Jag hade redan för något år sedan (och mer intensivt sedan några månader före Jul), närt tanken på att åter skaffa mig hund. Och mina tankar kretsade kring rasen Bichon Frisé. Har varit hu(n)dlös i över tre år efter en Älskad Ceskyterrier som gick bort. Så jag mailade ansvarig för medlemstidningen för Bichon Frisé-ägare, för att förhöra mig om möjligheterna att finna en vuxen hund i behov av omplacering. Och så plötsligt kom ett svarsmail, med länk till uppfödare som sökte nytt hem åt en ettårig Bichon Frisé-flicka.
Dessa väntans dagar, var fyllda en sådan härlig känsla... som det var ett bra tag sedan jag kände. Jag såg detta ställningstagande för hund, även som ett led i den gigantiska sorgeprocess jag befunnit och fortfarande befinner mig i... Jag hade genom detta hundbeslut, tagit en undermedveten ställning för att bejaka livet och sådant som får mig att må bra, och den närmast barnsliga glädjen jag likt en liten flicka, kände för denna vovve...
Hund och uppfödare anlände efter nio timmars tågresa, då hunduppfödaren erbjöd sig att på min bekostnad resa ner med hunden, till mig. Jag hade även bokat och bekostat hotell där jag bor, och bjöd på middag i mitt hem. Dessförinnan hade jag sänt handpenning (5 000 SEK) och resterande summa (10 000 SEK) skulle betalas vid överlämnandet av hunden.
Frid och fröjd - trodde jag. Och fick i stället en helvetes natt med detta monster. Trots hundvana och vana vid att vid några tillfällen övertagit vuxna hundar, fungerade ingenting med denna "lilla älskling"... Lämande sovrumsdörren öppen, med hunden hos mig och stängd, med hunden hos mig, om vartannat. Gick ut med henne före sängående, sedan 01.30 och så 05.30... Mat gavs före sänggåendet och det fanns möjlighet att hoppa upp i min säng (vilket hon gjorde med besked)... med mera med mera... ALLT för att försöka få hunden att känna trygghet. Men - hon skällde och skällde och skällde och skällde... Och jag kände bara maktlöshet och givetvis utmattning... Hunden hoppade och studsade i min säng, hoppade på mig, på kroppen och i ansiktet, kraffsade på sängens klädsel och så vidare... Jag klappade henne och försökte lugna... men utan att det hjälpte...
Situationen blev ohållbar och jag insåg att jag inte skulle kunna behålla hunden. Jag lämnade den åter till uppfödaren, som reste hem med (o)djuret... Som om inte det nattliga helvetet räckte. Nu jävlas uppfödaren. Förhalar återbetalning av min handpenning och skyller på utlägg hon haft och att hon först måste sälja hunden till annan, innan hon kan återbetala mig (!?) Pardonez moi - men jag betalade både resa och uppehälle! Veterinärbesiktning av hund, brukar en seriös hunduppfödare stå för (den ingår ju i själva priset).
Sanera i hunduppfödarträsket, tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar