Har börjat läsa i böckerna jag skrev om i inlägget innan detta. Kan inte låta bli att delge er inledningen till Fjärilens hemlighet av Erland Svenungsson;
"Men vad rörde vid oss den sista natten när ömheten fogade samman våra timmar, slog sina mjuka vingar över oss. När vi blev gårdagens barn och samtidigt trädde ut ur vår barndom hand i hand. Denna upplysta natt på sjukhusets canceravdelning.
Vi hade återfunnit varandra, känt igen varandras ansikten. Ansiktena på fjärilens vingar som Du visade mig när vi var barn. Vi hade aldrig förlorat varandra så till den grad att det inte fanns något att återfinna.
Vad vi återfann denna sista natt var mer än vi kunde röra vid. Jag såg din gråt pressa sig fram, en gråt som kom långt inifrån. Långt inifrån sträckte den sig mot mig och jag mötte den. Vi kände igen något som tårarna samlade ihop och visade oss mellan ögonfransarna.
Men vi greps inte av förtvivlan. Det var inte på grund av den vi grät. Förtvivlan hade passerat oss för länge sedan. Vi grät för att det var sista gången."
Vi är alla lika, men ändå så olika. Inget är dock så hemligt och smärtsamt att det inte finns ett igenkännande och att det därmed är möjligt att dela det med andra.
Den plats där gråten kommer i rörelse
är en plats mer levande än någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar