Ett år...

Imorgon den 14/7, på Kronprinsessans Födelsedag, är det precis ett år sedan Kära Mammas begravning. Jag trodde att tomheten kanske skulle göra mindre ont så här, ett år senare. Men så är inte fallet. Året som gått har varit fyllt av praktiska göranden, knutna till först Mammas bortgång och sedan allt det oväntade kring Käre Pappa och även hans bortgång...

Allt detta bär jag inom mig. Känner att allt detta påverkat mig gentemot andra. Och i synnerhet mot dem som förväntar sig att jag med lätthet skall kunna sortera mina känslor på ett rationellt sätt. "Du har mist dina föräldrar, so what. Det gör alla och det är bara naturligt..." Eller "Låt inte dina känslor gå ut över mig..." Samtidigt som omgivningen förväntar sig att jag blivit "återställd" från förlust och saknad, så isolerar de mig, genom att inte samtala med mig om allt det jag behövt och behöver prata om. Men som jag istället sväljer och bär inom mig. Det kan vissa dagar ge mig ett fysiskt kväljande illamående, att känna förväntningarna på snabb återställelse och återhämtning, nästan krypa under skinnet på mig... och pressa mig till gränsen av sammanbrott. Sådana dagar gråter jag lätt eller föredrar att dra mig undan, hellre än att att utsättas för att behöva "stå till svars" för mitt humör eller beteende.

Ibland håller jag masken och spelar spelet, för att slippa frågor och därmed slippa salt i såren. Men det fungerar bara till en viss gräns, för sedan rasar allt inombords, ändå samman för mig. Och då kommer i alla fall oförstående frågor om det här är "sådan" jag är (?) Hur sjutton skall jag veta om det är "sådan" jag är, när jag aldrig förr upplevt vad jag nu varit med om??? Och hur kan man bara förvänta av mig att jag skall fungera till 100% som förr, när inte ens frågeställarna själva i denna situation, är som de "borde"...???

Som jag så ofta säger, så går det hela upp och ner, vissa dagar är enklare och andra är svårare. Och de svåraste är i synnerhet de dagar som är så kallade årsdagar. Speciellt de första åren... Varför säger människor att de förstår detta, när de i realiteten inte gör det...??? Jag begär inte att alla runt om mig, vill prata minnen med mig. För jag begär överhuvudtaget ingenting - jag snarare önskar - och då önskar jag få vara den jag är, UTAN synpunkter på om det är "sådan" jag är. Låt mig få dra mig undan när jag behöver det och pressa mig ALDRIG i det läget! För då lär mitt behov av att vara för mig själv, snarare öka, än minska. 

Den värsta ensamheten är inte alltid den man känner utan människor, utan bland människor.   

Läkning