan som sagt uppstå situationer av force majeure. I mitt fall, förlust av närstående och behovet av närhet till mina barn... Men med modern teknik, kan man se varandra i live-samtal, chatta - som en slags kompensation och möjlighet att hålla lågan vid liv.
Jag har vuxit upp med föräldrar, som igenom hela livet var varandra trogna. Monogama. Femtiotre år fick de tillsammans. Självklart har det påverkat mig och min syn på lojalitet. Denna referens har undermedvetet fått mig att utgå ifrån att andra människor, också har denna syn på trohet och tillit. Så är det ju inte (tyvärr). Och det är jag och med mig likasinnade, som blir sårade.
Vid teven har jag nu en period blivit sittande vid amerikanska serien 2½ Män... Visst, lustig och kul med rappa repliker. Men, samtidigt en bra bild av hur man idag leker relation med någon, under några dygn. Man konsumerar varandra. Och jag kan inte rå för att sådant leverne gör mig illamående. Att roa sig med än den ena, än den andra, handlar bara om ren och skär egoism. Att tillfredsställa sitt eget rastlösa behov av bekräftelse, och att lägga tillfälliga plåster på rädslan för ensamhet.
Trohet, är för mig, inte bara trohet och lojalitet gentemot en partner, utan även trohet mot mig själv och mina värderingar. Att inte göra våld på mig själv, genom att acceptera övertramp.
Infinity
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar