Det var ett litet tag sedan jag skrev om Sorgen och Saknaden efter mina Älskade Föräldrar. Om några dagar, närmare bestämt den 20:e juni, är det precis ett år sedan Mamma gick bort. Och de flesta normaltänkande människor, vet eller inser (med hjälp av vanligt bondförnuft), att det är årsdagarna som är allra värst att uppleva efter förlust. Eller alla högtiderna under det första året efter närståendes bortgång.
Så därför skulle jag här vilja tacka dem som inte hörde av sig till mig, via mail, sms eller telefon, för några veckor sedan, den dag då Pappa skulle fyllt jämt. Tack för den insikt ni bjudit mig på, det första ensamma året... Insikten om vem ni egentligen är. Och därmed tack för en tydlig fingervisning om hur ni själva vill bli behandlade, när era liv faller i bitar.
Ni har träffat och umgåtts med Mamma och Pappa. Ni har ringt dem någon dag i förväg och meddelat dem er ankomst, i stil med "Surprise, här kommer vi, vad glada ni måste bli!" Ni har då struntat fullständigt i att Mamma ofta var sängliggande och svårt cancersjuk. Då har ni bara börjat babbla om era egna betydligt mindre krämpor. Ni har utnyttjat hennes välvilja och hennes önskan om att visa sig mer frisk än vad hon var. Ni har fått Mamma och Pappa att bulla upp mat och förning, så fort ni andats er analkande visit.
Så oavsett ni tagit del av mat, dryck eller utlånad ekonomi, så har ni tagit dessa genomgoda och välmenande människors generositet för givet! Nu finns ingen av dem kvar här i jordelivet. Men - ni glömmer en sak - att jag sett och upplevt er före och nu efter mina Föräldrars bortgång. Vilka patetiska och hycklande rövslickare ni varit. Och det blir extra äckligt när jag tänker på er (f.d. svärföräldrar) som alltid ville/vill framstå som riktigt "fint och förnämt" folk, som gärna skriver andra på näsan hur de skall bete sig och inte att förglömma hur ni förväntar er tack innan ni ens presterat.
De flesta av oss normalkännande och tänkande individer, har en ödmjuk och respektfylld hållning inför döden. Vi som känner och tänker, anser oss inte förmer än döden. Tvärtom. Det är även så att döden genom delad empati, kan närma människor varandra. Så vad kostar ett kondoleans-kort? Någon tia plus porto... Och vad kostar ett telefonsamtal eller ett sms? Ja, jag konstaterar att det uppenbart är dyrare än värdet på dessa självutnämnda gudar.
Känn att jag innerligt föraktar er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar