I ett tidigare inlägg för någon månad sedan, ställde jag mig frågan om varför jag alltid behövt försvara mig. Det är en felformulering, eftersom försvar innebär att man "anklagats" för något eller på annat sätt upplever att man befinner sig i ett underläge. Så är det ingalunda! Uttrycket "förklara mig", är mera relevant.
Jag har ett whiplash-"trauma" (som det så fint heter), till följd av att jag "inte kunde hålla käften", utan sade vad jag tänkte. Det är en SRS-skada, vilket betyder Segment Related Syndrome. Och i över tolv år nu har jag då och då behövt förklara vad detta innebär. För utomstående, för lagom-stående och för närstående. F-n vad det är tröttsamt! Antingen är folk tröga eller så vill de inte förstå. Eller så är det ett sätt att testa trovärdigheten i denna mystifierade åkomma, som ju inte kan kallas sjukdom, utan är ett kroniskt smärttillstånd. Det rör sig inte om häftig och svår smärta, utan en känsla av molvärk, sveda och brännande ömhet i bröstryggen. Men framför en supersnabb uttröttning av dessa kapp-muskler. Vilket medför att armarna flera, flera gånger om dagen, känns som spaghetti och det blir svårt att veta var jag vill göra av dem.
Sitta stilla eller bli stående, är allra värst. Prata i telefon är ingen höjdare även om jag har handsfree, för rör jag mig, förstoras det ljudet av mina rörelser, så jag måste sitta stilla, vilket jag inte kan. Då upplevs jag som irriterad och självcentrerad som till sist verkar vara oengagerad i samtalet. Har därför kommit att tycka illa om att prata i telefon, i synnerhet om jag misstänker att samtalet drar ut på tiden. Känner då sådan stress att jag blir alldeles svettig och självklart knyter det sig i de redan ömma musklerna och lederna. Men detta tycks inte människor förstå. Så jag tipsar därför om att besöka www.nhr.se klicka överst på symptom och beskrivning, sedan till vänster på SRS - segmentrelaterad smärta och scolios. Just det, där står precis vad jag här beskriver och att det är mentalt oerhört påfrestande att ha denna typ av obehag - alltid. Vart tredje till femte år, accentueras besvären. Kul, not?
Det finns dagar som är bättre och det finns dagar som är sämre. Det märker jag på morgonen. Jag behöver flera pauser i vad jag än gör, därför tar hushållsarbetet lite längre tid för mig, och det är inte upplyftande med kommentarer som "hur svårt kan det vara, det tar ju bara en timme att dammsuga ett hus" eller "gå upp tidigt på morgonen, så hinner du det och det..." Det är bara bullshit, för jag kan inte lägga mig förrän jag stupar i säng, på grund av skadan. Annars ligger jag och vänder och vrider på mig och allt blir värre. Och jag behöver min nattsömn som alla andra.
Jag blir så trött och så ledsen av att höra att skadan är begränsande. För vem? Jag som bor i den här kroppen, kan inte gå ifrån den förrän jag dör. Och om jag nu skulle vilja se lite mer av livet, så har jag inget annat val än att "gilla läget". Naturligtvis utgör skadan och därmed jag hinder (eftersom min kropp och själ hänger samman), för att till exempel dansa salsa eller att utöva luftakrobatik... Och styrkan är nedsatt i mina armar, så jag kan inte lyfta eller göra monotona rörelser med dem. Att regelbundet få berättat för mig, att jag har denna skada, har inget nyhetsvärde för mig. Som om jag själv inte visste... Jo, tack, det är svårt att inte bli påmind - varje dag.
Kanske borde jag slänga åt sidan, den hänsyn jag lärt mig att visa andra människor, och i stället påpeka för dem, deras egna fel och brister - rakt ut - no mercy...? "Du är retarderad, Du är trögfattad, Du är mager, Du är fet, Du är snål, Du är självisk, Du är svinig och ofräsch, Du är en lögnare, Du saknar hyffs och moral, Du ser för jävlig ut, Du är en fjant och så vidare..." Ja... why not?
Vill man veta mer om SRS så rekommenderar jag ovan hemsida, för även om jag är expert på mig själv, så är det jä-t skönt att själv slippa berätta samma saker om och om och om igen. Fatta, det tär så in i he-e och tar energi som jag inte har. Och då syftar jag på detta att dessutom under ett helt år, hittills levt med allt det innebär att mista två Älskade närstående. Samt att arrangera allt med deras Hem och tillhörigheter. So, please give me a break...
Och jag är sååå less på människor som snirklar sig fram i tillvaron, likt slalomåkande ål, genom att aldrig ta ansvar för händelser och konsekvenser av fattade beslut, och som vid tillfälle idiotförklarat mig, när jag med god intuitiv förmåga och kompetens, försökt bistå med att vara förutseende... För är det en människotyp jag avskyr, så är det den lille fegisen med hybris!
Middag och dusch väntar. Det är så varmt och kvavt nu, att åska önskas.
Leva med SRS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar