Tugga mitt arsle, men mitt hjärta når du inte

Nämen,

Hej f d svärmor!

Du vet väl att du kan

nå mig direkt

om du klickar på

"Visa hela min profil"

till höger vid den

blå fjärilen

Där kan du förutom 

att läsa ännu mer om mig

finna mina kontaktuppgifter

så behöver du inte

framföra dina

budskap

via ombud

Praktiskt, inte sant?

Kan inte trycka stjärna - bara fyrkant

Avund är en egenskap jag alltid saknat. Den är meningslös och destruktiv. Leder ingen vart. Att sätta fingret på, och reagera mot orättvisor är inte avund. Utan ett stort behov av att se människors lika värde. Och rättvis fördelning av sociala resurser och fundament, utifrån mänskliga rättigheter. Men människor har inte samma värde. Inte ens i Sverige som politiker kallar demokrati med välfungerande struktur och social trygghet samt allas likhet inför lagen. 

Sjukvård är fundamentet för grundläggande hälsa och mänsklig trygghet. Men den fungerar inte längre. Finns inte mer. Borta. Lost. Jag har dessvärre fått erfara detta både länge och ingående. Har hamnat mellan stolar. Min neurolog "trappar ner" på verksamheten och får samtidigt in massvis med nya remisser, så jag återremitterades till min vårdcentral (!?) Där det nu åligger läkaren på vårdcentralen, att förskriva det läkemedel jag nämner i föregående inlägg. Läkemedlet är enligt Läkemedelsverket "mycket komplicerat och medicinering skall handhas av specialist". Vidare "har specialisten ett särskilt ansvar för uppföljning av effekten och säkerheten hos den enskilda patienten". 

I tre år (!) har jag försökt få information om varför de olika besvärliga bieffekterna uppstår. Jag får inte svar någonstans. Därför att ingen kan svara på det. Den ende som kan det, är min fd neurolog. Men under tiden han inte var fd, fick jag heller inget veta. Han skyller allt jag känner av, på min nackskada. Likväl är bieffekterna vedertagna och flitigt omnämnda på bland annat nätet och hos vårdpersonal. MEN INGEN kan något om läkemedlets funktion och verkan. Om allt tillgått på rätt sätt, så skulle jag direktremitterats till neurolog-kollega, UTAN ny remiss-väntetid om 6 månader. Vem tar nu ansvar för effekt och säkerhet, under ett halvår???

Alla nya remisser, nu ställda av vårdcentral, till Ängelholm, Helsingborg, Halmstad och Lund, har återsänts till vårdcentralen. Och jag står helt utan neurolog. För jag har gjort mitt. Flitigt fyllt i huvudvärksprotokollen som min fd neurolog önskade. Jag har i tre år bidragit med statistikunderlag för att nu ge plats åt nya patienter och deras bidrag till studien / artikeln (?!)

Så är det. För inte så många decennier sedan, fanns det läkare som sade sig vara kallade att hjälpa människor. Yrket vilade på kristen grund - Lukas läkaren. Men glöm nu sådant. Läkaren finns inte längre för patienten, utan patienten finns för läkarens karriär och självbekräftelse. 

Sjukvården har dessutom blivit överbyråkratiserad. Och all kontakt eller försök till kontakt med den, bygger på knapptryckningar, siffror som skall avslutas med stjärnor och fyrkanter. Det finns dock inte så många stjärnor i vården, men desto fler fyrkanter. Telefontider på en timme tre gånger i veckan, är vad man har till förfogande för att framföra sitt ärende. När man väl kommit fram efter ett evigt babblande av rösten som anger platsen i kön, så når man en allsmäktig sköterska som oftast är att uppfatta som en mur / vägg / hinder för vidare kontakt. Där sitter man med luren i hand - helt utan svar på de frågor man hade och ännu har! 

Jag vet att det inte är bara jag som upplever allt detta. Hur länge skall detta sjukvårdshelvete få pågå??? Nog finns det resurser. Men de finns inte för alla. Paradise-Hotel-prinsessan Sofia slapp trauma-upplevelse av att skickas mellan olika förlossningkliniker, eller för att föda utomlands. Eller rent av i bil. Hon slapp nog även förlossningsskada som var och varannan kvinna får lida stort av, i det tysta. Varför är man mer rädd om Bernadotter och politiker??? Jag har svårt att se dem gråta sig till sömns av otrygghet och ovisshet kring hälsan. Jag känner bara ett totalförakt för dessa (ursäkta språket) parasiter. Jo, jag är i grunden royalist. Men endast om samhällets funktioner finns för alla. 

Jag kommer ännu inte åt mitt bildarkiv, så därför kan jag inte leverera någon passande bild. Ha överseende med det!

KRAM alla medmänniskor!!!

Lamotrigin

Hej...

Åååh vad jag har saknat er!!!

Har varit sjuk i min jä-a sjukdom. För jag vill inte vara min sjukdom. Lider av mycket svår migrän med 100% aura. Ni får googla, för jag orkar inte prata om det. Jag är ju jag, Hanna och allt jag står för. Det finns ett läkemedel som heter Lamotrigin. Man ger det vid epilepsi och även vid bipolär sjukdom. Men sedan tjugo år används det även vid svår migrän då man försöker ta bort auran och förhindra syrebristskador i hjärnan. Så nu vet ni det. Medlet har sidoeffekter, som förskrivande läkare inte tillstår. Det gör mig inte friskare att inte få veta vad jag stoppar i mig. Man skall var noga med livsmedel utan gifter och så vidare... Men läkemedel? Varför mycket besvärliga bieffekter uppstår av Lamotrigin, är uppenbart superhemligt. Ekonomiska intressen? För läkemedelsindustrin är unken.

Jag har mycket att berätta om sjuk vård. Men jag får ta det i portioner. Jag söker en ärlig neurolog som tar sig tid för mig och berättar för mig om min medicin - om orsakerna till biverkningarna. Så finns det någon snäll och empatisk läkare / neurolog som känner sig manad, kontakta mig på adress;

hanna@gyllensparre.se

Söker även någon som kan vara mitt medmänskliga stöd när alltsammans blir för svårt för mig. Man skall inte vara sin egen advokat, och det stämmer. För man har då inte fågelperspektivet. Och inte orken. Allt detta tar på mig. Har man som jag inte heller fått en enda period av återhämtning under det senaste decennierna...

Har inte heller haft dator på flera månader. Min gamle trotjänare Dell XPS 1330 (årsmodell 2009), gick också i väggen. Dells flaggskepp... Så jag köpte den nya varianten av den. Blev stört besviken. Så jag har hjälpligt kickat igång min gamle kompis. Ha tar tid på sig. Men det stör mig inte. För vad är det vi har bråttom till? Att var utan dator tar ner en i ett annat tempo. Med möjlighet att reflektera. Och det har jag gjort mer än annars. Prova en datorfri månad. Klarar ni det?

Jag kommer kanske inte uppdatera jätteofta under ett tag. Doktorn har skrivit om mig; "Långvarig stressreaktion - fysiskt utmattad". Gått i den berömda väggen - kört ända in i kaklet. Ni får även ha överseende med tryckfel i text. Mina ögon orkar inte korrekturläsa.

Så nu vet ni hur det är med mig.

Ingen bild, för jag har ännu inte fått rätt på mitt bildarkiv.

KRAM!!! 

Kära läsare

Är tillbaka så fort jag kan.

Gud & Mammon

Dårskap

är 

den enda

egenskap

som 

gör

vishet

möjlig

(ur Prins Lucio av Marie Corelli)

Let's talk about sex...

Hahaha... Nu fångade rubriken allt ert intresse, va? Sex, porr och erotik är supermagneter i en rubrik, eller hur?

Nu skall jag berätta hur det är att som kvinna söka en (manlig) Livskamrat. Det är inte lätt att finna en dito i en djungel av icke verbala apor. Lite väl överdrivet att kalla dem för "män". Visst finns det lika blåsta babian-kvinnor. Men nu är jag hetero, så då är det vad som gäller utifrån mina normer. Och som gällt sedan generationer. Jag har nämligen vuxit upp med en mamma och pappa som var man och kvinna. Och agerade därefter. När nu alla könsgränser är sprängda, blir det som inom politikens allianser - likriktning utan identitet.

När gränser suddats ut och normerna med dem, tycks det vara ok att göra avsteg inte bara från etiken, utan även från etiketten. Så länge det fanns (för det finns väl inte längre?), en ton av respekt och högaktning i mötet mellan man och kvinna, så fanns också den där speciella känslan av vackra drömmar och längtan inramad av poetisk romantik. Eller kalla det själars sympati. Allt detta utgjorde och utgör den sanningsfyllda och genuina grunden att bygga livslångt äktenskap på. 

Men nu... konsumerar man varandra. Allt handlar om sex och orgasmer. Ett egoistiskt självtillfredsställande genom andra. Konstigt att relationer tar slut för jämnan? Knappast. För vad skall man prata med varandra om, efter sexet, när det är med sex som bekantskapen inletts? Då finns ingenting mer än tomhet - Tack och hej, nästa grej!

Högutbildade "män" har större benägenhet än andra, att initialt ge sken av seriositet och strävan efter en fin relation i namn av trygghet och tillit. Hahaha! Är det då ens egen och uppriktiga strävan, så är det lätt som en plätt att falla. Dock bli en illusion fattigare, men också en erfarenhet rikare. Denna art av apor, brukar ha en grandios självbild och idkar mycken självömkan. Han lever så gott som alltid i ett "kallt" äktenskap och hans fru vill inte ge honom närhet. Undrar varför? Ingen rök utan eld... 

Denne sorts babianhane drar sig inte för att snabbt i bekantskapen ändra fokus i samtalet. Plötsligt leds orden in på kyssar och smekningar. På svällande bröst och hydrerade kön... Favoritställningar med mera... Que? När jag ser dessa i yrkeslivet "framgångsrika" män i sina mörka kostymer dekorerade med självbelåtna flin, då se jag flocken av apor. Och jag funderar över hur de samtalar med kvinnorna i styrelserummet...? Dirty talk, eller? Ja, kanske är det så. 

Om man anser att sex är förbehållet äktenskapet / den seriösa relationen, så handlar det inte om att vara pryd. Snarare är det förutseende och aktsamhet om relationen. För blir det stort focus på intim samvaro, så tappar den sitt värde. Den blir tillika oerhört tråkig och avtändande. Det är min övertygelse att flera av dessa seniora hanar, själv skruvat ner temperaturen i sina relationer, genom emotionell och intellektuell tunnelsyn. Denne människotyp har klen karaktär inom flera områden, är självupptagen, visar ingen respekt för partnerns göranden och mående - mer än då det handlar om egen vinning. 

Så

Kåtgubbar 

stoppa könet i 

vinkylaren

och läs 

Shakespeare

Halörsvägen 137 Fotevik Höllviken

Ett Hem om det är gott - är livets bästa lott. Så står det på en mycket gammal bonad jag har. Den är ett mycket vackert hantverk från mormor och morfars gård Lillhagen i Höllviken. Mitt smultronställe, som jag saknar. Se föregående inlägg med länk!

Varje gång jag besöker familjegraven, brukar det även bli en snabb tur ut på Näset - Foteviksnäset. Men det är med bedrövelse i själen jag ser hur alla träd runt gården, är nersågade. Hur kan man avstå ett perfekt vindskydd, då gården omges av hav på tre sidor? Träd ger också ett perfekt skydd mot obamhärtig sol, för att skona fönstervirke, husets interiör med mera. Den fina parktomten är skövlad. Där fanns rosenrabatter, buxbom och massor av gammaldags blommor. Liksom hallonbuskar och köksträdgård. Allt är borta. Precis allt! Jag gråter när jag ser det. Där finns ännu en mycket gammal damm - igenvuxen och vanskött. Man tycks inte förstå att dammen kan utgöra branddamm. Där Lillhagen idag ligger, fanns för väldigt längesedan ett kloster. Och dammen är just en gammal klosterdamm. Så det finns mycket historia på denna plats. I gårdens omgivningar stod Slaget vid Fotevik. Det kan ni googla och läsa mer om. Och på vikingamuseet i Höllviken finns fynd från Lillhagens marker.

Lillhagen är numera hästgård eller ridsportanläggning med shop (?!) Jag tycker mycket om hästar, som är kloka och fantastiska djur. Ardennerhästar är något alldeles speciellt, med sin enorma och imponerande styrka. Och så finns det ridhästar i parti och minut. En gigantisk "industri" är det. Med ridhästen som socialt tillbehör, liksom golfklubborna, blir schablonen komplett - "Jag äger, jag har, jag är..." Wannabe what? Om man betänker att Lillhagen var ett storjordbruk med mycket mark och livdjur, och för sitt inre föreställer sig hur sådana gårdar förr såg ut exteriört och interiört, så gällde det också Lillhagen - sedan generationer. 

Genom blott ett fåtal decennier har gårdens sanna karaktär ersatts av hästfolkets blingbling, kitsch och tingeltangel. Gjort ett hånfullt spektakel av den. Ungefär som en falsk Mona-Lisa. En gammal kulturegendom som fråntagits sin särpräglade karaktär, är mer än helgerån. Och hur fjantigt blir det inte att bygga ridhus, boxar i slottsstil, placera ut statyer av hästar med hovarna i vädret, med mera, i effektsökeri att efterlikna gammalt herresäte (utan anor). Märkligt måste det bli om någon frågar om gårdens historia. Vad svarar man då? :-) ? 

Sedan Lillhagen såldes då morfar gick bort och mormor ensam inte hade ork att bo kvar, har gården bytt ägare att antal gånger. Därför blir gårdens nuvarande "utsmyckning" löjeväckande. 

I mäklarannonsen står att gården är från 1913, vilket är ett sakfel. För mina morföräldrar och deras föräldrar, har ju bebott den. Det är långt före 1913. Alla gårdsdokument är i min ägo. Liksom ett oändligt antal foton - allt ifrån sättande av sparrar (takbjälkar) i byggandet av boningshuset, fram till nu...

Lillhagen i original 

En gammal gård...

Mitt älskade Lillhagen är till salu...

Östra Halörsvägen 137

Fotevik

Klicka nedan länk och se vad som sker när det genuina ger vika...

Inget tidstypiskt kvar

Parktomten borta

Inga blomsterrabatter

Inga häckar av buxbom 

Inga singelgångar

Ingenting är original

Kitsch och fake

Krims-krams och låtsad stil

men 

Ingen själ

https://www.skeppsholmen.se/sv/object/index/s-744655/

Less is more

Hej Kära Läsare! Har ni haft en fin Påskhelg? Själv tycker jag mycket om Påsken. Främst med tanke på budskapet, men också för att naturen börjar bli så vacker. Kraft, hopp och längtan!

Som ni ser har jag möblerat om lite på sidan. Kanske inte möblerat om direkt, men ändrat design lite. Till något som är mer jag. Färg och nyans kan skifta i olika pc och plattor. Men bakgrunden med fåglarna är pastell-ljusbeige-rosa. När jag startade den här bloggen i Januari 2012, var min sida inramad av böcker. En svår period för mig. Efter Förlusten av mina kära föräldrar, försökte jag plocka samman bitarna av mig, efter att allt fallit samman inom mig. Böcker har alltid haft en trygg inverkan på mig. Därefter blev det soluppgång över kinesiska muren och dess omgivande vidder. Kanske för att jag då älskade... och såg ljuset över muren. Nästa, var det förra - på väg mot horisonten... efter att min Kärlek gick till annan, då jag var sjuk. Nu känns lugn och frihet rätt och viktigt för mig. Det är nog så att vår smak / våra olika val, inte bara speglar dem vi är, utan de signalerar också var på den inre Resan vi befinner oss.

Jag har nu skrivit här i över fem år. Så fort tiden har gått. Första åren efter förlusten är som ett töcken för mig. Ännu är Saknaden oerhört stor. Och ibland slår den emot mig som en tidvattenvåg. Först kommer den med full kraft, för att sakta dra sig tillbaka...Tårarna kommer i samma takt... 

Det finns mycket att gråta över i stort och smått. Jag tror det är lika viktigt att gråta som att skratta. Man måste vara tillåtande mot sig själv. Inte konstigt det finns kurser i konsten att lära känna sig själv, när vi förväntar oss att oftast vara glada. Men det är svårt undgå att vara allvarlig och beklämd över terrorister och diktatorer med bomber... Hur kunde det så snabbt bli så fel? Vad vill de härska över, när de sedan förstört allt? Frågan är om inte kristna kommit att bli vår tids judar? Inte ens i Sverige får kristna värderingar vara gällande. Hetsen mot kristna bedrivs här av vänster-radikaliserad media, som med enkelhet får de viljelösa med sig. 

Ja, det här blir ett inlägg som nog spretar en del. Men det är en hel del som upptar tankarna. Och som vanligt läser jag mycket böcker. Finner hela tiden något i bokhyllan. Fastnar jag för en författare som talar till mig, vill jag oftast ta del av hela produktionen. Och kompletterar då via Bokbörsen på nätet. Just nu läser jag romaner av den skånske författaren Algoth R Månsson - skildringar från Österlen och Malmö - förra sekelskiftet fram till 1960-talet. Underbart att känna igen mig i miljöer jag vuxit upp i och minnas platser och företeelser som präglade den tiden och några decennier framåt. Mitt Malmö finns inte längre. Gjorde i helgen en snabb-resa med bil, genom staden, på hemväg från Höllviken och besök på familjegraven. Jag flyttade från Malmö för ganska precis trettio år sedan. De gamla byggnader som än så länge fått vara kvar, känner jag igen. Och de väcker minnen. Medan allt det nya fula med glasfasader och märkliga former, känns som våldtäkt på en historisk miljö... 

Innerstaden och hamnområdet kring Centralstationen... är gyttrigt utan estetisk tanke. Man har tryckt samman så många raka och kantiga byggningar som möjligt. Gamla Posthuset vid Centralen har blivit påhängd något som man förstår är influerat av huset i Köpenhamn, som kallas "den sorte diamant". Det vilar ett löjets skimmer över att göra en varvs-stad till blek kopia av Köpenhamn och Berlin. Och jag tror inte på mångkultur. Det skapar motsättning, därför att det inte finns samma värdegrund - en förutsättning för bland annat konfliktlösning. Inom matematiken förstår man vikten av att finna gemensamma nämnare. Så är det uppenbart inte inom politik och stadsplanering. 

På hemmafronten inget nytt av dimension. Med sin mammas hjälp, försöker den andre att ha stenkoll på mitt skrivande i denna min blogg. Hon läser och berättar för honom... Man tror inte det är sant. För han läser inte. Texterna är för långa och komplicerade (!?) Vad söker de så ihärdigt efter i mina rader? Kanske lika bra att här ställa dem frågan direkt; vad söker ni? Era namn? Men se, dem kommer ni inte att finna. Ni får göra reklam för er själva! Ingen av er har någonsin visat intresse för min person. Och ingen av er lämnar kommentar i kommentarsfält efter varje inlägg. Men oj, vad det finns synpunkter! Inte på inlägg som berör livsfilosofi, litteratur, religion, politik och samhälle... Nej, hoten om att göra mitt liv till ett än större helvete, syftar på inlägg som rör mitt mående till följd av händelser / upplevelser som gjort och ännu gör mig mycket illa. Så deras budskap är, Hanna, ta emot och håll käften! Hur vi är och beter oss, det får nämligen inte framkomma.

Höllviken Påsken 2017

Fader förlåt dem...

Vi är nu i Påskveckan och står inför Kristendomens största och viktigaste högtid. Den högtid på vilken Kristendomen vilar.

Men för den grå massan / pöbeln är även denna högtid allenast kommersiellt frosseri. Det gäller att toppa kundvagnen på ICA, lastad med godisberg, läsk och kladdig "mat", grilla fläskkött marinerat i tändvätska, förpesta närmiljön med orenade blyånger från motorgräsklipparen, släppa sockerstinna, speedade och gapiga snorungar på grönbete i trädgården, låta dem ge hals och bråka så att alla hör. Sedan skickas de ut, nersmetade med färg i ansiktet, för att ringa på dörrar och tigga pengar. 

Fråga de här korkade föräldrarnas telningar, om varför man firar Påsk. Jag lovar att deras svar syftar på påskägg och godis. Äpplet faller ju som sagt inte långt från päronträdet.

I Fredags hände det ofattbara, att ockupationen av vårt land, blev synbar. Polisen gjorde och gör fantastiska insatser! Men politikerna dammar av sina klyschor där de står vid buketter av riggade mikrofoner, framför samlad media. Det utlovas samling och trygghet i gemensam kamp mot det onda. Folk manifesterar, kändisar sjunger och allt är jättevackert.

Men - det finns ett stort MEN! Vem ställer ansvariga till svars? Någon har ju banat väg för slapp, eller skall jag säga obefintlig flyktingpolitik. Det sista Reinfeldt gjorde innan han trädde tillbaka, vara att hojta om öppna hjärtan (liktydigt med öppna plånböcker och gränser). Konsekvenserna får andra bära. Analogi; En olåst ytterdörr som medför att annan går in, roffar åt sig och förstör, begriper de flesta, är dåraktigt. Försäkringsbolaget lär inte heller ersätta i sådant läge. Vad blir då inte konsekvenserna av öppna gränser. Hur svårt kan det vara?

Det är mycket synd om dem som måste fly från krig. Här kommer nästa MEN - Varför stannar man då inte i första land som erbjuder skydd? Så gör en äkta flykting. Varför söker man sig till, vad som i alla fall förr var ett kristet land? En religion som invandrare helt tar avstånd från. Medan de äldre svenskarnas och gudstroendes surt förvärvade skatteslantar passar. Socialmoderater och hennafärgade socionomer har för längesedan kasserat Gud, men öppnat hjärtat och famnen för en religion som tar deras jämlikhetskamp, tusen år bak i tiden. Var är Du nu Gudrun Schyman? I kampen för kvinnans rättigheter? 

Många praktiska frågeställningar uppstår i vårt nya svarabiska land. Hur blir det i skolan - kommer gamla loven att strykas för att invandrarbarnen inte skall känna att våra högtider påtvingas dem? Får alla svenska barn lov till Ramadan? Hur kommer vår livsmedelsindustri se ut - utan rökt korv och leverpastej på smörgåsen? Kvinnomodet - ett uppsving för osteologer - massor av D-vitaminbrist med åtföljande osteoporos, eftersom ingen naken hud skall visas. Jämlikheten, hur blir det med den? Den försvann i vinddraget då Reinfeldt öppnade dörren... 

Kyrkorna tvingas plocka ner och förstöra alla kristna symboler. Antingen rivs dessa Guds hus eller ersättes de med andra symboler, bänkar ut och mattor in. Klockorna tystnar medan utrop sker via högtalare, på vårt nya andra språk, som barnen lär redan i den socialmoderata förskolan. 

Så för att återknyta till pöbelns påsk, så är den likt hus byggd på sand; instabil och lättrubbad. Så vad regeringsstyrda media pådyvlar dem, sväljer de med hull och hår. Ur hand, i mun. 

Svenska androgyna präster klappar händer, ler milt och säger att "Kristendomen är en religion som välkomnar alla". Njae, riktig så är det väl inte, med tanke på att Statskyrkan inte längre välkomnar Treenigheten. Och Tio Guds Bud är sedan länge, bara kuriosa. Liksom Bibeln. 

Första Budet

Du skall inga andra gudar hava

jämte mig

WHY???

VARFÖR???

There is a difference

Bilderna talar för sig själv

Vinnare i Sveriges Mästerkock

belönas med kokbokskontrakt

och 

250 000 SEK

Vore jag vinnare av denna tävling

om vem som är skickligast på 

att tillaga mat

skulle jag 

skänka

åtminstone

en femtedel av 

prissumman

till

Radiohjälpen

Nu är det klippt!

Här kommer några nytagna bilder 

av min nyklippte Snuttis

Windows

Det finns många slags fönster. Dem vi ser igenom där vi bor och arbetar. Där vi helt enkelt befinner oss. Fönster är våra yttre materiella ögon. Och genom dem betraktar vi omvärlden. Utsikten må vara grå och trist. Men ett vackert och rent fönster, dekorerat med kärlek och blommor, ger oss trygga referens-karmar, förmedlar hur det bör vara när allt är i balans och harmoni. Medan ett vanskött smutsigt fönster inte rätt tar in det vackra, de sköna konturerna, ljuset och skärpan. Inte heller håller det stånd mot det förfallna.

På samma sätt är våra ögon själens speglar. Genom dem vidarebefordrar vi intryck och känsla som tas emot via hjärtats och förståndets öppna fönster, till vårt allra innersta. Men alla har inte fönstret öppet. Inte ens på glänt. Det är låst, reglat och igenspikat. Hjärtats och förståndets fönster är hos allt fler igenbommat. Ett inre som inte nås av ljus och kunskap, blir unket och mörkt. Det spelar ingen roll hur putsad fasaden än är. Med luckor för fönstren blir rummen ödsligt kalla. En råhet sprids i alla prång och vrår.

En tidens analogi är vad många blivit. Stängda och kallt rationella. Karmarna är sedan länge murkna utan färg och kittet det har smulats. De lister som förr isolerade från regn och storm, är nu också borta. Ingen orkar laga. Enklare att spika igen och tala om frihet från underhåll. Befriad från ansvar? Är det frihet att kasta grund och ram? Vad skänker trygghet, utan redskap att hantera liv och människor? Ur hand, i mun. En kortsiktighet likt engångsbestick. Och shopping och yta blir ångestplåster i ett falskhetens media-brus. Inga egna tankar tänks i en ständig uppkoppling på nätet. I nätet, säger jag hellre. För det är där de sitter fast och sprattlar. 

Kunskap är inte inne. Inte Gud heller. Med kunskapens uttåg, slängdes Gud bort och ersattes med Post-kod-lotter och Mello. Märkligt är det, att förr då kunskap och visdom stod högt i kurs, då gjorde Gud det också. Då utgjorde kristen etik, den grund på vilken människans agerande vilade. Småbarn lärde i hem och skola, hur man uppförde sig mot nästan - socialt och empatiskt. Ordning i klassrum och på gator. Idag anses det utgöra psykisk misshandel att ge barn tillsägelse. De kan nämligen kränka deras ego att tillrättavisas. De flesta människor lever i en platt fiktiv värld, via sina plattor (deras jord är platt?) Så uteblir flera dagliga möten med andra - ögonkontakt, kroppsspråk, röstnyanser, leenden istället för "likes". 

Hur man beter sig / uppför sig, är egalt. Nedmonteringen av värdigt uppträdande, börjar från starten. Man döper sina små i kyrkan, "för det är fint". Ickebegåvade tror dessutom att det är då man får sitt namn - är döpt till Svea / Sven. Nej, så är det inte! Prästen säger; "Jag döper Dig Svea / Sven i Guds Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn". Vilket betyder att prästen tilltalar barnet och berättar hon / han via Dopet, upptas i den kristna församlingen. 

Sedan kommer Konfirmationen, som innebär vad ordet säger - confirm / konfirmera. Genom Konfirmationen bekräftar man Dopet - att man då väljer att leva som kristen gudstroende. Nu finns borgerlig konfirmation. Vad bekräftas då? Att man är kommuninvånare? 

Längre fram i livet, blir det giftermål i kyrkan, "för det är så stämningsfullt och jag får ha fin vit klänning och stå i blickfånget..." Se mig! Beundra mig! Helst bröllopsmiddag på slott, även om man heter Johansson. Och det är hon som bestämmer hur det hela skall utformas. Makeup som ett fnask, men klädd i oskuldens vita färg. Hälften av alla äktenskap spricker. Konstigt, eller...? Även begravning förekommer i borgerlig variant och jag undrar över människors dubbelmoral. Man använder gärna kyrkorummet och kyrkogården - utan Gud. Kyrkorummet är ju ett Guds hus. Kan man då inte tänka sig att kommunerna upplåter mark för dem som vill vila - utan Gud? 

Paradoxen är att gudsförnekarna är samma människor som gapar och skriker om kvinnors rättigheter och könens lika värde. Det är dessa högljudda individer som tillika välkomnar de nyanländas religion, som knappast uppfyller kriterier för kvinnans frihet och ett öppet samhälle. Så var är de nu - FI med Gudrun i spetsen? Inkonsekvens. Dumhet får inte ifrågasättas, för dumhet är norm. I lågstadiet fanns ämnet kristendomskunskap. Man lärde sig leva efter Budorden. Bad bordsbön och aftonbön. Gick i söndagsskola och läste sedan för prästen (inför Konfirmation). Mot nästan, var man artig och respektfull. Man var punktlig, hel och ren. Talade vårdat och läste böcker. Intelligens och kunskap var eftersträvansvärt. Moral och ärlighet ifrågasattes aldrig. Tidningar skrev om den tidens kriminalitet, cykelstöld. 

Så något har hänt med människan, sedan förnuftets och visdomens fönster bommades igen.

Mitt inre fönster

Make Sweden great again!

När det gäller US's nya politik, delar jag den. Har tänkt om. I synnerhet sedan Trump uppmärksammat det tidigare - på flera områden - föredömliga landet Sverige. Som det tagit decennier att bygga. Men som socialmoderaterna mycket snabbt raserat. Som så mycket annat. 

Är man flyktig som flytt för sitt liv och väl, borde det ligga i sakens natur att tacksamt stanna i första land som ger fristad. Men av någon anledning tackar man nej för att resa vidare till Sverige. Med den inställningen handlar det knappast om att vara flykting. Varför är de ensamkommande flyktingbarnen alltid halvvuxna män, utan papper? 

När man nu från US ser Sverige ur utomståendes perspektiv, och SD likt pojken i Kejsarens ny kläder, påpekar (kejsarens nakenhet), att det finns stora problem i landet - då säger sossarna att SD smutskastar Sverige (?!) Påminner lite grand om äktenskap med misshandel - den misshandlade skall finna sig i vad som sker i hemmet - men det får under inga omständigheter komma till annans kännedom. 

Die Dumme Schweden. I Rapport sitter bland andra nyhetsuppläsaren Linda Nilarve och visar tydligt med kroppsspråk och minspel, personlig inställning till de nyheter hon läser upp. Hon tar dessutom ett steg längre, när kollega till henne ger rapportering. Sådana inslag avslutar hon med orden; "Jag förstår". Det är övertydligt att de nyheter vi utspisas med, är vridna åt vänster. Lägg även märke till hur man i Rapport som exempel, lägger inslagen i psykologisk följd, för att påverka tittaren. Varje dag en dos socialism med en betydande tyngdpunkt på rapportering som rör "de nyanlända". 

Kan inte låta bli att undra varför sosse-moddar (socialmoderater) tar avstånd från Kristendom, men öppnar sina hjärtan för "nyanländas" religion? Jag menar, vänstern har i alla tider hyllat demokrati, jämlikhet och kvinnors behov av att hävda sina rättigheter. Och så vänster-gosar de med en "kultur" som helt strider mot sina egna slagord, som genom decennier varit ledstjärna. Tala om politisk prostitution. 

Men när man påpekar detta, kallas man rasist. Men det hörs ju på ordet att rasism handlar om olika raser och den ena rasens suveränitet. Det är så sosse-moddarna vränger till det, för att göra karriär i populismens anda. Vad det handlar om är kulturkrockar. Vänstern hävdar vikten av integration. Men det blir total paradox, när de nyanlända ges alla tänkbara resurser att bibehålla religion, kultur och konfliktlösning (?!) 

På tal om rasism, så undrar jag varför vänstern ännu inte gjort utfall mot Svenska Kennelklubben, vars arbete handlar om raser och stamtavlor... Bara en tanke ;-)

Bilbränder, rån, grov misshandel, skjutningar, mord och stenkastning mot utryckningsfordon... kallas på daltande socionom-språk för "frustration" och "bristande resurser till integration..." Så kom nu ihåg det, ni ungdomar som inte kan flytta hemifrån eller få något arbete! Liksom ni fattig-pensionärer och ni långtidssjuka kroniker! Ni som måste sitta minst ett halvt dygn på akuten när ni behöver hjälp! Sosse-moddarna har gett er receptet! Ut och bränn! Skaffa vapen! Härja och lev rövare! Sätt skräck i området där ni bor! Kräv! Tag plats och bred ut er! Gapa och skrik! Sparka och slåss! För i det fredsälskande landet Sverige är det uppenbart vad som gäller, för att befästa sina rättigheter. Skyldigheter har bara den som skall betala kalaset. 

Så den integration som vänstern avser - gäller oss icke-nyanlända. Så måste jag kalla oss... För ordet svensk, anses numera vara ett fult ord. Det är vi som skall anpassas, avsäga oss vår Kristendom och våra traditioner. Det är vi som skall sänka blicken när vi möter de nyanlända. Det är vi som skall ta ett steg tillbaka (helst flera) i välfärds-kön. Det är vi som skall tvingas acceptera ny sorts konfliktlösning. 

Det är uppenbart vi 

som skall ta sedan som kommer!

Make My Day

Morning has broken...

Sist i säng, först upp. Kan inte lägga mig förrän jag stupar. Läser till dess att jag inte vet vad jag läser. Då slår jag ihop boken, släcker golvlampan och kryper ner under täcket. Får nämligen mer problem med nacken om jag bara ligger där och stirrar rakt ut i mörkret. Så är det. Och omvänt är det då jag vaknar. Måste gå upp då. Inte sova för mycket eller för lite.

Hur som helst så är jag nere i köket vid ungefär 06.45. Jag tänder lite lampor och vid behov sätter jag igång extra elementet. Huset är bara några år, men likväl temperatur- och väderkänsligt. En hel del byggtekniska brister, och jag är tacksam för att jag inte äger det. Förr om åren fick vi, barnen och jag, alltid bannor om vi på kvällen hade liten fönsterlampa tänd i sovrummen, då vi inte var i rummen eller om utebelysningen var tänd några timmar om kvällen. Och då talar vi om lampor på 15 till 25 watt / styck.

Så i ryggmärgen sitter det, att undvika dålig stämning. Rättare sagt, sämre stämning. Man ser grandet, men inte bjälken, så när min morgonstund bryts säger jag; Ha inte kylskåpsdörren vidöppen för länge då går kompressorn igång (angående påpekanden om strömförbrukning). "Kan du bara ta och hålla käften" och "sluta nu för f-n". Godmorgon själv, svarar jag! Och han bär sin frukost till sitt sovrum / kontor, där det telefoneras i en totalt motsatt ton. Så fortgår dagen och mot mig är språkbruket allt annat än vinnande vänligt, "Stick nu!", "Gå nu!", "Sluta nu!", "Lägg av nu!", "Tyst nu!". Efter arbetstid; "Jag vill inte prata för jag har ont i lilltån".

När kvällens middag är till hälften aväten i tystnad, frågar jag om det smakade - "Jag satt och tänkte på något helt annat, men det var väl gott..." Vid teven "Stör inte, jag lyssnar". Kommenterar jag programmet och frågar vad han anser, blir svaret "Jag hörde inte för jag satt och funderade på helt andra saker". Svaren anpassas sålunda efter vad de avser att rättfärdiga. På kvällen före sänggående är det inte annorlunda, då var och en går till sitt - dörren stängs under tystnad och där står jag på väg till mitt och säger genom hans stängda dörr... godnatt. För det tycker jag man säger. 

Dag ut och dag in. Samma beteende. Linjärt och alltid gränsande till irritation. Aldrig uppriktiga glädjeuttryck. Ingen humor. Inga spontana hjärtevärmande skratt. Definitivt ingen intellektualitet och därmed noll reflektion och utvecklande dialog. Jag läser mycket böcker. Finns ingen möjlighet att möta gehör för sådant jag läst. Det jag saknar och söker, är det naturligt vuxna samtalet. Få utlopp för tankar kring livet och människorna. Men självfallet också få uppleva känslan av förtroende och integritet. Lojalitet. Trygghet, Tillit och Sanning.

Jag söker den kristna uppbyggande relationen. Den empatiska. Den medvetna. Den närvarande. Den kloka. Den beskyddande. Den vuxna. Den bildade. Den kunskapstörstande. En relation med värme och närhet. Dialog och kommunikation. En positiv relation men humor till djupaste allvar. Manligt och Kvinnligt. Samt delad syn på Hem och Familj. Med förmågan att se det stora i det lilla. 

Hemmet är oerhört viktigt för mig. Är det konstigt? Jag som berövats det. Ger jag uttryck för denna Fruktansvärda Förlust, anses jag besvärlig. Att rent praktiskt inte kunna umgås med mina barnbarn genom att någon gång kunna ha dem boende över, är en stor sorg i sig. Att inte bjuda hem dem jag önskar, på grund av skammen över tillvaron... Varför är det förresten alltid jag som skäms? Det undrar jag ofta. I tidiga inlägg har jag berättat vad som orsakat denna förnedring. Han sanerade privata skulder åt en person (nedan kallad W), som lockade med EU-miljoner, "bara det och det först regleras, kommer utbetalning" och så vidare. Mina varningar var dock inget värda. mitt epitet blev idiot. Allt föll sönder och samman. Att tydligt se vart det bar, med ekonomiskt bakbundna händer... 

Att se hur just ett Älskat Hem spolierades, barnens uppväxtmiljö, där deras skratt satt och nog ännu sitter i väggarna, det tär. Att gå där genom de tömda ekande rummen. En sista gång se ljuset falla på väggar och golv, på det sätt som alltid känts så fint och lugnt i hjärtats trakt... Att öppna garderober och köksskåp och se bilderna av föremålens placering. Vaniljdoften i skafferiet. Ljudet av dörrarna till alla rummen. Fotstegen i trappan... Ytterdörren stängd för sista gången. Hur oändligt många kvällar har jag inte därefter, legat i min säng i Lerum, Onsala, Veddige, Fjärås, Munka-Ljungby... och i tanken vandrat genom huset... Jag har känt fasadens korsvirke och tegel under mina händer, nuddat skeppsklockan, öppnat med den nyckel som likt ett avtryck ännu finns i mina händer...

Klivit in och sett mig om... Varje millimeter kan jag utan och innan. Jag har i tanken gått där genom rum för rum. Än idag elva år senare, skulle jag kunna återplacera varenda minsta föremål på sina respektive platser. Precis allt! Jag känner doften av porslinsblommor (som jag har säker hand med). De blommor jag har, stammar från min mammas föräldrahem. Och de var redan då av gammal sort. Kulturarv. Dessa tankens och hjärtats nattvandringar slutar alltid med tårar på min kudde. En förlamande smärta. Aldrig mer, aldrig mer... få vistas och få vara där tradition och trygghet fanns... Jul, Påsk, Midsommar, Födelsedagar, Konfirmation och Student... Hemtrevnad och atmosfär... Lyckan och glädjen i att vårda ett Hem och fundament av Liv. Den grund som gör en människa hel. En plattform att utgå ifrån och återknyta till, i kreativa vägval, förankrade i min tro på nöd och lust. En hjärtats boning - "Ett Hem om det är Gott, är Livets bästa lott" - står det på en gammal bonad jag har liggande bland antikt linne... 

Mina kära älskade föräldrar såg också Hemmets värden, och de gladdes varje gång som de var där. Varje hus bär sin egen känsla. Och i huset fanns en ro och harmoni att akta och bevara. Mamma och pappa var hårt prövade av sjukdom och i hand och hjärta levde de med min Familj. De bad och tände ljus... i Tacksägelse och Förtröstan. Bad att vi skulle vara friska och lyckliga. De fanns där alltid, trots sina egna ok... En outgrundlig Godhet... Å, Min Gud vad jag Saknar dem!!! De blev så kallt när Du kallade dem till Dig, Herre... 

Vi deras bortgång, bar det med sig min Hemlöshet, oron för mig och insikten om att de aldrig återfick vad dem tillhör. När Hemmet spelades bort, kom mina föräldrar att utgöra mitt mentala Hem. Och deras Kärlek bar mig. Samhörighet. Tillhörighet. Som Gerda Antti skriver i boken Adamssons - Att hand och hjärta hör ihop. Det tanken tänker, utför handen. Vi är våra gärningar. Se vad en människa gör med sina händer, vad hon lägger sin energi på - så vet Du vem hon är. Han valde W - i tanke och i hand. I tron att lögnen blev till sanning... Inte ett tack fick mamma och pappa, av hans föräldrar, för allt de gjort för honom medan han offrade det viktigaste en människa har förutom hälsa, för att kunna leva sitt liv - Hemmet. 

Åren har präglats av hans flathet och underlåtelse att agera. Ständiga bortförklaringar om varför det inte funnits möjlighet att skipa rättvisa. Ingen fighting-spirit. Inte någonsin. När hans föräldrar torkade fötterna på mig, vände han bort blicken för att slippa se. Jag har aldrig fått rakt svar på min fråga om vad jag gjort dem. Bara svammel eller tystnad - tillika helt utan ögonkontakt. Att ha kristen värdegrund, vara verbal i tal och skrift, påläst och iakttagande, är inte populärt bland tomma skal. Han kunde inte stå upp för mig. Vad vill man bevisa med äktenskap, när man inte har minsta intresse för att värna det? 

Lika barn... så jag har under de sista elva åren undrat varför han aldrig satt dit den som utnyttjade hans svaga sinne och dåliga omdöme. Inte heller den frågan har fått rakt svar med ögonkontakt. Jag har sagt; En individ har fått dig att lämna ett Hem och tillika dragit andra med i fallet. Och du har underlåtit att stämma och skipa rättvisa. Du har ingen anledning att beklaga dig över din situation. Den har du själv valt. Men jag, barnen och mina föräldrar har trott på dig, därför att man litar på en familjemedlem. 

Så i höstas sade han att han varit i kontakt med advokat och åklagare, som visat intresse för saken. Ärendet skulle granskas. Och W skulle förhöras, också med hänsyn till att flera andra bedragits av honom. Samt att nya vittnesuppgifter tillkommit. Vet ni, jag började gråta. Kände en gigantisk lättnad! Ungefär som när man öppnar ett fönster på vid gavel och får in massor av syrerik luft i ett unket rum. Jag kunde ta djupa andetag och kände mig tacksam, ja bönhörd! Några månader gick och jag frågade hur det gick med det hela. Jo, advokaten hade ringt och meddelat att W hade blivit kallad men var för sjuk för att inställa sig. Det hade inkommit läkarintyg om det. Jaha, och vad händer nu? 

Jag fick inget rakt svar. Och en känsla sade mig att jag skulle ringa Skatteverkets folkbokföring för att ta reda på var denne W numera var skriven. Skatteverkets svar - "W är avliden sedan 2010..."

Du svarar inte på min fråga om vad som nu händer i ärendet. Har ditt ombud verkligen ett intyg från W's ombud, om att han är för sjuk att inställa sig till förhör? Ja, absolut. Och jag har ännu inte fått veta mer om läget. Ok. Men är det inte märkligt att man skriver läkarintyg från den plats W befinner sig på? Han avled nämligen 2010. Ridå.

*****

Fragile

Ensamhet. Berör oss alla, förr eller senare. Vi föds ensamma och vi dör ensamma.Våra egna liv. Våra egna universum - förhoppningsvis i harmoni med andra på Livsresan. Varför blir vi dem vi är? Är vi redan dem vi är då vi föds? Och är det så att även jordmånen, omgivande faktorer, kultiverar och formar? Jag tror det. Liksom hur vi vattnas och bereds näring. Hur mycket ljus och kärlek vi får, underlättar för vår blomsättning. 

Människan är en del av naturen och kan därifrån inte särskiljas. I alla fall inte när det gäller människan som varelse och individ. Men, till skillnad från djuren, är vi satta att ta ansvar för planeten. Men se er omkring! Är människan verkligen god, ansvarstagande och kärleksfull? Andelen som inte är det, blir allt större. Tillbaka till grottstadiet? Jo, så är det. Möten och reella kramar, har ersatt av tummar som hissar eller dissar. Pekfingrar som scrollar och kommunicerar via plattor. Livet levs online, och offline frodas just ensamhet. 

Ögonen är själens speglar. Och via dem får vi viktiga intryck som att ta in andras kroppsspråk, ansiktsuttryckens olika nyanser, vara lyhörda för varandra, se om det är lögn eller sanning som möter oss, njuta av natur, vackra miljöer och sammanlänka synen med våra övriga sinnen, för att känna av stämningar som ger oss helhetsupplevelsen som blir till referens och erfarenhet. Det kan nätets låtsasvärld inte bjuda! Till stor del har nätet blivit soptunna för mänskligt avskräde och borde därför regleras - ja, till och med censureras. Endast tillåta vad en ordinär morgontidning publicerar. För det blir väldigt märkligt att sådant som är brott enligt Brottsbalk, berättigas genom "yttrandefrihet".

Var var jag nu? Jo, ensamhet. Den ensamhet jag åsyftar, är inte den självvalda. För den är positiv! Den är helande och läkande. Främjar därmed kreativt tänkande och lusten att skapa, med förnyad energi. Nej, jag tänker på den ensamhet som finns djupt rotad inom oss alla. Hur stor denna ensamhet känns, beror på hur vi har möjlighet att hantera den. Och vilka redskap som står oss till buds. Lycklig den som har släkt och familj nära. Flocken. För vi är flockdjur. Även solitärer i flockens ytterkant. Flocken bär sina medlemmar, rent undermedvetet. För bara tanken på tillhörande, skänker stor trygghet och tillit. Det märker man om inte annars, så när flocken minskar. Det gör fruktansvärt ont att mista. 

Och det gör minst lika ont fast på ett annat sätt, att känna ensamhet i relation till andra. Att uppleva ett slags social-emotionellt skoskav. Hör man till de 15% av befolkningen som kallas stark-sköra, vilket är detsamma som att vara sensitivt begåvad, då är det extra viktigt att befinna sig i rätt flock, även om flocken är en man-kvinna-relation - en flock som välkomnar oss spejande sensorer. Det är vi som långt före de andra uppfattar faror och behov. Att vara stark-skör är att leva utan hud. Jag blir ofta misstänkliggjord och utnyttjad. Den kortsynte ser inte längre än till skölden och drar då slutsats att den hudlöse - jag, är enormt stark. Och det läggs därför ofta i mitt knä, sådant som härleder till tålmodig och exceptionell styrka. 

Författarinnan Gerda Antti skriver i sin roman Min man David (2008) om kvinnans behov av att se upp till sin man, känna sig beskyddad av honom. Att det ofta räcker att ställa sig bredvid honom, för att känna det ordlösa tryggheten. En man med jävlaranamma, som inte är en feg hare. För vi är ju, som sagt, inte så olika djuren, i våra beteenden mellan könen. Så piss off vänsterflummare som tror att dessa nedärvda faktorer går att påverka genom politiska beslut. Hahaha... not! 

Visst finns det också positiva sidor av stark-skörhet - som förmågan att uppleva det vackra och fina i livet, samt alla de nyanser som de andra inte ser. Empatin hos mig är för välutvecklad. Brinna, brann, brunnit = utbränd. Det händer inte de andra, de som är brukare och tagare av mina energier. Gränsen mellan stark-skör och svag-snäll, är subtil. Energitjuvarna gör vad de kan för att få min uppmärksamhet och de tar frikostigt för sig - i synnerhet då jag är skör. De dränerar utan att återbetala. De fordrar min kraft på grundval av hur jag är då jag är stark. Och när jag varit stark, helt tagit ut mig och söker vila - då är jag skör - då, just då när orken är slut, då kommer kravet på min uppmärksamhet. F-n ta dem!

Vi lever i tider då det är à la mode att vara positiv. Allt skall vara positivt, hur hemskt det än är. Man skall nicka och se glad ut. Det visar man på FB, Insta och Twitter. Visst är det bra att se möjligheter snarare än problem. Det halvfulla glaset... För det anses motsträvigt att virra på huvudet. Samtidigt som det anordnas kurser i konsten att säga nej. Stark-sköra tenderar bli svag-snälla för vi är jättebra på att veta vad vi känner, men desto sämre på att tolka det. Därför behöver (vi) jag då och då dra mig tillbaka och reflektera, sortera intryck och ladda batterier. Av någon anledning tror många att man som stark-skör har extraresurser att visa ompysslande omtanke, och drar nytta av det. Visst är vi överempatiska och sjävuppoffrande. Och det jag brottas med sedan väldigt många år, är att tycka-synd-om inte är detsamma som att tycka-om.

När och hur blir man stark-skör? Troligtvis föds man sådan. Egenskapen förstärks genom svåra händelser / upplevelser. Stark-skörhet skärper vaksamheten på sådant som kan göra en illa / såra. Som ni läst i flera inlägg, lever jag i en mycket besvärlig situation. Är hänvisad till autistisk person, den som tillika orsakat min nackskada, förlust av ekonomi, oräkneligt antal flyttningar... med mera. Tänker varje dag att jag skall memorera alla galna saker jag hör och får mig tillskrivet. Men mycket passerar - dock fastnar en hel del i själens filter. Det är dåraktiga och tillskruvade kommentarer. Det är överdrifter, vantolkningar, missförståelse av det mesta och det är lögner. Lite fakta + stora visioner = illussioner.

Jag saknar en vuxen Man i mtt liv. En Man som är rädd om mig, som besyddar och tar avstånd från feghet. En troende, seriös och empatisk Man, med glimten i ögat och som är ordhållig och trogen. En alkohol- och tobaskfri Man med ordnad tillvaro och sund livsstil och som är bildad, intellektuell och föredrar litteratur och klassisk musik framför timmar vid teve och pekplatta. En man som är renlig, har ordningssinne och är kreativ i själ och tanke, lyhörd ocu intelligent - som med råge (liksom jag), klarat Mensa-test. En balanserad och harmonisk Man som har nära till skratt och humor. En Man som högt uppskattar närhet och värme.

En Man som ser min stark-skörhet, som ger mig trygghet och tillit, som i första skede har styrka för oss båda, som spjälar mina vingar och ser all den Kärlek och Lojalitet, jag har att ge. En Man som med sin ömhet och omtanke, bär mig i detta svåra och som väcker mig ur mardrömmen, det mångåriga Marathon-lopp jag ännu springer...