Fjärilens hemlighet

Har börjat läsa i böckerna jag skrev om i inlägget innan detta. Kan inte låta bli att delge er inledningen till Fjärilens hemlighet av Erland Svenungsson;

"Men vad rörde vid oss den sista natten när ömheten fogade samman våra timmar, slog sina mjuka vingar över oss. När vi blev gårdagens barn och samtidigt trädde ut ur vår barndom hand i hand. Denna upplysta natt på sjukhusets canceravdelning.

Vi hade återfunnit varandra, känt igen varandras ansikten. Ansiktena på fjärilens vingar som Du visade mig när vi var barn. Vi hade aldrig förlorat varandra så till den grad att det inte fanns något att återfinna.

Vad vi återfann denna sista natt var mer än vi kunde röra vid. Jag såg din gråt pressa sig fram, en gråt som kom långt inifrån. Långt inifrån sträckte den sig mot mig och jag mötte den. Vi kände igen något som tårarna samlade ihop och visade oss mellan ögonfransarna. 

Men vi greps inte av förtvivlan. Det var inte på grund av den vi grät. Förtvivlan hade passerat oss för länge sedan. Vi grät för att det var sista gången."

Vi är alla lika, men ändå så olika. Inget är dock så hemligt och smärtsamt att det inte finns ett igenkännande och att det därmed är möjligt att dela det med andra.

Den plats där gråten kommer i rörelse

är en plats mer levande än någon annan.

Solsken, frihet och liten blomma

Det är över tio dagar sedan jag uppdaterade bloggen. Så nu är det minsann dags. Får väl skylla på semestertider... (fniss...) Nja, det ligger ju faktiskt lite grand i det, för jag har under dessa dagar, försökt att vara något mindre ambitiös, för att komma i kapp mig själv. Har och har nog alltid haft en hel del "duktig-flicka-syndrom" och är en utpräglad tävlingsmänniska - främst med mig själv.

Hittade en "gammal" bok i bokhyllan, Trippelstöten av Thomas Arvidsson. En sådan där härligt svensk kriminalroman i genren humor. Ingenting som upprör ens känslor, för ingen far illa, utan allt andas idyll i semster-Sverige på sjuttio- och åttiotalet. Jag är normalt en bokslukare, och boken är en god aptitretare.

Jag har eftersändning av Mammas och Pappas post, och ibland händer det att det ännu dyker upp ett kuvert adresserat till dem. Så ock igår. En reklamtidning för www.libris.se inte att sammanblanda med bokhandlare på nätet med snarlikt namn. För Libris säljer böcker utifrån kristen litteratur. Jag ögnade förstrött genom utbudet, medan jag åt mina lunch-smörgåsar. På en och samma sida fann jag två böcker som fångade mitt intresse.

Den ena heter "Drunkna inte i känslohavet - lär dig att simma!" av Doris Dahlin och Maggan Hägglund. Boken är för "sensitivt begåvade". Vidare presenteras den; "Detta är en djupt tröstande och hoppfull bok med en positiv grundton. Läs den alla ni som anar att ni är ovanligt känsliga, och läs den också alla ni som har känsliga människor omkring er på arbetet eller i familjen" (Inger Alestig, Dagen) - 199 SEK.

Den andra boken heter "Fjärilens hemlighet" - Två bröder delar minnen om livets ömtålighet. Skriven av Erland Svenungsson (bor i Göteborg, är präst, psykoterapeut, skribent och föreläsare. I över 20 år har han föreläst för Lilleskogs själavårdsinstitut). Boken börjar i ett samtal mellan två bröder, i ett sjukrum där den äldre av dem utkämpar sin sista natt i livet. - 199 SEK.

Kanske tycker några att man inte skall läsa den sistnämnda boken, när man lever i saknad... Ändå tror jag att hoppet och levnadsskärpan - focus på livet, blir än mer kalibrerad av att se och våga möta bräckligheten, som i sin klarhet ger den rätta dimensionen på allt förgängligt. Essensen - kärnan, syns först i livets nakenhet. Man måste ha mod för att upptäcka meningen med livet.

Libris har en annan bok jag funderar på att införskaffa vid senare tillfälle. Den är skriven av Tom Wright (författare och föreläsare för teologer). Boken heter "Ännu bättre - Hoppet om himlen med nya ögon" och belyser Uppståndelsen. En bok som fått massor av positiva omdömen.

Så Gott folk, nu går det mot lunch och sommaren pågår - skall olja in min nya säng, i ek, medan det går att ha fönstren öppna under hela dygnet.

Vill ge en stor kram till dem som kanske just nu sörjer, saknar och som känner ensamhet. För sommaren och även tiden kring Jul och Påsk, gör något helvetiskt ont i själ och hjärta, då man förlorat älskade närstående. Det är en ensamhet som ingen förstår, som inte upplevt den. Och motsatsvis, så finns det ett samförstånd och innerlig värme, som inte behöver ord, i mötet med dem som upplevt och och därmed vet.

Kram på er!  

Ett år...

Imorgon den 14/7, på Kronprinsessans Födelsedag, är det precis ett år sedan Kära Mammas begravning. Jag trodde att tomheten kanske skulle göra mindre ont så här, ett år senare. Men så är inte fallet. Året som gått har varit fyllt av praktiska göranden, knutna till först Mammas bortgång och sedan allt det oväntade kring Käre Pappa och även hans bortgång...

Allt detta bär jag inom mig. Känner att allt detta påverkat mig gentemot andra. Och i synnerhet mot dem som förväntar sig att jag med lätthet skall kunna sortera mina känslor på ett rationellt sätt. "Du har mist dina föräldrar, so what. Det gör alla och det är bara naturligt..." Eller "Låt inte dina känslor gå ut över mig..." Samtidigt som omgivningen förväntar sig att jag blivit "återställd" från förlust och saknad, så isolerar de mig, genom att inte samtala med mig om allt det jag behövt och behöver prata om. Men som jag istället sväljer och bär inom mig. Det kan vissa dagar ge mig ett fysiskt kväljande illamående, att känna förväntningarna på snabb återställelse och återhämtning, nästan krypa under skinnet på mig... och pressa mig till gränsen av sammanbrott. Sådana dagar gråter jag lätt eller föredrar att dra mig undan, hellre än att att utsättas för att behöva "stå till svars" för mitt humör eller beteende.

Ibland håller jag masken och spelar spelet, för att slippa frågor och därmed slippa salt i såren. Men det fungerar bara till en viss gräns, för sedan rasar allt inombords, ändå samman för mig. Och då kommer i alla fall oförstående frågor om det här är "sådan" jag är (?) Hur sjutton skall jag veta om det är "sådan" jag är, när jag aldrig förr upplevt vad jag nu varit med om??? Och hur kan man bara förvänta av mig att jag skall fungera till 100% som förr, när inte ens frågeställarna själva i denna situation, är som de "borde"...???

Som jag så ofta säger, så går det hela upp och ner, vissa dagar är enklare och andra är svårare. Och de svåraste är i synnerhet de dagar som är så kallade årsdagar. Speciellt de första åren... Varför säger människor att de förstår detta, när de i realiteten inte gör det...??? Jag begär inte att alla runt om mig, vill prata minnen med mig. För jag begär överhuvudtaget ingenting - jag snarare önskar - och då önskar jag få vara den jag är, UTAN synpunkter på om det är "sådan" jag är. Låt mig få dra mig undan när jag behöver det och pressa mig ALDRIG i det läget! För då lär mitt behov av att vara för mig själv, snarare öka, än minska. 

Den värsta ensamheten är inte alltid den man känner utan människor, utan bland människor.   

Läkning

 

Vänner

Det var några dagar sedan jag skrev, vilket inte betyder att det inte händer saker i livet eller att tankeverksamheten tagit semester. Ingalunda! Ibland behövs tid och lugn för återhämtning då det gågna året varit ett känslomässigt svårt och tungt år, och som satt mig i förbindelse med så många starka minnen, känslor och sidor hos mig själv...

Så här kommer därför gullig bild med rader till dem som stöttar och uppmuntrar när allt känns svårt!

Puss & Kram!

Skönhetsideal?

Eftersom jag är en reflekterande människa, så kan jag inte låta bli att förmedla nedan bild av dagens skönhetsideal (hm...)

Undrar var grejen med stora läppar, egentligen kommit ifrån? Att som kvinna måla läpparna och få dem att framträda, har med primitiva behov att göra. Det sägs att kvinnans läppar skall symbolisera hennes kön, och en markering av läpparna visar på fertilitet med mera med mera...

Då kan jag inte låta bli att fundera över, om nästa grej är att även botoxa de kroppsdelar, som markerade läppar symboliserar...? Dock - sett ur mannens perspektiv - borde ju något mindre läppar, än dem monstren på nedan bild visar, vara att föredra... eller? 

Snyggt och Superduper-Sexigt? NÄÄÄ!!!

Gilla läget...

I ett tidigare inlägg för någon månad sedan, ställde jag mig frågan om varför jag alltid behövt försvara mig. Det är en felformulering, eftersom försvar innebär att man "anklagats" för något eller på annat sätt upplever att man befinner sig i ett underläge. Så är det ingalunda! Uttrycket "förklara mig", är mera relevant.

Jag har ett whiplash-"trauma" (som det så fint heter), till följd av att jag "inte kunde hålla käften", utan sade vad jag tänkte. Det är en SRS-skada, vilket betyder Segment Related Syndrome. Och i över tolv år nu har jag då och då behövt förklara vad detta innebär. För utomstående, för lagom-stående och för närstående. F-n vad det är tröttsamt! Antingen är folk tröga eller så vill de inte förstå. Eller så är det ett sätt att testa trovärdigheten i denna mystifierade åkomma, som ju inte kan kallas sjukdom, utan är ett kroniskt smärttillstånd. Det rör sig inte om häftig och svår smärta, utan en känsla av molvärk, sveda och brännande ömhet i bröstryggen. Men framför en supersnabb uttröttning av dessa kapp-muskler. Vilket medför att armarna flera, flera gånger om dagen, känns som spaghetti och det blir svårt att veta var jag vill göra av dem.

Sitta stilla eller bli stående, är allra värst. Prata i telefon är ingen höjdare även om jag har handsfree, för rör jag mig, förstoras det ljudet av mina rörelser, så jag måste sitta stilla, vilket jag inte kan. Då upplevs jag som irriterad och självcentrerad som till sist verkar vara oengagerad i samtalet. Har därför kommit att tycka illa om att prata i telefon, i synnerhet om jag misstänker att samtalet drar ut på tiden. Känner då sådan stress att jag blir alldeles svettig och självklart knyter det sig i de redan ömma musklerna och lederna. Men detta tycks inte människor förstå. Så jag tipsar därför om att besöka www.nhr.se klicka överst på symptom och beskrivning, sedan till vänster på SRS - segmentrelaterad smärta och scolios. Just det, där står precis vad jag här beskriver och att det är mentalt oerhört påfrestande att ha denna typ av obehag - alltid. Vart tredje till femte år, accentueras besvären. Kul, not? 

Det finns dagar som är bättre och det finns dagar som är sämre. Det märker jag på morgonen. Jag behöver flera pauser i vad jag än gör, därför tar hushållsarbetet lite längre tid för mig, och det är inte upplyftande med kommentarer som "hur svårt kan det vara, det tar ju bara en timme att dammsuga ett hus" eller "gå upp tidigt på morgonen, så hinner du det och det..." Det är bara bullshit, för jag kan inte lägga mig förrän jag stupar i säng, på grund av skadan. Annars ligger jag och vänder och vrider på mig och allt blir värre. Och jag behöver min nattsömn som alla andra.

Jag blir så trött och så ledsen av att höra att skadan är begränsande. För vem? Jag som bor i den här kroppen, kan inte gå ifrån den förrän jag dör. Och om jag nu skulle vilja se lite mer av livet, så har jag inget annat val än att "gilla läget". Naturligtvis utgör skadan och därmed jag hinder (eftersom min kropp och själ hänger samman), för att till exempel dansa salsa eller att utöva luftakrobatik... Och styrkan är nedsatt i mina armar, så jag kan inte lyfta eller göra monotona rörelser med dem. Att regelbundet få berättat för mig, att jag har denna skada, har inget nyhetsvärde för mig. Som om jag själv inte visste... Jo, tack, det är svårt att inte bli påmind - varje dag.

Kanske borde jag slänga åt sidan, den hänsyn jag lärt mig att visa andra människor, och i stället påpeka för dem, deras egna fel och brister - rakt ut - no mercy...? "Du är retarderad, Du är trögfattad, Du är mager, Du är fet, Du är snål, Du är självisk, Du är svinig och ofräsch, Du är en lögnare, Du saknar hyffs och moral, Du ser för jävlig ut, Du är en fjant och så vidare..." Ja... why not?

Vill man veta mer om SRS så rekommenderar jag ovan hemsida, för även om jag är expert på mig själv, så är det jä-t skönt att själv slippa berätta samma saker om och om och om igen. Fatta, det tär så in i he-e och tar energi som jag inte har. Och då syftar jag på detta att dessutom under ett helt år, hittills levt med allt det innebär att mista två Älskade närstående. Samt att arrangera allt med deras Hem och tillhörigheter. So, please give me a break...

Och jag är sååå less på människor som snirklar sig fram i tillvaron, likt slalomåkande ål, genom att aldrig ta ansvar för händelser och konsekvenser av fattade beslut, och som vid tillfälle idiotförklarat mig, när jag med god intuitiv förmåga och kompetens, försökt bistå med att vara förutseende... För är det en människotyp jag avskyr, så är det den lille fegisen med hybris!

Middag och dusch väntar. Det är så varmt och kvavt nu, att åska önskas.

Leva med SRS

Är gräset alltid grönare...?

"Blek din vagina, och få ett lyckligare liv!" (???) Jo, jag läste rätt, i GP på nätet. Var naturligtvis tvungen att ta del av artikeln. I Indien gör många kvinnor vad de kan, för att bleka sin hy (!!!). Där anses det vara förnämt att vara ljushyad. Så medan tillverkarna av dessa blekmedel tvår sina händer, förstör många kvinnor sina liv, i drömmen om den där ljusa hyn...

Detta raserar lite grand min bild av den indiska kvinnan som intelligent och numera ofta välutbildad. Att hon inte förstår bättre?

De här blekprodukterna innehåller samma substanser som dem man använder i foto-industrins framkallningsvätskor, bland annat kvicksilver. Herregud, att smeta kvicksilver över och i sig själv... Konsekvenserna är bland annat störd hormonproduktion och cancer.

Men detta borde inte göra oss mer förfärade, än strävan efter att göra ljus hy, mörkare. Antingen genom frenetiskt solande, av vilket kroppen utsätts för UV-strålning, som har långt högre skadliga värden idag, än för bara några år sedan. Med risk för cancer (har ju själv sett malignt melanom på mycket nära håll) och för tidigt åldrande (oxidanter bildas). Eller med hjälp av så kallade BUS-produkter (Brun-Utan-Sol), som innehåller en massa kemikalier.

Man får inte diskriminenra någon på grund av ras eller hudfärg, står det i Dikrimineringslag... Och det anses fult att påpeka för en mörkpigmenterad person, att han eller hon är just mörkhyad... Medan, det är helt ok att säga till en ljuspigmenterad person; "Vad blek du är, solar du inte?" Majoritetens ideal, skall alltså utgöra norm?

   

Black & White

Hannas lilla kostlära

Med åren har jag (ofrivilligt?) lärt mig en hel del om kost och hälsa. Det hela började när jag var i tioårs-åldern och Kära Mamma insjuknade i Chron. Denna sjukdoms uppkomst är inte helt utredd. Vissa ärftliga faktorer beträffande disposition, föreligger. Från mor till dotter och från far till son. En inverkande faktor för uppkomst av denna inflammatoriska process i tarmen, är känsligheten beträffande kosten. Om man då betänker att Mamma kom från Finland till Sverige under kriget, och att hon då kom från en kargare kost än den kost som förekom på välbeställt lantbruk under 1940-talet, så har det präglat kroppen, från mager mat, till mat med grädde, smör och djurfett. 

Mammas läkare ordinerade henne därför något som kallades fettreducerad kost, som jag tog lärdom av. Kost har alltid intresserat mig, så till vida att det sunda förnuftet fått råda. Och med influenser från asiatiskt tänkande. Jag skall nedan på ett kortfattat sätt åskådliggöra min ståndpunkt; 

Jag resonerar utifrån Yin och Yan - Balans. Manligt (hårt) - Kvinnligt (mjukt). I den västerländska kosten förekommer alldeles för mycket Yin (kvinnligt). Det kvinnliga (mjuka) är sådant som växer ovan jord. Och det manliga (hårda) växer under jord. Den mjuka kosten ger människan kvinnliga former. Mycket alkohol, komjölk, grädde, smör, socker, salt och vitt mjöl ger mage och bröst samt ett slappt hull. Medan växtfett, ickeraffinerat socker (råsocker), fullkornsmjöl, havssalt i form av alger, böner, linser, groddar och rotfrukter samt att aldrig mjuk-koka grönsaker, ger bättre förbränning och ökar celluppbyggnad (muskler). Västvärldsmänniskan rekommenderas att äta betydligt mer Yan  (manlig)  mat som växer under jord!

Socker skall ersättas med råsocker eller närodlad honung (vilket ger antikroppar vid pollenallergi). Socker triggar behovet av salt. Får jag sötsaksug på eftermiddagen, tar jag en mugg thé och en stark (osötad) halstablett, eller äter en frukt. Börjar man dagen med min nyttiga frukost, uppstår i regel inte något sockersug under dagen. Socker binder fett! Och ökar saltbegäret. Dra ner på sockret, så minskas fettet i kroppen - och i förlängningen vätskesvullnad till följd av det av socker framtriggade saltbehovet! 

