Man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad, säger Regeln som är kristendomens kärna. Och det borde i logikens namn innebära att man inte skall behandla andra, på ett sådant sätt som man själv inte önskar bli behandlad. Men...
Så enkelt är det inte. För hur ofta händer det inte att människor beter sig illa och ändå förväntar sig gott bemötande? Med motivering att man skall var förlåtande. Hur förlåtande skall man vara? Kan allt förlåtas? Skall allt förlåtas? För om det är så att allt skall förlåtas, då är det ju fritt fram för illasinnade och framför allt själviska individer, att på olika sätt skada annan. Den skada jag här syftar på, är inte den fysiskt handgripliga, utan den subtila (psykologisk-, social- och ekonomisk skada).
Vad föranleder en del människor att bete sig illa? Antingen illvilja, dumhet eller ren egoism? I anledning av teve reklam för cancerupplysningen, så kan jag inte undgå dessa frågor, när jag kommer att tänka på sommaren 2009, då min Mamma fick sitt cancerbesked. Var var ni då? Eller var det så att ni tänkte, att hon redan var så sjuk, so what's the difference? Min Pappa ställde sig samma fråga - Var var ni? Blev ni rädda? Eller förstod ni verkligen inte vad som höll på att hända? Så dum är knappast ingen. Såg ni kanske er egen sårbarhet? Blev den rentav för svår att konfonteras med? Tänk att vi människor kan vara så olika... Själv är jag av den uppfattningen att vi alla är små och lika inför döden. Jag är även av den uppfattningen att man i dödens närhet, kan försonas - mötas och se varandra i ett klarare och renare ljus... Det värmer mig ännu med kondoleanser jag inte räknat med. Av hjärtat - Tack!
Och lika mycket kyla och förakt känner jag för er, som genom åren, varit snabba att skriva andra på näsan vad good behaviour and manners, är... Ni, ja, just ni... fick ert livs chans att göra reklam för er egen förträffliga kunskap i empatins namn. Tack för att ni bekräftade er uselhet och med stor tydlighet, visade hur ni själva skall behandlas. Så var det sagt.
Att genom våld, tilldelats skada och att berövats ekonomi genom falska löften... väcker känslor av skam - av den som drabbats. Varför? Förövarens syfte är att förminska och skam- och skuldbelägga den drabbade, och ringakta dess känslor, för att göra sig själv till offer, och därmed rättfärdiga ett fortsatt sjukt beteende.
Lök på laxen - salt i såren... "Du måste erkänna att hälften är ditt eget fel..." Hur då? Har förövaren delat ansvar med den som utsätts? Påminner ju osökt om det fördomsfulla och förkastliga resonemanget vid våldtäkt - "Hon får skylla sig själv, hon hade ju utmanande klädsel". Förövaren är således bara delvis skyldig, om nu den som utsatts, skall ta på sig hälften av ansvaret, eller...???
Om allt kan och skall förlåtas, innebär det att de människor som utsätts för jävligheter, inte får markera att gränsen är nådd. Det är ok att mobba, det är ok att slå, det är ok att bedra, det är ok att stjäla, det är ok att ta livet av folk... Hur mycket skall en individ göra våld på sig själv, i sin tolerans och i sitt förlåtande???
Någon som vet???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar