Vadan och Varthän

När dog János Kovács?

 

Av Lajos Zilahy

 

 

Han gav sig inte tid att tvätta sig om händerna, fastän de var alldeles nedsmetade av fernissa, utan torkade endast av dem på den trasa, som hängde på en spik bredvid dörren. Sedan knöt han upp bandet på sitt gröna snickarförkläde och tog detta av sig, varefter han borstade bort hyvelspån från byxorna. Så satte han på sig hatten, och innan han steg ut genom dörren, sade han med en ovanlig trötthet i rösten ett "god natt" till den gamle snickarmästaren, som stod med ryggen mot honom och kokade lim vid spisen.

 

Ända sedan morgonen hade en egendomlig känsla kommit honom att skaka av frossa. Smaken i munnen var dålig, ibland hade hyveln i hans hand stannat, och trött hade han måst sluta ögonen. Han gick hem och åt där utan aptit sin kvällsmat. Han bodde hos en gammal gumma, änkan efter Ference Borka, i ett torftigt litet rum, som en gång varit vedbod.

 

Den natten  - den 4 oktober 1874 - klockan en kvart över ett dog snickargesällen János Kovács i en ålder av trettiofem år. Han hade varit en mager, stillsam man med blekt ansikte och rödaktiga mustascher.

 

Två dagar senare begrovs han. Varken hustru eller barn lämnade han efter sig, bara en syster som tjänade i Budapest som kokerska hos bankdirektör Tordai.

 

Fem år senare dog den gamle snickaren, i vars verkstad han arbetat, och nio år senare vandrade den gamla gumman, som han bott hos, samma väg. Efter fjorton år lämnade Tordais kokerska, hans syster, det jordiska.

 

När tjugoett år hade gått - den 6 mars 1895-, satt några droskkuskar på en liten krog i slutet av Kerepesivägen och drack vin vid ett bord, täckt av den sedvanliga rödrutiga duken. Det var långt lidet på natten, klockan kunde vara ungefär tre. De stödde armbågarna på bordet, medan de skrattade ofta och högljutt. En otäck besvärande cigarrök drog i virvlar över borden.

  

De pratade om sina minnen från militärtjänsten. Då sade en av dem, en tjock och rödbrusig kusk, som kallsades för Frici:

- En gång må ni tro, befallde en korpral en av rekryterna att sticka huvudet i kakelugnen.

Här brast han så ut i skratt, att han slog med handflatan i bordet.

- Det var något, det, ta mej tusan! skrek han. På halsen och tinningarna svällde ådrorna ut, flera minuter kvävde och skakade honom skrattet, och när det slutligen lagt sig, fortsatte han, dock sedan ett explosionsartat, flabbigt skrattanfall på nytt kommit över honom:

- Rekryten stoppade in huvudet i kakelugnen, och där måste han hundra gånger ropa: Herr Zugfuhrer, melde behorsamst... (Herr plutonchef, jag ber underdånigast att få rapportera...) Stackars karl, där knäböjde han på alla fyra framför kakelugnen, medan vi klatschade till honom där bak, så att vi fick ont i händerna...

- Minns du det, Franci?

Franci nickade.

Den tjocke kusken strök sig över pannan.

- Vad hette nu den där pojken...?

Franci stirrade rakt ut i luften och sade sedan eftertänksamt:

- Hm... Kovács... János Kovács.

Den natten uttalade för sista gången en mänsklig röst János Kovács namn.

 

Den 10 november 1899 infördes från tobaksfabriken i Obuda till Szent János-sjukhuset en arbeterska, som led av hjärtfel. Hon skulle vara omkring fyrtiofem år. Hon lades i första våningen på allmän sal nr 3, låg där tyst och förskräckt, gripen av känslan, att hon skulle dö. De övriga patienterna i sjuksalen sov redan. Det rådde skymning, endast i ett blått litet dricksglas lyste rovoljelampans veke.

 

Arbeterskan stirrade med vidöppna ögon in i halvdunklet och tänkte igenom sitt liv. Hon mindes då en sommarnatt på landet och en yngling med milt blickande ögon, i vars sällskap hon strövade omkring på den doftande ängen - de hade flätat lillfingrarna i varandra - och som den natten gjorde henne från flicka till kvinna.

 

Den ynglingen var János Kovács, och hans anletsdrag, hans röst och blick återvände då för sista gången. Men vid det tillfället uttalandes inte hans namn högt, det flammade blott stumt upp för några ögonblick i den döende arbeterskans tankar.

 

Året därpå brann i en by den reformerta prästens boställe ned, i vars arkiv de dammiga kyrkböckerna förvarades, i vilka János Kovács' födelse- och dödsår var antecknade.

 

I januari 1901 rådde sträng köld. Framemot kvällen, då det redan blivit mörkt, kröp en trasigt klädd man över bykyrkogårdens dike. Han stal två träkors för att kunna tända en brasa åt sig därhemma. Det ena korset tillhörde János Kovács.

 

Åter gick två årtionden. 1920 satt i Kecskemét en ung advokat vid sitt skrivbord och inventerade faderns kvarlåtenskap. I tur och ordning öppnade han lådorna och tittade noga på varje papper, ett och ett. På en lapp stod skrivet med dålig stavning:

"För polering av två stolar mottagit fyra forinter, 60 kreuzer. Högaktningsfullt János Kovács."

 

Advokaten ögnade igenom räkningen, rev sönder den och slängde den i papperskorgen. Morgonen därpå bar jungfrun ut den och tömde dess innehåll i bortre änden av gården

 

Tre dagar senare regnade det. Den sönderrivna lappen genomdränktes alldeles, och blott så här mycket blev kvar av den: J... Ková... Allt det andra plånades ut av regnet. Bokstaven J kunde knappt urskiljas längre.

 

Sedan regnade det inte på länge. Begravna i dammet och soporna låg där och teg endast dessa får bokstäver: J... Ková..., de sista bokstäverna, de allra sista detaljerna av de linjer, som påminde om János Kovács.

 

Några veckor därefter dånade himlen och öste regnet ned, som om det skull ha hällts ur kannor. Den eftermiddagen suddades också de dittills bevarade bokstäverna ut. Längst höll sig boksaven v, ty där staplarna möttes i den, hade János Kovács tryckt hårdare med pennan. Tillsist utplånades också den av vattnet.

 

Och då, just i det ögonblicket - fyrtiosex år efter hans död - upphörde för alltid, försvann för alltid från jorden, snickargesällen János Kovács.

 

 

 

*****

 

 

1  Vem tror vi egentligen att vi är? Hur väl känner vi oss själva?

 

2  Vad har vi kvar?

 

3  Vem bryr sig om oss?

 

4  Vem hjälper oss?

 

5  Vem kommer ihåg?

 

6  Vem är jag viktig för?

 

7  Vart går vi?