I så gott som hela mitt liv, sedan åtta- tio-årsålder, har jag levt med den ständiga rädslan att mista den / dem jag älskar.
Mammas sjukdom Chron, gick i skov. Och hon var mycket illa däran vid ett antal tillfällen. Att sitta där i sin skolbänk, och känna en diffus oro gnaga... Att alltid vara beredd på att ambulansen skulle stå där hemma vid entrén... Att promenera de två kvarteren efter skoldagens slut och på avstånd se nyfikna barn och vuxna, grannar och förbipasserande, gå med dröjande steg eller helt enkelt bara stå och glo... medan Min Mamma bars på bår, in i ambulansen... Att möta Pappa, ledsen, orolig och koncentrerad på situationen... Minns att jag nästan kunde nudda de nyfikna som jag gick förbi. Jag villle bara komma in i bostaden, krama om vår strävhåriga tax Tina, för att än en gång försöka förstå vad som hände... Brukade känna och tänka att det var en hel värld mellan mig, Oss - Mamma och Pappa - och de där andra... även om de stod där nuddande nära, och bara stirrade. Ingen sade något. Ingen tröstade... När ambulansen svängt runt hörnet, skingrades skaran, och alla gick till sitt.
För de nyfikna, var denna slags händelse, ett mycket kort avbrott i vardagslivet, som snabbt återgick till sin trygga lunk. För Pappa och mig, var det en ändlös vandring in i ovisshet... Att inte kunna ta mer än en dag i taget. Hoppas och be. Och det gjorde vi. Vid denna tidpunkt började jag läsa Bibeln, och fann Ordspråksboken och Psaltaren, vara till stöd och uppmuntran. Pappa och jag förkovrade oss i kokkonsten. Vi rullade köttbullar, stuvade spenat, kokte torsk och bakade sockerkaka. Så matlagning, sitter i ryggmärgen på mig. Liksom läsandet och förmågan att vara kreativ. Hushållsbestyren, som jag själv ville ta aktiv del av, varvades med oräkneliga besök hos Mamma, på kirurgens vårdavdelning... Gamla byggnader från annan era, kakel, högt till tak, och ekande korridorer med doft av sjukhussprit och eter. Min Gud, vad dessa besök smärtade... och stärkte, i en mix av mycket starka känslor. Mammas sisu ingjöt hopp! Samtidigt som maktlösheten gjorde så ofantligt ont... Att se min Älskade lilla Mamma, just liten, bräcklig och svag... etsade sig för alltid fast i mitt hjärta...
Vi blev en mycket nära Familj - i Kärlek, Empati och Sanning.
Mammas sjukdom Chron, gick i skov. Och hon var mycket illa däran vid ett antal tillfällen. Att sitta där i sin skolbänk, och känna en diffus oro gnaga... Att alltid vara beredd på att ambulansen skulle stå där hemma vid entrén... Att promenera de två kvarteren efter skoldagens slut och på avstånd se nyfikna barn och vuxna, grannar och förbipasserande, gå med dröjande steg eller helt enkelt bara stå och glo... medan Min Mamma bars på bår, in i ambulansen... Att möta Pappa, ledsen, orolig och koncentrerad på situationen... Minns att jag nästan kunde nudda de nyfikna som jag gick förbi. Jag villle bara komma in i bostaden, krama om vår strävhåriga tax Tina, för att än en gång försöka förstå vad som hände... Brukade känna och tänka att det var en hel värld mellan mig, Oss - Mamma och Pappa - och de där andra... även om de stod där nuddande nära, och bara stirrade. Ingen sade något. Ingen tröstade... När ambulansen svängt runt hörnet, skingrades skaran, och alla gick till sitt.
För de nyfikna, var denna slags händelse, ett mycket kort avbrott i vardagslivet, som snabbt återgick till sin trygga lunk. För Pappa och mig, var det en ändlös vandring in i ovisshet... Att inte kunna ta mer än en dag i taget. Hoppas och be. Och det gjorde vi. Vid denna tidpunkt började jag läsa Bibeln, och fann Ordspråksboken och Psaltaren, vara till stöd och uppmuntran. Pappa och jag förkovrade oss i kokkonsten. Vi rullade köttbullar, stuvade spenat, kokte torsk och bakade sockerkaka. Så matlagning, sitter i ryggmärgen på mig. Liksom läsandet och förmågan att vara kreativ. Hushållsbestyren, som jag själv ville ta aktiv del av, varvades med oräkneliga besök hos Mamma, på kirurgens vårdavdelning... Gamla byggnader från annan era, kakel, högt till tak, och ekande korridorer med doft av sjukhussprit och eter. Min Gud, vad dessa besök smärtade... och stärkte, i en mix av mycket starka känslor. Mammas sisu ingjöt hopp! Samtidigt som maktlösheten gjorde så ofantligt ont... Att se min Älskade lilla Mamma, just liten, bräcklig och svag... etsade sig för alltid fast i mitt hjärta...
Vi blev en mycket nära Familj - i Kärlek, Empati och Sanning.
Jag och Tina taxvalp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar