Som ni märker har jag förändrat utseendet på sidan. Den tidigare sidan med den kinesiska muren, har ofta illustrerat den gard jag som så kallat sensitivt begåvad, byggt kring mig för att mildra sorg, smärta, saknad och svek...
Min blogg fyller fyra år. Och jag känner en ödmjuk tacksamhet gentemot er läsare som då och då ger mig sådan positiv och varm feedback. Tack.
Jag tror ni känner mig ganska bra vid det här laget. Det finns saker som berör mig väldigt illa. Och det är lögner och otrohet. Liksom dumhet och feghet. Egoism och bristande empati. Världen är grym - eller rättare sagt - världen är underbar. Men människan är grym. Därför känner jag ökat behov av att omge mig med genuina människor. Bättre en fågel i handen, än tio i skogen. Det handlar om att lära sig känna igen, tyda och tolka energitagare. Samt försöka skapa inre distans till dem. Inte bjuda in dem och inte släppa in dem i tanke och känsla. Ställ aldrig frågor till en lögnare och fördjupa Dig inte i svaren en bedragare ger Dig. Förvänta Dig inte heller positiva resultat av densammes upprepade utfästelser. Detta är små människor som inte kan bättre än att söka uppmärksamhet och bekräftelse, via Dina känslor och behov - oavsett de är materiella eller känslomässiga. Men det är ingen enkel match att vara selektiv eftersom förpackningen varierar, men innehållet är detsamma. I motgång prövas vännen.
För fyra år sedan miste jag mina älskade Föräldrar. Båda inom knappt fyra månader. Sedan dess har jag försökt att åter sammanfoga de bitar som är jag. För då... då gick jag sönder. Helt. Kanske bitarna nu inte är på sina gamla vanliga platser. Men en del sitter åter samman. Och andra har kommit att hamna på nya ställen.
Och en mycket stor bit saknas ännu, för att göra mig komplett... Livskamraten. Var är Du?
Men... Även om jag här, ofta avhandlar sådant som är svårt och som gjort och ännu gör mycket ont, så händer det faktiskt positiva saker i mitt liv. Jäpp. För några dagar sedan då jag begav mig ut till brevlådan, fann jag i densamma ett mycket vackert stämplat kuvert som bar spår av att först ha landat i snön och sedan återlagts i lådan. Kuvertet höll jag varsamt i min hand, lade det till tork på spisens varma yta medan jag bryggde mitt thé. Jag kunde nästan höra mina hjärtslag medan jag med darrande händer mycket försiktigt sprättade... krafs, rafs, rafskrafs... Jag drog ut arket. Mycket rörda och mycket stolta tårar vätte mina snörosiga kinder, medan jag läste och log...
Lovar att längre fram återkomma till detta!
???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar