Earl Grey och jag

Det är Torsdagförmiddag. Precis satt mig med en mugg thé, efter att varit ute med Esko min fyrbente Pumikompis. Han sträcker ut sig på mattan i rummet intill köket. Har torkat hans tassar och smörjt in dem med hundsalva. Emellanåt kommer han till mig där jag sitter och skriver vid köksbordet. Han buffar mig på benet och jag ser bara en lurvig nos sticka fram under köksduken. Jag böjer mig ner och kliar honom bak örat, och får slick på handen, som tack... Även om dagarna varit grå av dis och fukt, så lyser nu solen. Det blåser en del. Men det torkar upp. Och jag njuter av talgoxarna som börjat sjunga upp sig för att snart hälsa våren.

Dagen har tilltagit och den blå timmen - vårvinterns skymning, är något av det vackraste jag vet. Så stilla, meditativ och romantiskt känslofull. Jag skulle kunna skriva om den kväll för snart elva år sedan, då jag mötte den man som sparkade upp dörren till mitt innersta och raserade min gard, i kärlekens namn. Lät min tilllit växa likt fröet i en solvarm drivbänk. Tryggt och nära. "Det är du och jag mot resten av världen..." brukade han säga. Ja, så kändes det. Exakt så. Samma blodomlopp.

Och några rader om honom, blir det. Så när jag efter förlusten av Mamma och Pappa, sökte finna skärvor av min själ, och med tidens lim lappa mig samman likt en kantstött figurin... bad om tid att reparera den jag var och är... kallade han det "svek". Var fanns han när jag föll? Har insett att hans förbrukande av "starka" kvinnor, innebär att den för stunden aktuella kvinnan förväntas klara sig själv i motgång, medan han befriar sig från empati och kräver än mer uppmärksamhet. Den jag älskade var den han ville att jag skulle se. Han som aldrig avslutat en relation, utan att samtidigt vara på väg in i nästa. Det finns uppenbart de som går igång på att leva dubbelliv. Som njuter av tanken på att den ena kvinnan inte har kontakt med den andra. Att det är han i sin mänskliga litenhet som styr och känner lustfylld "makt".

 
Ofta hånade han min "gammaldags syn" på trohet. Så låt mig då vara gammalmodig och finstämd, om det är gammalmodigt unikt att vara inte bara fysiskt trogen, utan även empatiskt trogen. Seriös och genuin. För mig är kärlek, just Vänskap Kärlek Sanning. Uppstår mellan mig och en man, djup vänskap som när tillit, så skapas också trygghet. Som tillsammans med absolut Sanning, utgör bästa jordmån för att känna stark växande Kärlek. Och nog finns det män som också har denna världsbild, olik hans... Som inte konsumerar partners.

Jag tackar därför Gud, för de goda människor som Han då och då låter antingen korsa min väg, eller vars väg löper parallellt med min. Jag tackar för den värme och det ljus, de skänker mig genom vänliga ord och ögon. Jag tackar för deras engagemang som möjliggör läkning, ger energi och djupa andetag.  

 

Framgång är att finna

 

vad Du är avsedd

 

att bli,

 

och sedan

 

göra

 

det som behövs 

 

(Epiktetos)