måndag 20 februari 2017

Make My Day

Morning has broken...

Sist i säng, först upp. Kan inte lägga mig förrän jag stupar. Läser till dess att jag inte vet vad jag läser. Då slår jag ihop boken, släcker golvlampan och kryper ner under täcket. Får nämligen mer problem med nacken om jag bara ligger där och stirrar rakt ut i mörkret. Så är det. Och omvänt är det då jag vaknar. Måste gå upp då. Inte sova för mycket eller för lite.

Hur som helst så är jag nere i köket vid ungefär 06.45. Jag tänder lite lampor och vid behov sätter jag igång extra elementet. Huset är bara några år, men likväl temperatur- och väderkänsligt. En hel del byggtekniska brister, och jag är tacksam för att jag inte äger det. Förr om åren fick vi, barnen och jag, alltid bannor om vi på kvällen hade liten fönsterlampa tänd i sovrummen, då vi inte var i rummen eller om utebelysningen var tänd några timmar om kvällen. Och då talar vi om lampor på 15 till 25 watt / styck.

Så i ryggmärgen sitter det, att undvika dålig stämning. Rättare sagt, sämre stämning. Man ser grandet, men inte bjälken, så när min morgonstund bryts säger jag; Ha inte kylskåpsdörren vidöppen för länge då går kompressorn igång (angående påpekanden om strömförbrukning). "Kan du bara ta och hålla käften" och "sluta nu för f-n". Godmorgon själv, svarar jag! Och han bär sin frukost till sitt sovrum / kontor, där det telefoneras i en totalt motsatt ton. Så fortgår dagen och mot mig är språkbruket allt annat än vinnande vänligt, "Stick nu!", "Gå nu!", "Sluta nu!", "Lägg av nu!", "Tyst nu!". Efter arbetstid; "Jag vill inte prata för jag har ont i lilltån".

När kvällens middag är till hälften aväten i tystnad, frågar jag om det smakade - "Jag satt och tänkte på något helt annat, men det var väl gott..." Vid teven "Stör inte, jag lyssnar". Kommenterar jag programmet och frågar vad han anser, blir svaret "Jag hörde inte för jag satt och funderade på helt andra saker". Svaren anpassas sålunda efter vad de avser att rättfärdiga. På kvällen före sänggående är det inte annorlunda, då var och en går till sitt - dörren stängs under tystnad och där står jag på väg till mitt och säger genom hans stängda dörr... godnatt. För det tycker jag man säger. 

Dag ut och dag in. Samma beteende. Linjärt och alltid gränsande till irritation. Aldrig uppriktiga glädjeuttryck. Ingen humor. Inga spontana hjärtevärmande skratt. Definitivt ingen intellektualitet och därmed noll reflektion och utvecklande dialog. Jag läser mycket böcker. Finns ingen möjlighet att möta gehör för sådant jag läst. Det jag saknar och söker, är det naturligt vuxna samtalet. Få utlopp för tankar kring livet och människorna. Men självfallet också få uppleva känslan av förtroende och integritet. Lojalitet. Trygghet, Tillit och Sanning.

Jag söker den kristna uppbyggande relationen. Den empatiska. Den medvetna. Den närvarande. Den kloka. Den beskyddande. Den vuxna. Den bildade. Den kunskapstörstande. En relation med värme och närhet. Dialog och kommunikation. En positiv relation men humor till djupaste allvar. Manligt och Kvinnligt. Samt delad syn på Hem och Familj. Med förmågan att se det stora i det lilla. 

Hemmet är oerhört viktigt för mig. Är det konstigt? Jag som berövats det. Ger jag uttryck för denna Fruktansvärda Förlust, anses jag besvärlig. Att rent praktiskt inte kunna umgås med mina barnbarn genom att någon gång kunna ha dem boende över, är en stor sorg i sig. Att inte bjuda hem dem jag önskar, på grund av skammen över tillvaron... Varför är det förresten alltid jag som skäms? Det undrar jag ofta. I tidiga inlägg har jag berättat vad som orsakat denna förnedring. Han sanerade privata skulder åt en person (nedan kallad W), som lockade med EU-miljoner, "bara det och det först regleras, kommer utbetalning" och så vidare. Mina varningar var dock inget värda. mitt epitet blev idiot. Allt föll sönder och samman. Att tydligt se vart det bar, med ekonomiskt bakbundna händer... 

Att se hur just ett Älskat Hem spolierades, barnens uppväxtmiljö, där deras skratt satt och nog ännu sitter i väggarna, det tär. Att gå där genom de tömda ekande rummen. En sista gång se ljuset falla på väggar och golv, på det sätt som alltid känts så fint och lugnt i hjärtats trakt... Att öppna garderober och köksskåp och se bilderna av föremålens placering. Vaniljdoften i skafferiet. Ljudet av dörrarna till alla rummen. Fotstegen i trappan... Ytterdörren stängd för sista gången. Hur oändligt många kvällar har jag inte därefter, legat i min säng i Lerum, Onsala, Veddige, Fjärås, Munka-Ljungby... och i tanken vandrat genom huset... Jag har känt fasadens korsvirke och tegel under mina händer, nuddat skeppsklockan, öppnat med den nyckel som likt ett avtryck ännu finns i mina händer...

Klivit in och sett mig om... Varje millimeter kan jag utan och innan. Jag har i tanken gått där genom rum för rum. Än idag elva år senare, skulle jag kunna återplacera varenda minsta föremål på sina respektive platser. Precis allt! Jag känner doften av porslinsblommor (som jag har säker hand med). De blommor jag har, stammar från min mammas föräldrahem. Och de var redan då av gammal sort. Kulturarv. Dessa tankens och hjärtats nattvandringar slutar alltid med tårar på min kudde. En förlamande smärta. Aldrig mer, aldrig mer... få vistas och få vara där tradition och trygghet fanns... Jul, Påsk, Midsommar, Födelsedagar, Konfirmation och Student... Hemtrevnad och atmosfär... Lyckan och glädjen i att vårda ett Hem och fundament av Liv. Den grund som gör en människa hel. En plattform att utgå ifrån och återknyta till, i kreativa vägval, förankrade i min tro på nöd och lust. En hjärtats boning - "Ett Hem om det är Gott, är Livets bästa lott" - står det på en gammal bonad jag har liggande bland antikt linne... 

Mina kära älskade föräldrar såg också Hemmets värden, och de gladdes varje gång som de var där. Varje hus bär sin egen känsla. Och i huset fanns en ro och harmoni att akta och bevara. Mamma och pappa var hårt prövade av sjukdom och i hand och hjärta levde de med min Familj. De bad och tände ljus... i Tacksägelse och Förtröstan. Bad att vi skulle vara friska och lyckliga. De fanns där alltid, trots sina egna ok... En outgrundlig Godhet... Å, Min Gud vad jag Saknar dem!!! De blev så kallt när Du kallade dem till Dig, Herre... 

Vi deras bortgång, bar det med sig min Hemlöshet, oron för mig och insikten om att de aldrig återfick vad dem tillhör. När Hemmet spelades bort, kom mina föräldrar att utgöra mitt mentala Hem. Och deras Kärlek bar mig. Samhörighet. Tillhörighet. Som Gerda Antti skriver i boken Adamssons - Att hand och hjärta hör ihop. Det tanken tänker, utför handen. Vi är våra gärningar. Se vad en människa gör med sina händer, vad hon lägger sin energi på - så vet Du vem hon är. Han valde W - i tanke och i hand. I tron att lögnen blev till sanning... Inte ett tack fick mamma och pappa, av hans föräldrar, för allt de gjort för honom medan han offrade det viktigaste en människa har förutom hälsa, för att kunna leva sitt liv - Hemmet. 

Åren har präglats av hans flathet och underlåtelse att agera. Ständiga bortförklaringar om varför det inte funnits möjlighet att skipa rättvisa. Ingen fighting-spirit. Inte någonsin. När hans föräldrar torkade fötterna på mig, vände han bort blicken för att slippa se. Jag har aldrig fått rakt svar på min fråga om vad jag gjort dem. Bara svammel eller tystnad - tillika helt utan ögonkontakt. Att ha kristen värdegrund, vara verbal i tal och skrift, påläst och iakttagande, är inte populärt bland tomma skal. Han kunde inte stå upp för mig. Vad vill man bevisa med äktenskap, när man inte har minsta intresse för att värna det? 

Lika barn... så jag har under de sista elva åren undrat varför han aldrig satt dit den som utnyttjade hans svaga sinne och dåliga omdöme. Inte heller den frågan har fått rakt svar med ögonkontakt. Jag har sagt; En individ har fått dig att lämna ett Hem och tillika dragit andra med i fallet. Och du har underlåtit att stämma och skipa rättvisa. Du har ingen anledning att beklaga dig över din situation. Den har du själv valt. Men jag, barnen och mina föräldrar har trott på dig, därför att man litar på en familjemedlem. 

Så i höstas sade han att han varit i kontakt med advokat och åklagare, som visat intresse för saken. Ärendet skulle granskas. Och W skulle förhöras, också med hänsyn till att flera andra bedragits av honom. Samt att nya vittnesuppgifter tillkommit. Vet ni, jag började gråta. Kände en gigantisk lättnad! Ungefär som när man öppnar ett fönster på vid gavel och får in massor av syrerik luft i ett unket rum. Jag kunde ta djupa andetag och kände mig tacksam, ja bönhörd! Några månader gick och jag frågade hur det gick med det hela. Jo, advokaten hade ringt och meddelat att W hade blivit kallad men var för sjuk för att inställa sig. Det hade inkommit läkarintyg om det. Jaha, och vad händer nu? 

Jag fick inget rakt svar. Och en känsla sade mig att jag skulle ringa Skatteverkets folkbokföring för att ta reda på var denne W numera var skriven. Skatteverkets svar - "W är avliden sedan 2010..."

Du svarar inte på min fråga om vad som nu händer i ärendet. Har ditt ombud verkligen ett intyg från W's ombud, om att han är för sjuk att inställa sig till förhör? Ja, absolut. Och jag har ännu inte fått veta mer om läget. Ok. Men är det inte märkligt att man skriver läkarintyg från den plats W befinner sig på? Han avled nämligen 2010. Ridå.








*****










1 kommentar:

  1. Det är lätt att tycka om dig. Du är så äkta och kan skriva med både humor och allvar. Jag har läst då och då genom åren och du har alltid något att berätta som får en att stanna upp. Folk har nog varit jävliga mot dig. Bry dig inte om dom för det handlar om avund och dom kan inte bli lika bra som du. Kram Louise Sjölund

    SvaraRadera