Salt binder vätska i kroppen. Jag saltar aldrig på grönsaker, fullkornspasta, råris eller fullkornsris! Om maträtt kräver salt vid kokning, gäller en halv till en hel (grönsaks)buljong-tärning. Flingsalt strör jag på fisk först efter tillagning. Dra ner på saltet, så triggas inte sockerbehovet! Kom ihåg att kroppen alltid strävar efter balans och att motsatsfödoämnen skapar ett eskalerat behov av varandra!

Fett skall man vara snål med! Har aldrig använt smör i matlagningen. Fram till för flera år sedan använde jag Milda, vegetabiliskt margarin. Allt fett i matlagningen har jag ersatt med rapsolja! Jodå, det går jättebra att omvandla till och med bakrecept, från maragrin till rapsolja. Jag använder inte olivolja, majsolja eller solrosolja. Av den anledningen att den typ av olja som växer på de breddgrader där vi lever, också är den olja som bäst lämpar sig för våra kroppar. Så här i Norden gäller rapsolja och även solrosolja. Rapsoljan använde man förr att lägga om leder med gikt, för den reducerade vätskesvullnad och var renande. Jag använder även rapsolja som hudlotion, eftersom huden är vårt största andningsorgan. Vanliga hudkrämer och hudlotioner innehåller mineraloljor, som tas från petroindustrin och som i den arbetsmiljön, klassas som så pass farliga, att skyddskläder krävs vid hantering av desamma! Mineraloljor täpper till porer och lagras i leder. Kan leda till reumatism och eksem! Hudvård som inte innehåller de vanliga mineraloljorna, tillverkas av företaget Dermanord i Frillesås (www.dermanord.se) 

Fibrer är viktigt! För peristaltiken, matsmältningen och tarmens gymnastik, behövs fibrer. Använd fullkornsvaror! Byt ut allt sådant som har en fullkornsmotsvarighet! Wasa Sport knäckebröd 100% fullkorn, fullkornsbröd, fullkornspasta, fullkornsris, mussli med högsta mängd kostfiber!

Kaffe skal man inte dricka! Kaffebönan besprutas med DDT-liknande preparat. Och rostningen är cancerframkallande. Koffeinet urlakar kroppen på viktiga mineraler och spårämnen! Kaffe innehåller dessutom fett. Koffeinet ger även hjärtklappning, höjer blodtrycket och ökar klimakteriebesvär (värmevallningar). Och ger gula tänder och dålig andedräkt. Usch...

Mjölk (komjölk) har jag tidigare berättat om under rubrik Hannas nyttiga frukost. Mjölk urkalkar skelettet genom att det befhövs fosfor för att bryta ner mjölkens kalcium. Mjölk bildar även ett segt slem som sätter sig i tarmväggarna och förhindrar transport av ämnen, till och från kroppen.

Alkohol är inte alls bra. Öl innehåller samma ämnen som i växtriket påminner om kvinnliga könshormonet östrogen. Män som dricker mycket öl, tenderar få just bröst och mage (kvinnliga former). Kan även påverka rösten som blir ljus och pipig hos en man. Alkohol stressar kroppen och hindrar en naturlig matsmältning.

Tevegodis brukar jag ha i form av 1/2 till 1 dl osötade fraskuddar av råg.

Smörgåsar äter jag utan fett på brödet. Det går utmärkt väl att lägga pålägget direkt på brödet.

Vatten är bästa vätska att få i sig! Gärna med 1-3 matskedar äppelcidervinäger i (ihop med kolhydrtrik måltid), för att balansera blodsockret. 

Jag tror inte att det är alla light-produkter som ökat fetman hos människan i väst, utan det handlar om hela livsstilen! Människans behov av välbefinnande (endorfiner) tillgodoser många genom att äta och de äter dessutom fel i jakten på snabb tillfredsställelse. "Allt har blivit bättre med tiden..." Njae... folk förflyttar sig från frukoststolen, till bilstolen, till kontorsstolen framför datorn, till stolen på lunchrestauranten, till kontorsstolen, till bilstolen, till fåtöljen, till köksstolen, till teve-soffan, till sängen.. Och så undrar man över övervikt? Naturligtvis samlas allt kring mage och ända. Undrar hur evolutionen kommer att fara fram med människo-rasen? Vi blir kanske bara mun och arsle med armar på sidorna, vars händer endast har ett pekfinger för att kunna peka på I-poddar och tangentbord.

Som ET...?