Har idag varit på min Pappas Fasters begravning. Mycket högtidligt, vackert och fint. Och jag är säker på att hon fanns med och tyckte allt blev bra. Det var för mig många tankar på Mamma och Pappa... Känns märkligt att på något sätt, nu axla den roll mina Föräldrar annars skulle haft, i sin relation till släkt, vänner och bekanta. Liksom insikten att jag är den som nu står längst bak "i ledet" av generationerna. Försöker växa och känna mig mer vuxen än jag är, inombords...
Frågan är bara om man någonsin blir sådär vuxen som man alltid uppfattat de äldre generationerna? Jag tror inte det. Det finns alltid kvar ett litet barn inom oss, i all vår längtan efter tröst, trygghet och bekräftelse.
Alla de som mist någon eller några nära och kära, vet precis vad jag menar. Och har även medvetenhet om att en sådan sak som en begravning, antingen river i sår och / eller starkt berör och helt enkelt påminner om livets förgänglighet. Men - så finns det dem som saknar förmåga att känna eller medkänna... som har dålig tajming eller är klumpigt vaggade och utan hyffs och respekt...
... som tror att att förlust av närstående är detsamma som stort arv.
Jo, ni läser rätt! Jag "sitter här och slåss med tankar..." (som min Farmor och Pappa brukade säga) och känner behov av att reflektera efter dagen idag, samtidigt som annan person (i vanlig ordning) bara måste påminna om sina omättliga behov av medel... Jag blir både ledsen och arg av sådan total känslokyla, stupiditet och framförallt fräckhet. I synnerhet när densamme, sedan decennier aldrig yppat ordet återgälda.
Mitt Älskade Hem försvann... Tillgångar försvann... En bit av hälsan försvann genom en whiplash, Mina Älskade Föräldrar försvann... Så det känns som jag redan mist alldeles för mycket...
Kändes bara to much, att samma kväll (idag) som jag varit på begravning, få ta emot åsikter om att jag borde bistå med medel för utgifter som tillhör annan... Så om du med anhang läser mina rader, känn att jag även sedan länge förlorat min tillit till er. Vad är det man säger - Äpplet faller inte långt från päronträdet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar