Ensamhet. Berör oss alla, förr eller senare. Vi föds ensamma och vi dör ensamma.Våra egna liv. Våra egna universum - förhoppningsvis i harmoni med andra på Livsresan. Varför blir vi dem vi är? Är vi redan dem vi är då vi föds? Och är det så att även jordmånen, omgivande faktorer, kultiverar och formar? Jag tror det. Liksom hur vi vattnas och bereds näring. Hur mycket ljus och kärlek vi får, underlättar för vår blomsättning.
Människan är en del av naturen och kan därifrån inte särskiljas. I alla fall inte när det gäller människan som varelse och individ. Men, till skillnad från djuren, är vi satta att ta ansvar för planeten. Men se er omkring! Är människan verkligen god, ansvarstagande och kärleksfull? Andelen som inte är det, blir allt större. Tillbaka till grottstadiet? Jo, så är det. Möten och reella kramar, har ersatt av tummar som hissar eller dissar. Pekfingrar som scrollar och kommunicerar via plattor. Livet levs online, och offline frodas just ensamhet.
Ögonen är själens speglar. Och via dem får vi viktiga intryck som att ta in andras kroppsspråk, ansiktsuttryckens olika nyanser, vara lyhörda för varandra, se om det är lögn eller sanning som möter oss, njuta av natur, vackra miljöer och sammanlänka synen med våra övriga sinnen, för att känna av stämningar som ger oss helhetsupplevelsen som blir till referens och erfarenhet. Det kan nätets låtsasvärld inte bjuda! Till stor del har nätet blivit soptunna för mänskligt avskräde och borde därför regleras - ja, till och med censureras. Endast tillåta vad en ordinär morgontidning publicerar. För det blir väldigt märkligt att sådant som är brott enligt Brottsbalk, berättigas genom "yttrandefrihet".
Var var jag nu? Jo, ensamhet. Den ensamhet jag åsyftar, är inte den självvalda. För den är positiv! Den är helande och läkande. Främjar därmed kreativt tänkande och lusten att skapa, med förnyad energi. Nej, jag tänker på den ensamhet som finns djupt rotad inom oss alla. Hur stor denna ensamhet känns, beror på hur vi har möjlighet att hantera den. Och vilka redskap som står oss till buds. Lycklig den som har släkt och familj nära. Flocken. För vi är flockdjur. Även solitärer i flockens ytterkant. Flocken bär sina medlemmar, rent undermedvetet. För bara tanken på tillhörande, skänker stor trygghet och tillit. Det märker man om inte annars, så när flocken minskar. Det gör fruktansvärt ont att mista.
Och det gör minst lika ont fast på ett annat sätt, att känna ensamhet i relation till andra. Att uppleva ett slags social-emotionellt skoskav. Hör man till de 15% av befolkningen som kallas stark-sköra, vilket är detsamma som att vara sensitivt begåvad, då är det extra viktigt att befinna sig i rätt flock, även om flocken är en man-kvinna-relation - en flock som välkomnar oss spejande sensorer. Det är vi som långt före de andra uppfattar faror och behov. Att vara stark-skör är att leva utan hud. Jag blir ofta misstänkliggjord och utnyttjad. Den kortsynte ser inte längre än till skölden och drar då slutsats att den hudlöse - jag, är enormt stark. Och det läggs därför ofta i mitt knä, sådant som härleder till tålmodig och exceptionell styrka.
Författarinnan Gerda Antti skriver i sin roman Min man David (2008) om kvinnans behov av att se upp till sin man, känna sig beskyddad av honom. Att det ofta räcker att ställa sig bredvid honom, för att känna det ordlösa tryggheten. En man med jävlaranamma, som inte är en feg hare. För vi är ju, som sagt, inte så olika djuren, i våra beteenden mellan könen. Så piss off vänsterflummare som tror att dessa nedärvda faktorer går att påverka genom politiska beslut. Hahaha... not!
Visst finns det också positiva sidor av stark-skörhet - som förmågan att uppleva det vackra och fina i livet, samt alla de nyanser som de andra inte ser. Empatin hos mig är för välutvecklad. Brinna, brann, brunnit = utbränd. Det händer inte de andra, de som är brukare och tagare av mina energier. Gränsen mellan stark-skör och svag-snäll, är subtil. Energitjuvarna gör vad de kan för att få min uppmärksamhet och de tar frikostigt för sig - i synnerhet då jag är skör. De dränerar utan att återbetala. De fordrar min kraft på grundval av hur jag är då jag är stark. Och när jag varit stark, helt tagit ut mig och söker vila - då är jag skör - då, just då när orken är slut, då kommer kravet på min uppmärksamhet. F-n ta dem!
Vi lever i tider då det är à la mode att vara positiv. Allt skall vara positivt, hur hemskt det än är. Man skall nicka och se glad ut. Det visar man på FB, Insta och Twitter. Visst är det bra att se möjligheter snarare än problem. Det halvfulla glaset... För det anses motsträvigt att virra på huvudet. Samtidigt som det anordnas kurser i konsten att säga nej. Stark-sköra tenderar bli svag-snälla för vi är jättebra på att veta vad vi känner, men desto sämre på att tolka det. Därför behöver (vi) jag då och då dra mig tillbaka och reflektera, sortera intryck och ladda batterier. Av någon anledning tror många att man som stark-skör har extraresurser att visa ompysslande omtanke, och drar nytta av det. Visst är vi överempatiska och sjävuppoffrande. Och det jag brottas med sedan väldigt många år, är att tycka-synd-om inte är detsamma som att tycka-om.
När och hur blir man stark-skör? Troligtvis föds man sådan. Egenskapen förstärks genom svåra händelser / upplevelser. Stark-skörhet skärper vaksamheten på sådant som kan göra en illa / såra. Som ni läst i flera inlägg, lever jag i en mycket besvärlig situation. Är hänvisad till autistisk person, den som tillika orsakat min nackskada, förlust av ekonomi, oräkneligt antal flyttningar... med mera. Tänker varje dag att jag skall memorera alla galna saker jag hör och får mig tillskrivet. Men mycket passerar - dock fastnar en hel del i själens filter. Det är dåraktiga och tillskruvade kommentarer. Det är överdrifter, vantolkningar, missförståelse av det mesta och det är lögner. Lite fakta + stora visioner = illussioner.
Jag saknar en vuxen Man i mtt liv. En Man som är rädd om mig, som besyddar och tar avstånd från feghet. En troende, seriös och empatisk Man, med glimten i ögat och som är ordhållig och trogen. En alkohol- och tobaskfri Man med ordnad tillvaro och sund livsstil och som är bildad, intellektuell och föredrar litteratur och klassisk musik framför timmar vid teve och pekplatta. En man som är renlig, har ordningssinne och är kreativ i själ och tanke, lyhörd ocu intelligent - som med råge (liksom jag), klarat Mensa-test. En balanserad och harmonisk Man som har nära till skratt och humor. En Man som högt uppskattar närhet och värme.
En Man som ser min stark-skörhet, som ger mig trygghet och tillit, som i första skede har styrka för oss båda, som spjälar mina vingar och ser all den Kärlek och Lojalitet, jag har att ge. En Man som med sin ömhet och omtanke, bär mig i detta svåra och som väcker mig ur mardrömmen, det mångåriga Marathon-lopp jag ännu springer...
Författarinnan Gerda Antti skriver i sin roman Min man David (2008) om kvinnans behov av att se upp till sin man, känna sig beskyddad av honom. Att det ofta räcker att ställa sig bredvid honom, för att känna det ordlösa tryggheten. En man med jävlaranamma, som inte är en feg hare. För vi är ju, som sagt, inte så olika djuren, i våra beteenden mellan könen. Så piss off vänsterflummare som tror att dessa nedärvda faktorer går att påverka genom politiska beslut. Hahaha... not!
Visst finns det också positiva sidor av stark-skörhet - som förmågan att uppleva det vackra och fina i livet, samt alla de nyanser som de andra inte ser. Empatin hos mig är för välutvecklad. Brinna, brann, brunnit = utbränd. Det händer inte de andra, de som är brukare och tagare av mina energier. Gränsen mellan stark-skör och svag-snäll, är subtil. Energitjuvarna gör vad de kan för att få min uppmärksamhet och de tar frikostigt för sig - i synnerhet då jag är skör. De dränerar utan att återbetala. De fordrar min kraft på grundval av hur jag är då jag är stark. Och när jag varit stark, helt tagit ut mig och söker vila - då är jag skör - då, just då när orken är slut, då kommer kravet på min uppmärksamhet. F-n ta dem!
Vi lever i tider då det är à la mode att vara positiv. Allt skall vara positivt, hur hemskt det än är. Man skall nicka och se glad ut. Det visar man på FB, Insta och Twitter. Visst är det bra att se möjligheter snarare än problem. Det halvfulla glaset... För det anses motsträvigt att virra på huvudet. Samtidigt som det anordnas kurser i konsten att säga nej. Stark-sköra tenderar bli svag-snälla för vi är jättebra på att veta vad vi känner, men desto sämre på att tolka det. Därför behöver (vi) jag då och då dra mig tillbaka och reflektera, sortera intryck och ladda batterier. Av någon anledning tror många att man som stark-skör har extraresurser att visa ompysslande omtanke, och drar nytta av det. Visst är vi överempatiska och sjävuppoffrande. Och det jag brottas med sedan väldigt många år, är att tycka-synd-om inte är detsamma som att tycka-om.
När och hur blir man stark-skör? Troligtvis föds man sådan. Egenskapen förstärks genom svåra händelser / upplevelser. Stark-skörhet skärper vaksamheten på sådant som kan göra en illa / såra. Som ni läst i flera inlägg, lever jag i en mycket besvärlig situation. Är hänvisad till autistisk person, den som tillika orsakat min nackskada, förlust av ekonomi, oräkneligt antal flyttningar... med mera. Tänker varje dag att jag skall memorera alla galna saker jag hör och får mig tillskrivet. Men mycket passerar - dock fastnar en hel del i själens filter. Det är dåraktiga och tillskruvade kommentarer. Det är överdrifter, vantolkningar, missförståelse av det mesta och det är lögner. Lite fakta + stora visioner = illussioner.
Jag saknar en vuxen Man i mtt liv. En Man som är rädd om mig, som besyddar och tar avstånd från feghet. En troende, seriös och empatisk Man, med glimten i ögat och som är ordhållig och trogen. En alkohol- och tobaskfri Man med ordnad tillvaro och sund livsstil och som är bildad, intellektuell och föredrar litteratur och klassisk musik framför timmar vid teve och pekplatta. En man som är renlig, har ordningssinne och är kreativ i själ och tanke, lyhörd ocu intelligent - som med råge (liksom jag), klarat Mensa-test. En balanserad och harmonisk Man som har nära till skratt och humor. En Man som högt uppskattar närhet och värme.
En Man som ser min stark-skörhet, som ger mig trygghet och tillit, som i första skede har styrka för oss båda, som spjälar mina vingar och ser all den Kärlek och Lojalitet, jag har att ge. En Man som med sin ömhet och omtanke, bär mig i detta svåra och som väcker mig ur mardrömmen, det mångåriga Marathon-lopp jag ännu springer...
Intelligent är du och du har fina ögon som speglar lika vacker insida som utsida. // Peter
SvaraRadera